Hur reagerar bloggarna på gårdagens stupade i Afganistan? Tillfälle att sörja och ge uttryck för solidaritet? Tillfälle att använda händelsen i politiska syften? Tillfälle för reflektion och kanske omvärdering? Eller alltihopa i en salig blanding? Låt oss se efter.
Ipse Cogita har sin åsikt klar – att föra krig i Afganistan är utsiktslöst. Historieböckerna visar detta med all önskvärd tydlighet och de som beslutat om detta företag borde ställas till svars.
Bloggen den lätta Brigaden anlägger ett strikt moraliskt perspektiv. Vi kan inte svika minoriteterna och det afganska folket och den enda möjliga vägen att säkra deras framtid är att med vapenmakt agera i landet.
Ola Möller menar att det enda relevanta frågan är:
Om det var din bror, son eller make som dog igår, hade du då ansett att det var värt priset?
Han pekar också på hur notoriskt svårt det är att ta reda på vad svenska folket tycker. Allt beror på hur man formulerar frågan.
En person som antagligen skulle svara att det skulle vara värt priset(förutsatt att Ola har rätt i sin analys) är Chris Andersson som på sin blogg skriver:
Dödsfall är en oundviklig följd av krig. Alla som klär sig i uniform och bär vapen måste förbereda sig på att döda och att eventuellt dödas. Detta är också ett pris som Sverige måste lära sig att acceptera när vi nu deltar i fredsframtvingande insatser ute i världen.
Mathias Sundin understryker att de svenska soldaterna offrade sitt liv för demokratin, att krig alltid tar fram det bästa och det sämsta hos människor; svenskarnas närvaro står för det bästa.
Tokmoderaten går till fullskaligt angrepp mot en eventuell kritik mot den svenska närvaron och menar att vi alla solidariskt måste sluta upp bakom trupperna. Annars sänder man signalen att de två som dog gjorde det förgäves. En blogg som jag tror instämmer hittar ni här.
En sjubarns mamma ger väl uttryck för en sådan brist på solidaritet får man anta när hon utbrister: Låt soldaterna få komma hem! Så även denna blogg.
Bloggen Röda Berget menar också att det är viktigt att avhålla sig från att använda de döda soldaterna som slagträn i debatten, vare sig det är för eller mot den svenska närvaron. Detta hade förstås inte Cornucopia väntat sig som förutspår den värsta sortens vänstercynism.
På temat kallsinnig kommer vi så till Andrea Doria som skriver:
Två svenska officerare har tydligen stupat i strid i Afghanistan, ni vet det där landet där vi inte alls för krig. Reaktionerna från regeringen är ”sorg och bestörtning”. Hur man kan uttrycka bestörtning över att soldater dödas i krig är mer än jag begriper. Vilka omskrivningar man än gör för vad svensk trupp sysslar med i Afghanistan är det faktiskt riktiga kulor i vapnen som används. Man kan dö.
En hel del bloggar har direkta relationer med personer i afganistantjänst och är förstås både ledsna och glada en dag som denna. Delad sorg med de stupades anhöriga och oändlig glädje för att man inte tillhör de drabbade.
En blogg som klockrent använder sig av gårdagens händelse för att understryka sin politiska åsikt är bloggen Claeskrantz.se. Han skriver:
Det är knappast förvånande att 2 svenskar dödats i Afghanistankriget. Det var väntat att så kunde ske när som helst. Så ser den Afghanska verkligheten som svensk media gjort sitt bästa att ignorera i en allmän patriotisk yra över ‘våra’ soldater.
Andra exempel är Jinge, Seved Monke, Eva-Britt Svensson
Jag tror att de flesta perspektiv kommit fram nu. Vad tycker då jag? Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår varför man inte skulle kunna lyfta fram de stupade i en politisk kontext. Givetvis kan det tillhöra god ton att inte vara så polemisk i anslaget så nära en inträffad tragedi. Jag delar den synpunkten, men det är förstås oändligt mycket lättare att avhålla sig från kritik om man inte är kritisk från början. Dessutom döljer sig bakom vissa bloggares förmenta neutralitet en agenda som knappas är svår att spåra.
Säga vad man vill om Afganistan, men inte är det ett lätt land att kriga i. Det har folkslag efter folkslag fått erfara i tusentals år, däribland den forna supermakten Sovjetunionen.
Jag kan för lite för att utvärdera den svenska insatsen i dagsläget, men jag lär återkomma i ämnet. Tills dess går mina tankar till de stupades familjer. Jag beklagar er sorg och jag tror faktiskt inte att de dog förgäves. Allt som görs med en god vilja får goda återverkningar på något sätt. Det är i alla fall min tro.
Andra bloggar intressant om: afganistan, afghanistan, svensk trupp
