Min Kandidatur – valet 2022 – del I

Posted on av Joakim Hörsing

Gröna vänner!

Jag ska i tre inlägg beskriva min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige och där jag även aspirerar på första platsen och därmed tunga poster som gruppledare eller kommunalråd. I det här första inlägget ska jag berätta lite om mig själv, min bakgrund och min politiska erfarenhet. I det andra kommer fokus ligga på hur jag ser på ett grönt politiskt ledarskap i Linköping och i det tredje mer på värderingar i stort och mina hjärtefrågor inom det sociala området.

Om du inte är intresserad av mina politiska meriter hoppa direkt till inlägg två – här

Om du har varit snabbt inne här så ser du att del III ännu inte är uppe, men det kommer inom kort

PRESENTATION

Jag heter Joakim Hörsing, jag är stolt fyrabarnsfar, morfar, gift i nästan trettio år med Maritha och jag såg världens ljus i januari 1971, vilket gör mig till glad femtioåring, snart 51 fyllda. Familjen betyder allt och glädjen av att se hur mina barn och barnbarn utvecklas är något som skänker mig en stor känsla av meningsfullhet. Det är också deras framtid och möjlighet till att leva goda liv i en värld utan krig, miljöförstöring och social orättvisa som är grunden för mitt politiska engagemang.

Mitt engagemang i Miljöpartiet började hösten 1999 med en betald medlemsavgift och någon gång på våren kontaktades jag av partiet och bjöds in till ett möte och blev där raskt erbjuden en ersättarplats i Bildningsnämnden. (Ordinarie ledamot för partiet var den nu ganska kända klimatforskaren Björn-Ola Linnér). På den tiden ansvarade nämnden för gymnasieutbildningen, vuxenutbildningen, men även arbetsmarknadsfrågorna. Fram till 2002 satt jag i majoritet tillsammans med S och C i den så kallade Ansvarsalliansen, därefter i opposition, då vi valde att lämna samarbetet. Jag drev frågor kopplade till demokrati, integration och social rättvisa. På mitt sista nämndsammanträde lyckades jag får igenom ett stöd till Stadsmissionen. Internt drev jag ett ifrågasättande av partiets positiva syn på friskolor.

Efter 2002 fick jag en rad andra uppdrag, jag tog plats i Kommunfullmäktige i Linköping och hade en av partiets två insynsplatser i Kommunstyrelsen. Jag satt även i det nybildade Kommunalförbundet Östsams fullmäktige. Internt satt jag som sekreterare i det så kallade Regiorådet, motsvarigheten till dagens Distriktsstyrelse. Under valet 2002 anställdes jag som politisk sekreterare av MP Linköping och hade även rollen som valsamordnare. 2003 fick jag tjänsten som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Landstinget(numer Region Östergötland). I den rollen har jag skrivit mycket politisk text, allt ifrån valprogram, kampanjtexter och FB inlägg till debattartiklar, motioner, interpellationer och svar på dessa. Jag har i fyra valrörelse planerat och organiserat regionfullmäktigegruppens deltagande och inför en ny mandatperiod har jag oftast varit djupt engagerad i förhandlingsarbetet och framtagandet av partiöverskridande överenskommelser. Efter senaste valet, 2018, fungerade jag även formellt som huvudförhandlare.

Mandatperioden 2006 – 2010 satt jag som ledamot i Äldrenämnden. Internt på nationell nivå hade jag i denna veva ett uppdrag som ledamot i Miljöpartiets riksvalberedning. Har även suttit i valberedningar på lokal och regional nivå.

I valet 2018 var jag sammankallande för valgruppen i Linköping och var också kontaktperson för den valsamordnare som partiet anställde april -okt valåret. Våren 2019 tillträdde jag som ledamot i Lejonfastigheters styrelse. Bortsett från en vända i Kommunfullmäktige på grund av avhopp var det mitt första uppdrag i kommunen på ganska många år. Efter några år i MP Linköpingsstyrelse blev jag det året också vald till kassör i föreningen. Jag lämnade uppdraget två år senare, 2021, då jag efter en del avhopp blev invald i Social- och omsorgsnämnden, samt som ersättare i kommunfullmäktige och inte kunde mäkta med hur många uppdrag som helst.

Uppdraget i Social- och omsorgsnämnden ligger mig varmt om hjärtat vilket jag ska återkomma till i ett separat inlägg.

Sammanfattningsvis har jag en tämligen bred erfarenhet av politiskt hantverk, både internt och externt, på alla nivåer och i en rad olika roller och funktioner, såväl i majoritet som i opposition.

Energipolitiken I – framtida elanvändning

Posted on av Joakim Hörsing

Här kommer några tankar från mig angående energipolitiken. Berätta gärna i kommentarfältet vad du tycker!

En första sak att slå fast är att jag tror att vi behöver mer energi i framtiden, i huvudsak elenergi.  Vi kan hoppas och drömma om en möjlighet att vrida klockan tillbaka och minska det arbete(W) som utförs, men jag tror det är både omöjligt och inte speciellt önskvärt. Då återstår bara att göra det hållbart. Annars kommer W minska vare sig vi vill det eller inte och på ett sätt som blir mycket otrevligt.

En annan sak att slå fast är att vi i dagsläget inte har för lite el, snarare har vi de senaste åren haft ett överskott. De problem som understundom inträffat har mer handlat om begränsningar i distributionsnätens överföringsförmåga. Det finns också ett litet men i huvudsak hanterbart effektunderskott. Dock är det inte sant att det oljeeldeade kondenskraftverket i Karlsamhamn de senaste vintrarna beordrats producera på grund av effektbrist. Lösningen är någon kombination av följande: mer planerbar energi, bättre överföringsförmåga, bättre flexibilitet i efterfrågan och bättre möjligheter att lagra energi.

En tredje sak som måste komma på plats är en omfattande energieffektivisering. Men trots detta tror jag alltså att vi på sikt på måste tillföra mer elproduktion varav en större andel planerbar och i kombination med de övriga åtgärderna nämnda ovan. Vi går mot ett utpräglat elintensivt samhälle, där många av de hållbara lösningarna bygger på el. Är min bästa gissning.

Dagens produktionskapacitet av el är ungefär 165 TWh. Vattenkraft står för 70 TWh, Vindkraften för 27 TWh, Värmekraft för 15 TWh och Kärnkraften för 50 TWh. Solkraft är i dagsläget nästan försumbar, 1,1 TWh. (Uppgifter från ekonomifakta Elproduktion).

Frågan är hur mycket vi behöver på 20-40 års sikt och hur energimixen ska se ut. En sak är att behovet ofta underestimerats. Det var inte super länge sedan Energimyndigheten bedömde behovet till 150TWh år 2050! Om vi tar bort de ca 25 TWh som går på export så ger det redan idag en användning på 140TWh.

Givet en omfattande elektrifiering, exvis en grön stålindustri,  uppskattar Svenska Kraftnät behovet till ca 280 TWh. IVA uppskattar det ca 210 TWh 2045. Per Everhill på Tekniska Verken gissar på 400 TWh (i som jag tolkar det samma tidsperspektiv). NEPP(forskningssatsning) uppskattar till ca 190 TWh. Fördelen med den siffran är att de redan inkluderat en effektivisering på 3-4 % årligen och i relation till BNP. Uppgiften har jag tagit från en rapport från WSP på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Det gör att vi alltså behöver hitta 90 TWh och utan möjlighet att hitta fler effektiviseringar. Låt oss därför vända blicken till frågan hur vi kan få mer elproduktion.

Vattenkraft – Varierar mellan 50 – 80 TWh, med ett genomsnitt på 65 TWh/år. Effekten, dvs den momentant tillförda energin per sekund, varierar mellan 2,5 och 13,7 GW. (Uppgifter från Vägval el, IVA, 2016). Vattenkraft är reglerkraft och har säsongslager upp till 33,7 TWh. Det går att bygga ut vattenkraften med ytterligare 30 TWh men är otänkbart då det skulle förstöra orörda älvar. Teknikutveckling kan ge 6 TWh.

Vindkraft – Ökat enormt, när IVA rapporten skrevs låg den på 15 TWh och nu som sagt 27 TWh. Vindkraften har en nedregleringsförmåga när det blåser men nyttjas så vitt jag vet inte. Har lågt effektvärde, kanske 2-3 GW(min gissning). Potentialen för landbaserad vindkraft är stor, enligt IVA rapporten(som hänvisar till Energimyndigheten) 160 TWh. Även mycket stor potential i den havsbaserade vindkraften. Vindkraft stöter på patrull vad gäller kommunala veton, miljölagstiftning, försvarsmakten och rennäringen. Så om inte en drastisk förändring sker vågar jag inte estimera mer än en fördubbling till 2050, dvs 50 TWh

Solkraft – Stor potential för produktion på byggnader och fält. Enligt en undersökning från 2013(Kamp) skulle man kunna få ut 50 TWh och 48 GW effekt om alla lämpliga tak fick solceller. Om vi säger att en fjärdedel byggs ut och därtill ett antal större solcellsparker, så kan vi kanske estimera 25 TWh 2050.

Biokraft – Ursprung i skogen och i energigrödor. Om ny teknik ersätter dagens kraftvärmeverk och man bygger nya i större system, menar IVA-rapporten att potentialen ligger på ca 40-60 TWh. Min estimering blir ca 30 TWh, dvs en ökning med 15 TWh. En viss risk finns att skogsråvaran inte räcker till allt. Det finns också starka skäl att skydda mer skog och slå vakt om biologisk mångfald. En fördel med biobränslen är att den skulle öka Sveriges. självförsörjning och oberoende,

Innan vi går vidare till kärnkraften kan vi konstatera att vi redan nu har mer elenergi om 6+50+25+15 TWh, dvs 96 TWh, så om vi ska gå på NEPP så är vi i hamn åtminstone fram till 2050.

Kärnkraft – Skulle vi succesivt ersätta alla gamla reaktorer med nya så skulle det ge ca 60 TWh med en effekt på 1,4GW/reaktor. Det pratas mycket om nya mindre, så kallade modulära reaktorer. Dessa skulle man förstås också kunna bygga fler av och öka produktionen ytterligare. Generation 4 har det talats om i decennier och bedöms alltid ligga två decennier i framtiden. Återkommer om detta i ett annat inlägg.

Kärnkraft är ingen reglerkraft, i alla fall inte momentant. Men har ju fördelen att tuffa på även om det inte blåser eller solen skiner. Problemen välkända i form av säkerhetsrisker och avfallsfrågan. Kärnkraft är det som enskilt är dyrast och som tar längst tid att få fram. Från beslut till färdigställande kan det ta upp till 15 år. Därför är det viktigt att fatta något slags beslut i närtid angående kärnkraften. Tror vi att vi behöver den om 20-30 år måste vi ha bestämt oss ganska snart.

Några preliminära slutsatser(jag kan verkligen byta fot i ett eller flera avseenden):

  • Vi ska succesivt bygga ut vindkraften, både på land och till havs, sikta på åtminstone 50 TWh 2050. Stora havsbaserade vindkraftparker i södra Sverige i närheten av Barsebäck och Oskarshamn är optimalt.
  • Biokraft måste ställas mot biologisk mångfald och skydd av skog och natur. Men det finns en potential i lokala kraftvärmeverk med ny teknik och verkningskraft, 30 TWh 2050
  • Vi ska sikta på 4% årlig energieffektivisering jämfört med BNP
  • Jag tror egentligen att elbehovet kommer att öka mer än 190 TWh till 2050, men framförallt kommer det ju inte stanna där.
  • Vi ska kraftigt bygga ut med solceller på byggnader, tak och väggar. 25 TWh 2050.
  • Vi måste följa teknikutvecklingen vad gäller kärnkraft och gärna själva bidra med forskning.
  • Vi kommer antagligen behöva behålla kärnkraft även efter de gamla reaktorerna är daterade. För att få en trygg planerbar produktion. Jag tror dock att andelen kan bli mindre än dagens.  Dels kan sol som ger mest på sommaren balansera vind som ger mest på vinterhalvåret, dels kan effektivare lagringsmöjligheter bidra till balansen. Lokala kraftvärmeverk kan också verka stabiliserande. Möjligen kommer också energianvändningen justeras norrut då elintensiva industrier etableras där.
  • Min bedömning i dagsläget är att vi kommer att behöva kärnkraft i Sverige även i framtiden, men debatten är i min mening en smula hysterisk. Ett Sverige utan atomkraft står inte på ruinens brant.

Jag återkommer i mer detalj kring en hel del av det som nämnts här, exempelvis kärnkraften(modulär och 4 generation, biobränslen och kraftvärmeverk, vindkraft till havs och land inkl veton och miljölagstiftning, energieffektivisering och dess potential, användarflexibilitet, transmissionsnäten och dess kapacitet.

Vad tror du om energibehovet, kärnkraften, vindkraften, energieffektivisering m.m? Berätta i kommentarsfältet nedan!

Valet 2022 – Min kandidatur – del II

Posted on av Joakim Hörsing

I det förra inlägget tecknade jag egentligen bara min politiska bakgrund i form av uppdrag och positioner. Här vill jag mer gå in på mina grundläggande värderingar och min syn på politiskt ledarskap. Och skälet till att jag vill göra det är att jag denna gång sagt till valberedningen att jag är beredd att axla rollen som förstanamn, gruppledare, möjligt kommunalråd och förstås draglok för valrörelsen 2022.

Jag är i grunden en samarbetsorienterad och resultatinriktad politiker. Opinionsbildning mellan val är viktigt och till och med avgörande för ett litet parti, men får inte förväxlas med huvuduppdraget, att förvalta det mandat som väjarna gav i det senaste valet och att åstadkomma maximal förändring med utgångspunkt i de löften partiet gick till val på. Och för att åstadkomma varaktiga förändringar krävs samarbete med andra partier, dialog med medborgare och kontinuerliga kontakt med föreningar, företag och organisationer som finns i det politiska sammanhang som är relevant, i det här fallet Linköpings kommun.

Jag står för ett demokratiskt ledarskap. Ju större förtroende man fått i ett politiskt parti desto mer måste man sätta egna politiska agendor åt sidan och verka utifrån det uppdrag som partiet fastslagit genom demokratiskt fattade beslut. Särskild tyngd har förstås de beslut som kommunicerats till väljare i valrörelsen. Men det krävs även kontinuerlig dialog i olika form mellan mig, kommunfullmäktigegruppen, de förtroendevalda och föreningens alla medlemmar. Det måste finnas en väl utarbetad systematik i hur olika ställningstagande, målsättningar och prioriteringar förankras i föreningen.

Utifrån denna inställning kommer jag inte i detta sammanhang presentera mina olika politiska ställningstagande. Jag kommer att ha som prio ett att genomföra det valprogram som föreningens medlemmar beslutar om våren 2022. Punkt. Om möjligheten att ingå i ett majoritetssamarbete uppstår prövas detta redan i en partiöverskridande överenskommelser som då ska innehålla så mycket grön politik som möjligt. Ultimat är det medlemmarna som avgör hur väl detta lyckats.

(Jag kommer, i ett annat inlägg, att redogöra för några av de saker jag brinner just nu för, men det är sannolikt mest relevant om jag inte blir vald till förstanamn.)

Om valet inte går riktigt så bra som vi alla hoppas och/eller om vi fortsätter i opposition, så vill jag lägga en hel del tid på att stötta föreningens arbete och verka för att vi kan vara en intressant, dynamisk och inkluderande arena för breda samtal om hållbarhet i alla dess dimensioner, dvs ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Alla nyanser av grönt ska känna sig välkomna och tycka att vi är det relevanta alternativet att kanalisera politisk vilja igenom. De tre grupperna som vi har i föreningen, Miljö och klimat, Skola och Kultur, samt Sociala gruppen, tror jag det finns goda möjligheter att bygga vidare på. Det kommer också finnas stora behov att inom länet och mot angränsande län, finna samarbeten och stötta upp där partiet sannolikt är ännu svagare än i Linköping.

Jag har också en vision om att försöka bryta, åtminstone en smula, den allt mer polariserade debatt- och samhällsklimatet som råder. Jag kommer aldrig delta i kampanjer som fördummar och förlöjligar politiska motståndare och jag kommer att akta mig noga för att snabbt sätta etiketter på andra människor, grupperingar, organisationer eller partier. Ord som vårt eget parti använder såsom ”blåbruna” eller ”kärnkraftskramare” kommer inte finnas i mitt vokabulär. Det sakpolitiska måste alltid få vara i fokus och strävan efter sanning och kunskap det primära (utan att ett politiskt samtal nödvändigtvis måste bli till ett akademiskt seminarium). Jag vill förstora partiets cirklar, ha kontinuerliga referenssamtal med alla typer av människor, från sympatisörer till snudd på mp-hatare och allt där emellan. Och jag kommer att uppmuntra förtroendevalda att på liknande sätt söka kontakter i vidare kretsar.

Jobb till kvinnor med utländsk bakgrund, Yes we can!

Posted on av Joakim Hörsing

För ett lite tag sedan deltog jag, tillsammans med andra politiker och representanter för olika organisationer i ett samtal med Världens mammor genom projektet Skäggetorpslyftet. Vilken kraft, vilken energi och vilja det finns hos dessa mammor! De bildar en massiv och positiv motpol till alla de negativa bilder som förmedlas ifråga om de så kallade utanförskapsområdena i form av exempelvis skjutningar och gängkriminalitet.

Samtidigt är problemen och utmaningarna för dessa kvinnor smärtsamt många och stora. I en rad samtal har dessa problem adresserats inom projektet: skolsegregation, dåligt fritidsutbud, otrygghet, gängkriminalitet och stor svårigheter att hitta en sysselsättning i form av arbete eller studier. Det var den sistnämnde problemställningen som var ämnet för det samtal som jag deltog i. En central frågeställning var hur man kan få kvinnor med utländsk bakgrund att hitta ett jobb? En väldigt övergripande slutsats är att förbättrade språkkunskaper genom högre grad av interaktion med samhället är nyckeln till jobb. Här är några punkter som belyser och beskriver detta:

  • Det är nästan omöjligt att komma som nyanländ och förstå hur systemet fungerar och hur man tar sig fram via de traditionella vägarna mot ett arbete. Vi måste kraftsamla för att göra det enklare.
  • Språket är superviktig nyckel. Många vittnar om att Sfi inte fungerar och att det finns färre resurser kopplade till verksamheten idag än tidigare, exempelvis praktik. Många personer går väldigt många år i Sfi, vissa i flera decennier och då måste man fundera över hur utbildningen är uppbyggd. Bättre och mer anpassat utbildningsinnehåll, mer praktik och övning, högre krav, system med coacher, mentorer eller språkkompisar är några möjliga lösningar.
  • Överge den så kallade ”trappstegsmodellen” där olika saker sker stegvis, språk, hälsa, praktik m.m. måste ske parallellt.
  • Understryka vikten av utbildning för att kunna få jobb. Fler jobb måste skapas där man inte behöver så lång utbildning, men samtidigt måste man vara tydlig med att den stora andelen jobb kräver utbildning och att det är den stora nyckeln till jobb. Och därför är också mycket goda språkkunskaper viktigt för de allra flesta.
  • Utveckla matchningen mellan jobbsökande och arbetsgivare så att det blir rätt oftare än fel och att det kan finnas olika typer av anställningsstöd. Ju mer skräddarsydda lösningar desto bättre. Lyckade anställningar ger ringar på vattnet och fler företag vågar anställa.
  • Öka antalet jobbspår, snabbspår, praktikplatser och extra tjänster. Intensivår för särskilt motiverade och med höga krav kopplade till sig är också bra.
  • Vi måste jobba hårt mot diskriminering och de fördomar som finns mot olika grupper. Kunskap, öppenhet och tydlighet behövs för att överbygga de kulturella barriärer som kan finnas.

Det finns förstås många fler komponenter och det går att säga mycket mer om var och en av punkterna ovan. Den är texten hade jag dock inte tänkt skulle bli längre, så jag får återkomma om vissa delar i framtida inlägg. .

Avslutningsvis, jag kan inte tänka mig en mer angelägen politisk uppgift än att se till att skapa förutsättningar för att den superenergi, som finns i kvinnorna med utländsk bakgrund, ska få sin utväxling i studier eller arbete och därmed ge en mer fri och självständig tillvaro för dem. Låt oss göra det till verklighet!

Öppna dörrar bör fortsätta

Posted on av Joakim Hörsing

(Artikel i Corren 9 mars 2021, papperstidningen, skriven tillsammans med Wolfram Antepohl)

Att leva med en funktionsnedsättning innebär att många vardagliga saker blir lite krångligare. Du behöver lite mer plats hemma för att få plats med en rullstol eller rullator. Snövallar längs trottoarer gör att du inte kan gå över gatan. Trappsteg hindrar dig från att komma in i vissa butiker. Kort sagt, det mesta i vår vardag är utformat utifrån fullt fungerande människor som kan gå och som kan flytta, lyfta, öppna dörrar och trycka på knappar med båda händer.

Mänskliga rättigheter, som också är inskrivna i svensk lagstiftning, syftar till att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva sina liv så normalt som möjligt, ute i samhället bland alla andra. Samhället har ansvar för att göra det möjligt, att göra lokaler och möten tillgängliga och att anpassa och stödja där det behövs.

Under vintern har personer med funktionsnedsättning, med Helene Andersson i spetsen, kämpat för att kunna fortsätta träna på Friskis & Svettis genom satsningen Öppna Dörrar. Med stöd från Linköpings kommun har Friskis & Svettis kunnat erbjuda anpassade träningsredskap och personliga tränare som kan hjälpa till vid redskapen.

Avtalet sades upp och verksamheten pausades, eftersom det inte följde regler som gäller. Miljöpartiet har lyft frågan i Social- och omsorgsnämnden, där Alliansen hänvisade till sjukvårdens rehab och till minigym som finns på servicehus för äldre. Miljöpartiet anser att detta inte är en inkluderande syn på personer med funktionsnedsättning. Öppna Dörrar handlar inte om rehabilitering efter skador, utan om vardagsmotion för personer i alla åldrar. Vi vill sträva efter en plats i ”det vanliga samhället” för så många som möjligt. Vi upprepar vår vädjan till Alliansen; upprätta ett IOP – idéburet offentligt partnerskap – med Friskis & Svettis så att personer med funktionsnedsättning kan fortsätta träna där.

Partiledardebatt januari 2019

Posted on av Joakim Hörsing

I dagens partiledardebatt återupprepas de argumentationslinjer som uppstod i och med den utdragna regeringsbildningen och JA- överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Givetvis kommer detta att prägla den kommande mandatperioden och lägga grunden för en helt ny politisk spelplan. En sak som stod väldigt klart är marginaliseringen av de forna så inflytelserika partierna M och V. I synnerhet det senare partiet ventilerade i Jonas Sjöstedts skepnad den ångest som uppstår när insikten slår till att hotet om att fälla regeringen i princip är verkningslöst. Nej, Moderaterna kommer inte fälla regeringen på en borttagen värnskatt. Vilken överraskning!

Vad händer då i och med denna nya politiska situation? Vänsterpartiet kommer naturligtvis att mobilisera och skala upp retoriken mot S till sällan skådade nivåer och sannolikt få ett ökat stöd i opinionen. När detta sjunker in gissar jag att viljan att störta regeringen också minskar påtagligt. En risk som jag ser under det kommande åren är att Vänsterpartiet blir än mer populistiska och drar igång folkliga rörelser som i slutändan förenar sig med helt andra krafter än vad som var just det partiets avsikter. På gräsrotsnivåer kan Bernie Sanders rörelser, brexitförespråkare, gula västar och högerpopulism giftas sig på ett mycket olyckligt sätt där det gemensamma nämnaren snarare är främlingsfientlighet än solidaritet och strävan efter jämlikhet.

Sverigedemokraterna riskerar givetvis också att profitera på situationen. Och när M+KD ser detta tror jag risken är överhängande att de följer efter. Som Annie Lööf konstaterade, KD ledaren tog replik på Centern men inte på SD. Kristersson var väldigt svävande och tog knappast avstånd från samarbete; argumentet med hälften konservatism och hälften liberalism, var ju som Åkesson mycket riktigt påpekade tämligen ihåligt. Det gick ju bra att samarbeta med Liberalerna i åtta år. Det kommer att skapas ett tryck underifrån i Moderaterna för ett närmande. Tyvärr.

Givet det här borde den här regeringen tillträtt? Ja självklart, av den enkla anledningen att det alltid är rätt att stå upp för rätta värden, alldeles oavsett konsekvenserna. Man ansvara alltid bara för sig själv och sitt eget handlingsutrymme. Och bilden ovan är trots allt bara risker, om än stora, inte ödesbundna. Liberala, solidariska och frihetliga krafter kan fortfarande vinna. Vi har fyra år på oss att övertyga svenska folket. Låt oss göra detta med stor kraft!!

Avslutningsvis är det mycket glädjande att Stefan Lövén så genomgående refererar till klimatfrågan som en avgörande komponent när det gäller bevekelsegrunden till samarbetsavtalet och den föreliggande regeringsbildningen. Det är väldigt insiktsfullt. Att etablerade partier som M och KD så flagrant negligerar klimatfrågan är häpnadsväckande och väldigt oroande. Vi behöver en djup folklig insikt om hur allvarlig situationen är och hur lite tid vi har på oss att förändra våra samhällen till att vara långsiktigt hållbara. Då måste alla partier upp på banan och inte låtsas som att det är en fråga i paritet med vad som helst annat. För så är det faktiskt inte.

Min syn på regeringsbildningen

Posted on av Joakim Hörsing

En av de mest kommenterade frågeställningarna just nu är säkerligen den om hur en svensk regering ska kunna bildas. Precis som Aftonbladets Lena Mellin har poängterat är inslaget av teaterföreställning tämligen stor. Mycket hänger på tolkningen av vissa nyckelbegrepp. Exempelvis block, regeringsunderlag, regeringsalternativ, samarbeten. Valresultatet är inte klart och läget kan förändras. Detta inlägg bygger på det preliminära valnattsresultatet.

Vad är ett block? Räcker det med att det finns ett organiserat samarbete mellan partierna eller måste det vara en cementerad konstellation med utfästelser om att aldrig till något pris bryta upp konstellationen? Enligt det första synsättet så har vi två block S+V+MP och Alliansen. Man skulle till och med kunna argumentera för att de rödgröna är mer av ett block än Alliansen då de lagt gemensam budget under fyra år denna mandatperiod. Då följer det att de rödgröna ”vann” valet i meningen att de blev det största blocket och Ulf Kristerssons resonemang om att svenska folket röstat för regeringsskifte inte trovärdigt.

Enligt det andra synsättet på block så fanns det av de nuvarande riksdagspartierna fem aspiranter på regeringsmakten: Alliansen, SD, S, MP och V(4 om man slår ihop S+MP). Det är då solklart att Alliansen ”vann” den matchen.  Tolkningen är vid första anblick inte helt ologiskt och bygger på en konsumentupplysningsidé om att väljarna ska ha alla kort på bordet när det gäller regeringsbildningen. Det finns dock några svagheter och en ganska orimlig konskevens. Den första svagheten är ju hela debaclet kring Decemberöverenskommelsen(DÖ). Det var ju alliansen som i någon mening konstruerade det rödgröna blocket och även efter DÖ’s begravning låtit ”blocket” regera vidare. Att nu låtsas som att det inte existerar blir lite fånigt. En annan svaghet är att det inte är så som svenskpolitik fungerar i svenska folkets medvetande. Det finns en stor och utbredd förståelse för att man som väljare röstar på ett parti som sedan efter valet måste samarbeta med andra partier. Synsättet leder också till orimligheten att Alliansen även skulle ha varit tvungen att framhärda i ståndpunkten att ha Alliansen som grund för regeringsbildningen även om de rödgröna hade blivit större. Det blocket existerade ju inte, eller hur? Alliansen hade fortfarande ”vunnit” valet enligt det sättet att se det på. Vill Alliansen att vi ser på dem som ett parti?

Vad är det rimliga sättet att se på regeringsbildning, före och efter ett val? Enligt min mening är det givetvis helt ok att bilda olika samverkansallianser eller koalitioner före valet och ha som ambition att ta över regeringsmakten. Men om man inte lyckas med det så är det i slutändan insikten om att det är olika partier som väljarna i första hand ha röstat på som måste gälla och en mer flexibel syn på regeringsbildandet då ta vid. Poängen med att överhuvudtaget vara olika partier upphör annars menar jag.

I och med att inget block i någon tolkning ovan har fått egen majoritet är det knappast orimligt att det är det största partiet som tar initiativet att ha sitt eget parti som en given utgångspunkt för regeringsbildningen. Varför skulle det vara rimligare att ha ett 19% parti som utgångspunkt? Jag förstår psykologin och känslorna bakom teaterspelandet, men köper ingen biljett till föreställningen. I realiteten är det politik det handlar om och vem som helst har möjlighet att ta vilka initiativ som helst och föra fram det, oavsett om det är till statsministern eller talmannen. Att Löven inte avgår utan sitter kvar är förmodligen helt irrelevant. Tänker att det väl bara är bra att vi har en fungerande regeringen medan det nya regeringsbildandet äger rum.

Följande rimliga(det finns förstås hur många kombinationer som helst) alternativ identifierar jag när det gäller regeringsbildningen:

  1. DÖ enligt ursprunglig tolkning, dvs att det största block, sannolikt S+MP+V bildar regering/regeringsunderlag
  2. DÖ enligt Alliansens tolkning, de rödgröna släpper fram Alliansen eftersom de är största block enligt Alliansens tolkning eller att Sverigedemokraterna aktivt stöder(men utan samarbete) Alliansen för att inte medverka till att Löven sitter kvar.
  3. Blocköverskridande regering i minoritet: S+MP+C+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  4. Blocköverskridande regering i minoritet: S+C+KD+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  5. Blocköverskridande regering i majoritet: S+MP+C+KD+L
  6. Blocköverskridande regering i majoritet: S+M + något litet parti exvis MP
  7. Alliansen + SD, sannolikt då med SD som regeringsunderlag(samarbete) men ej i regeringen.

Problemet är att inget av dessa alternativ fungerar givet att alla partiers uttalande ska gälla, dvs någon måste backa. För att ta några exempel, så sa Stefan Löven ”glöm det” om alternativ 2. Alternativ 2 är ju en återgång till det bespottade DÖ/alternativt aktivt stöd av SD. SvD öppnar exempelvis upp för detta genom strategin att lägga en för SD så attraktiv budget som möjligt. Alla blocköverskridande lösningar har ju Alliansen egentligen sagt nej till, det var ju de som ”vann” valet, eller hur? Och alternativ 7 har ju alla partier uteslutit, inte minst C och L.

Så vad händer då? Ja, gissningsvis är det ändå bland alternativen 3-5 man ska titta. Alliansen måste sluta kräva att vi ser dem som ett parti. Det är också detta som har störst stöd i vad svenska folket tycker, enligt en undersökning presenterad i Aftonbladet. Jag tror kanske inte att S och M är redo för alternativ 6 ännu. Själv föredrar jag alternativ 3.  Vad föredrar du?

Sant om höghastighetstågens klimatpåverkan

Posted on av Joakim Hörsing

Digitalt NU – min kandidatur Linköping

Posted on av Joakim Hörsing

Digitaliseringen är en transformerande kraft som vi måste förhålla oss till. De länder, regioner, företag och kommuner som är bäst på att ta till sig den nya tekniken kommer att få ett stort försprång in i framtiden. Allt är inte positivt och som ofta finns det två sidor av samma mynt. Ett är dock säkert. Det finns ingen återvändo och vi måste hänga med i utvecklingen.

Min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige bygger på dessa frågor och mitt löfte är, om invald, att verka för att digitalisering kommer högt upp på den politiska agendan.

 

MINA TRE HUVUDFRÅGOR

Digitaliseringsområdet är mycket omfattande och jag kommer givetvis driva på utvecklingen i största allmänhet. Men man kan inte prioritera allt och i synnerhet inte som fritidspolitiker. Min tanke är att fokusera på det som driver på en klimatsmart utveckling samt det som är grundförutsättningarna för den digitala utvecklingen, nämligen att vi som medborgare är rustade kunskapsmässigt och att kommunen har förmågan att betjäna oss på smidigast möjliga vis. I en del fall kan det behövas förändringar i nationell lagstiftning för att kunna uppnå förändring. Då kommer jag försöka påverka den nationella nivån.

  1. Digitalt = Klimatsmart

Klimatutmaningen är vår tids ödesfråga och måste alltid finnas med som drivkraft för förbättringar. Smarta IT-lösningar kan enligt GeSI[1] ge en 20% minskning av CO2 utsläpp fram till 2030. De största vinsterna finns förmodligen att hämta inom energiproduktion, distribution, byggnation och transporter. Samtidigt får vi inte blunda för myntets baksida i form av ökat energibehov och elektroniskt avfall. Linköpings kommun bör satsa på:

  • ITS – intelligenta transportsystem. Här återfinns sådant som effektiv logistik, smarta trafikflöden och självkörande fordon.

  • Smarta elnät – som kan hantera så kallade ”prosumers” som ger överskott via exvis solpaneler. Valla staden är en förebild som kan lära oss mer.

  • Testbäddar för delningsekonomi. Digital teknik öppnar för helt nya möjligheter när det gäller hållbar konsumtion.

  1. Digital delaktighet

Det finns ett digitalt utanförskap som vi måste ta på allvar. När vi växlar upp och tar än fler steg på den digitala utvecklingen är det av största vikt att alla kan hänga med. Störst utanförskap finns bland äldre, personer med låg utbildning och bland nyanlända. Men det förekommer i alla socioekonomiska grupper. Jag vill att Linköping tar utmaningen om digital delaktighet på största allvar.

  • Linköpings digitala kommunikation ska vara tydlig och lättbegriplig och ta hänsyn till skilda gruppers olika behov.

  • Med Motala som förebild bör Linköping inrätta ett DigiDel Center som kan utgöra basen för att möta medborgarnas behov av digital kompetenshöjning och ge hjälp och stöd i den digitala kommunikationen.

 

  1. Digital service

Jag vill att Linköping tar några rejäla kliv under nästa mandat period i att utveckla kommunens interaktion med dig som medborgare i dina olika roller, exempelvis förälder eller företagare. Denna interaktion ska förenklas och förbättras med digitaliseringen som verktyg. Det ska finnas en enkel väg in till förvaltningen, digitalt ska alltid vara förstahandsalternativet och helst ska man bara behöva lämna in uppgifter om sig själv en gång. Detta kräver en stor omställningen när det gäller hantering av information och ställer därmed också stora krav på informationssäkerhet. Sammanfattningsvis:

  • En väg in till förvaltningen

  • Digitalt som förstahandsalternativ

  • Smart informationshantering som förenklar för medborgaren.

[1] Global e-Sustainbility Initiative

Miljöpartiets valmanifest

Posted on av Joakim Hörsing

Har ett litet projekt att göra tjugo videor där jag går igenom miljöpartiets samtliga 100 vallöften som finns i valmanifestet. Fortfarande mycket amatörmässigt men jag hoppas att successivt kunna öka min kunskap och förmåga att skapa videos. Än så länge använder jag en vanlig iphone och appen Imovie. Simpelt, men idén är att få kläm på det hela innan jag köper dyrare utrustning. Men kul är det onekligen!

Har hittills gjort tre videos på de femton första förslagen. Tesen är att detta dokumentet är den viktigaste sommarläsningen. Hoppas ni håller med!

 

 

Arpi, svenskheten och identiteten

Posted on av Joakim Hörsing

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:

  1. Svenskar som bor i Sverige
  2. Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
  3. Icke svenskar som är en del av Sverige –  exvis samer
  4. Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen

För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.

Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här

Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:

  • Politiskt – för att kunna behandla människor olika
  • Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
  • Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå

Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.

Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:

  • Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
  • Vistelse längre tid –  rätt att exvis rösta i kommunalval
  • Medborgarskap – alla rättigheter

Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.

Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.

Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.

Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.

.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.

Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”