Joakim Hörsing

Det är tämligen uppenbart att vi måste förändra sättet på vilket vi lever för att skapa ett samhälle som är hållbart och värnar miljön. I korthet handlar det om att få fram en ekonomi och en livsstil som är betydligt mer resurssnål än den vi har idag. Ekonomin måste således krympa vilket förstås är oerhört främmande för en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. I teroin kan man förstås frikoppla ekonomin från resursutnyttjandet men i praktiken har vi i alla fall inte hittills sett några tecken som tyder på att den drömmen är en realistisk sådan. Som ett minimum bör vi nog ur försiktighetssynpunkt inte ha en sådan frikoppling som ett antagande. Vi som är mer franka kan helt enkelt avfärda det som nonsens.

Den stora frågan är hur vi ska genomföra den förändringen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas genom ren viljestyrka, mänskligheten fungerar inte på så sätt att vi kollektivt kan inse den oerhörda betydelsen av en omställning och hålla fast vid något slags åtgärdsprogram som löper över generationer. För att vara helt krass ska vi vara glada om vi inte omvänt under en sådan lång tidsperiod startar ett eller annat omfattande krig i syfte att ha ihjäl varandra.  Kommande klimatkriser kommer visserligen tvinga oss till sådana ansatser, men inte ens ganska påtagliga hot tror jag kommer kunna förändra oss om det inte sker utifrån en positiv utgångspunkt, snarare än som en uppoffring.

Jag tror vi måste hitta sätt att på ett intelligent och värdigt sätt manipulera oss själva till att ändra värderingar långsiktigt. Vi måste succesivt börja bry oss mer om varandra och våra gemensamma angelägenheter än våra privata bestyr och domäner. Målbilden för de allra flesta är idag att skapa sig ett litet kungarike av

materiellt välstånd, snarare än att bidra till att samhället fungerar så bra som möjligt för så många som möjligt. Samtidigt har kvaliteten i välfärdstjänsterna ökat dramatiskt och parallellt kraven på samhället som något som är utanför en själv och det egna ansvaret.

Dessa två utvecklingslinjer, fokus på privat materiellt välstånd och kravet på det offentliga åtagandet, är i grunden oförenliga annat än i en extrem(utopisk) tillväxtekonomi. Problemet är dels att vi inte kan ha en sådan ekonomi av hållbarhetsskäl och dels att vi de facto inte har haft det på väldigt länge. Ett symptom på detta är bland annat att skattetrycket i kommunerna nu ökar och att de höga arbetslöshetssiffrorna biter sig kvar. Så alldeles oavsett vår ambition att skapa ett hållbart samhälle har vi konflikter inbyggda i ekonomin som innebär bekymmer på lite sikt.

Lika bra kanske att försöka börja från grunden utan att för den skull rasera hela bygget, vilket förstås bildligt är omöjligt men även överfört väldigt svårt. I teorin är det så lätt att beskriva vad som ska göras men i praktiken vet vi att det är svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och i den mån vi kan det så får det en inte att ta glädjeskutt. Vi behöver krympa ekonomin och det materiella välståndet utan att människor förtvivlar och samhället stagnerar och rent av blir kaotiskt. Frågan är också vilka ”vi” är? Det ”vi” som vi har rådighet över är ju Sverige och dess befolkning. Är det möjligt att börja i ett land bara? Att bli absolut fattig är en sak men att bli det relativt är ju betydligt värre. Ensam i hela världen blir man ju som en slags sekt, Amishfolket light.

Samtidigt, någon måste ju börja och om det är svårt att tänka sig att dra igång ett sådant projekt nationellt så ter det sig ju löjeväckande otroligt att något sådant kan samordnas globalt. Nyckeln ligger i att varje förändring genuint ska uppfattas som att livet och samhället blivit kvalitativt bättre. Det får aldrig handla om uppoffring och därför kan förändringen bara ske långsamt. Åtminstone till och börja med. Det måste också finnas stödjande politiska idéer som man kan driva internationellt. För om det är så att vi i exempelvis Sverige uppfattar det som att vi faktiskt fått det bättre fast vi rent köpkraftsmässigt halkat efter så är det ett mindre problem och om vi dessutom betraktas som ett föredöme kan det ge upphov till stolthet.

Ok, dags att börja bli en smula mer konkret, vad behövs göras?

1. Vi behöver understödja förslag och idéer som stödjer människor i att prioritera gemensamma intressen.
2. Vi måste hitta sätt att långsamt minska den sammanlagda köpkraften i samhället.
3. Vi måste sätta en långsiktig vision om att minimera det svenska ekologiska fotavtrycket och sjösätta ett systematiskt program för att nå dit.
4. Utifrån detta måste vi arbeta fram en sysselsättningspolitik som gör att alla som kan och vill arbeta också ska få göra det.

Och här några exempel på vad som kan verka i den riktningen:

–         Stärkt lokal- och regional demokrati med fler verktyg att finansiera verksamheter. Inkomstskatten är trubbig och otillräcklig.

–         Succesivt sänkt normalarbetstid

–         Rättvis handel

–         Stöd till kooperativ, samfälligheter, kollektivboende, alternativa ekonomiska sammanslutningar

Några förutsättningar:

–         Det samhälle som växer fram måste vara ett samhälle där klyftorna minskar.

–         Det måste finnas en bred politisk överenskommelse om de grova dragen i förändringsarbetet men det kan råda stor variation vad gäller takt och medel.

Det är svårt att känna sig särskilt optimistisk att denna beskrivna förändring kan komma att ens påbörjas. Få delar ens analysen över att det inte går att frikoppla miljöpåverkan och storleken på ekonomin. Vissa ser inte ens miljö- och klimatfrågan som ett problem av akut karaktär, även om man förstås sällan öppet ventilerar den åsikten. Samtidigt finns det många som har en klar övertro på vad politiska åtgärder kan få för effekt och ibland drar helt fel slutsatser; bara vi förbjuder vinst i välfärden, bara den offentliga sektorn tillåts expandera, bara vi höjer skatten på fossila bränslen med 1000% eller sänker arbetstiden till sextimmar gärna med bibehållen lön…, eller inför medborgarlön m.m, så ordar det nog sig. Framförallt underskattas svårigheten med att överge tillväxtekonomin. Tillväxt är fullständigt manifest i civilisationen och understödjs kraftfullt av den mänskliga naturen.

Visionen av omställning och dess inkorporering i hela samhället är därför avgörande om vi ska ha en minsta chans att inte bara införa hållbarhet utan uthålligt över lång tid hålla fast vid ett sådant förhållningssätt. För att detta ska komma igång kravs politiskt ledarskap.Nu.

Relaterad media: Svd, DN