Min syn på regeringsbildningen

Posted on av Joakim Hörsing

En av de mest kommenterade frågeställningarna just nu är säkerligen den om hur en svensk regering ska kunna bildas. Precis som Aftonbladets Lena Mellin har poängterat är inslaget av teaterföreställning tämligen stor. Mycket hänger på tolkningen av vissa nyckelbegrepp. Exempelvis block, regeringsunderlag, regeringsalternativ, samarbeten. Valresultatet är inte klart och läget kan förändras. Detta inlägg bygger på det preliminära valnattsresultatet.

Vad är ett block? Räcker det med att det finns ett organiserat samarbete mellan partierna eller måste det vara en cementerad konstellation med utfästelser om att aldrig till något pris bryta upp konstellationen? Enligt det första synsättet så har vi två block S+V+MP och Alliansen. Man skulle till och med kunna argumentera för att de rödgröna är mer av ett block än Alliansen då de lagt gemensam budget under fyra år denna mandatperiod. Då följer det att de rödgröna ”vann” valet i meningen att de blev det största blocket och Ulf Kristerssons resonemang om att svenska folket röstat för regeringsskifte inte trovärdigt.

Enligt det andra synsättet på block så fanns det av de nuvarande riksdagspartierna fem aspiranter på regeringsmakten: Alliansen, SD, S, MP och V(4 om man slår ihop S+MP). Det är då solklart att Alliansen ”vann” den matchen.  Tolkningen är vid första anblick inte helt ologiskt och bygger på en konsumentupplysningsidé om att väljarna ska ha alla kort på bordet när det gäller regeringsbildningen. Det finns dock några svagheter och en ganska orimlig konskevens. Den första svagheten är ju hela debaclet kring Decemberöverenskommelsen(DÖ). Det var ju alliansen som i någon mening konstruerade det rödgröna blocket och även efter DÖ’s begravning låtit ”blocket” regera vidare. Att nu låtsas som att det inte existerar blir lite fånigt. En annan svaghet är att det inte är så som svenskpolitik fungerar i svenska folkets medvetande. Det finns en stor och utbredd förståelse för att man som väljare röstar på ett parti som sedan efter valet måste samarbeta med andra partier. Synsättet leder också till orimligheten att Alliansen även skulle ha varit tvungen att framhärda i ståndpunkten att ha Alliansen som grund för regeringsbildningen även om de rödgröna hade blivit större. Det blocket existerade ju inte, eller hur? Alliansen hade fortfarande ”vunnit” valet enligt det sättet att se det på. Vill Alliansen att vi ser på dem som ett parti?

Vad är det rimliga sättet att se på regeringsbildning, före och efter ett val? Enligt min mening är det givetvis helt ok att bilda olika samverkansallianser eller koalitioner före valet och ha som ambition att ta över regeringsmakten. Men om man inte lyckas med det så är det i slutändan insikten om att det är olika partier som väljarna i första hand ha röstat på som måste gälla och en mer flexibel syn på regeringsbildandet då ta vid. Poängen med att överhuvudtaget vara olika partier upphör annars menar jag.

I och med att inget block i någon tolkning ovan har fått egen majoritet är det knappast orimligt att det är det största partiet som tar initiativet att ha sitt eget parti som en given utgångspunkt för regeringsbildningen. Varför skulle det vara rimligare att ha ett 19% parti som utgångspunkt? Jag förstår psykologin och känslorna bakom teaterspelandet, men köper ingen biljett till föreställningen. I realiteten är det politik det handlar om och vem som helst har möjlighet att ta vilka initiativ som helst och föra fram det, oavsett om det är till statsministern eller talmannen. Att Löven inte avgår utan sitter kvar är förmodligen helt irrelevant. Tänker att det väl bara är bra att vi har en fungerande regeringen medan det nya regeringsbildandet äger rum.

Följande rimliga(det finns förstås hur många kombinationer som helst) alternativ identifierar jag när det gäller regeringsbildningen:

  1. DÖ enligt ursprunglig tolkning, dvs att det största block, sannolikt S+MP+V bildar regering/regeringsunderlag
  2. DÖ enligt Alliansens tolkning, de rödgröna släpper fram Alliansen eftersom de är största block enligt Alliansens tolkning eller att Sverigedemokraterna aktivt stöder(men utan samarbete) Alliansen för att inte medverka till att Löven sitter kvar.
  3. Blocköverskridande regering i minoritet: S+MP+C+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  4. Blocköverskridande regering i minoritet: S+C+KD+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  5. Blocköverskridande regering i majoritet: S+MP+C+KD+L
  6. Blocköverskridande regering i majoritet: S+M + något litet parti exvis MP
  7. Alliansen + SD, sannolikt då med SD som regeringsunderlag(samarbete) men ej i regeringen.

Problemet är att inget av dessa alternativ fungerar givet att alla partiers uttalande ska gälla, dvs någon måste backa. För att ta några exempel, så sa Stefan Löven ”glöm det” om alternativ 2. Alternativ 2 är ju en återgång till det bespottade DÖ/alternativt aktivt stöd av SD. SvD öppnar exempelvis upp för detta genom strategin att lägga en för SD så attraktiv budget som möjligt. Alla blocköverskridande lösningar har ju Alliansen egentligen sagt nej till, det var ju de som ”vann” valet, eller hur? Och alternativ 7 har ju alla partier uteslutit, inte minst C och L.

Så vad händer då? Ja, gissningsvis är det ändå bland alternativen 3-5 man ska titta. Alliansen måste sluta kräva att vi ser dem som ett parti. Det är också detta som har störst stöd i vad svenska folket tycker, enligt en undersökning presenterad i Aftonbladet. Jag tror kanske inte att S och M är redo för alternativ 6 ännu. Själv föredrar jag alternativ 3.  Vad föredrar du?

Annonser

Sant om höghastighetstågens klimatpåverkan

Posted on av Joakim Hörsing

Digitalt NU – min kandidatur Linköping

Posted on av Joakim Hörsing

Digitaliseringen är en transformerande kraft som vi måste förhålla oss till. De länder, regioner, företag och kommuner som är bäst på att ta till sig den nya tekniken kommer att få ett stort försprång in i framtiden. Allt är inte positivt och som ofta finns det två sidor av samma mynt. Ett är dock säkert. Det finns ingen återvändo och vi måste hänga med i utvecklingen.

Min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige bygger på dessa frågor och mitt löfte är, om invald, att verka för att digitalisering kommer högt upp på den politiska agendan.

 

MINA TRE HUVUDFRÅGOR

Digitaliseringsområdet är mycket omfattande och jag kommer givetvis driva på utvecklingen i största allmänhet. Men man kan inte prioritera allt och i synnerhet inte som fritidspolitiker. Min tanke är att fokusera på det som driver på en klimatsmart utveckling samt det som är grundförutsättningarna för den digitala utvecklingen, nämligen att vi som medborgare är rustade kunskapsmässigt och att kommunen har förmågan att betjäna oss på smidigast möjliga vis. I en del fall kan det behövas förändringar i nationell lagstiftning för att kunna uppnå förändring. Då kommer jag försöka påverka den nationella nivån.

  1. Digitalt = Klimatsmart

Klimatutmaningen är vår tids ödesfråga och måste alltid finnas med som drivkraft för förbättringar. Smarta IT-lösningar kan enligt GeSI[1] ge en 20% minskning av CO2 utsläpp fram till 2030. De största vinsterna finns förmodligen att hämta inom energiproduktion, distribution, byggnation och transporter. Samtidigt får vi inte blunda för myntets baksida i form av ökat energibehov och elektroniskt avfall. Linköpings kommun bör satsa på:

  • ITS – intelligenta transportsystem. Här återfinns sådant som effektiv logistik, smarta trafikflöden och självkörande fordon.

  • Smarta elnät – som kan hantera så kallade ”prosumers” som ger överskott via exvis solpaneler. Valla staden är en förebild som kan lära oss mer.

  • Testbäddar för delningsekonomi. Digital teknik öppnar för helt nya möjligheter när det gäller hållbar konsumtion.

  1. Digital delaktighet

Det finns ett digitalt utanförskap som vi måste ta på allvar. När vi växlar upp och tar än fler steg på den digitala utvecklingen är det av största vikt att alla kan hänga med. Störst utanförskap finns bland äldre, personer med låg utbildning och bland nyanlända. Men det förekommer i alla socioekonomiska grupper. Jag vill att Linköping tar utmaningen om digital delaktighet på största allvar.

  • Linköpings digitala kommunikation ska vara tydlig och lättbegriplig och ta hänsyn till skilda gruppers olika behov.

  • Med Motala som förebild bör Linköping inrätta ett DigiDel Center som kan utgöra basen för att möta medborgarnas behov av digital kompetenshöjning och ge hjälp och stöd i den digitala kommunikationen.

 

  1. Digital service

Jag vill att Linköping tar några rejäla kliv under nästa mandat period i att utveckla kommunens interaktion med dig som medborgare i dina olika roller, exempelvis förälder eller företagare. Denna interaktion ska förenklas och förbättras med digitaliseringen som verktyg. Det ska finnas en enkel väg in till förvaltningen, digitalt ska alltid vara förstahandsalternativet och helst ska man bara behöva lämna in uppgifter om sig själv en gång. Detta kräver en stor omställningen när det gäller hantering av information och ställer därmed också stora krav på informationssäkerhet. Sammanfattningsvis:

  • En väg in till förvaltningen

  • Digitalt som förstahandsalternativ

  • Smart informationshantering som förenklar för medborgaren.

[1] Global e-Sustainbility Initiative

Miljöpartiets valmanifest

Posted on av Joakim Hörsing

Har ett litet projekt att göra tjugo videor där jag går igenom miljöpartiets samtliga 100 vallöften som finns i valmanifestet. Fortfarande mycket amatörmässigt men jag hoppas att successivt kunna öka min kunskap och förmåga att skapa videos. Än så länge använder jag en vanlig iphone och appen Imovie. Simpelt, men idén är att få kläm på det hela innan jag köper dyrare utrustning. Men kul är det onekligen!

Har hittills gjort tre videos på de femton första förslagen. Tesen är att detta dokumentet är den viktigaste sommarläsningen. Hoppas ni håller med!

 

 

Arpi, svenskheten och identiteten

Posted on av Joakim Hörsing

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:

  1. Svenskar som bor i Sverige
  2. Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
  3. Icke svenskar som är en del av Sverige –  exvis samer
  4. Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen

För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.

Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här

Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:

  • Politiskt – för att kunna behandla människor olika
  • Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
  • Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå

Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.

Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:

  • Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
  • Vistelse längre tid –  rätt att exvis rösta i kommunalval
  • Medborgarskap – alla rättigheter

Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.

Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.

Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.

Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.

.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.

Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”

Digitalt NU

Posted on av Joakim Hörsing

Digitalt NU är min egna valplattform i miniatyr. Jag kandiderat till kommunfullmäktige i Linköping och har på egen begäran fått miljöpartiets förtroende att driva digitaliseringsfrågorna i valrörelsen och under nästa mandatperiod.

Digitalt NU rymmer de utmaningar vi står inför och som är kopplade till digitaliseringen. Det är egentligen inte så lite. Digitaliseringen är en viktig pusselbit för att göra våra samhällen mer klimatsmarta, få ekvationen att gå ihop när det gäller våra allt högre krav på service och de allt större svårigheten att lösa kompetensförsörjningen, öka inflytande och delaktighet, samt att på alla plan skapa en bättre tillgänglighet.

Det är inte så att Linköping är dåligt på banan här. Det finns en digital agenda som pekar ut fyra viktiga områden att jobba med under perioden 2017-2019:

  • Digitalisering som förstärker lärande
  • Mer individanpassad och kvalitativ vård och omsorg
  • Smart, effektiv och enkel förvaltning
  • Uppkopplat, innovativt och hållbart

En särskilt viktig del i det här är det som kallas Digitalt Först, vilket är ledorden i SKL’s avsiktsförklaring vad gäller digital förnyelse. Det innebär att medborgarnas och företags samtliga interaktioner med myndigheter, landsting och kommuner ska kunna ske digitalt. Jag känner att detta arbete går lite för långsamt och vill göra mitt bästa för att driva på utvecklingen.

Ja det här var förstås mest ett tillkännagivande. Jag återkommer med en mer utvecklad valplattform inom kort, men också andra typer av inlägg som rör digitalisering. Jag har ju tidigare utlovat lite mer om de många statliga utredningar som gjorts på området.

Digitalt NU!

Handel till varje pris – you Wish!

Posted on av Joakim Hörsing

Handel kan vara bra och handel kan vara dåligt betraktat ur ett miljö- och hållbarhetsperspektiv. Bra handel är sådan handel som ger mycket av nödvändigheter och av välstånd samtidigt som den minimerar belastningen på miljön. En produkt som till största del kommer från återvunnet material, tillverkat i en fabrik med små utsläpp, fraktad på järnväg till en hamn där produkten lastas i en jättepråm och som sedan fraktas till en mottagarhamn där det vidaredistribueras via järnväg till städer med fullt utvecklad logistik för sluttransport till butik, ja den typen av handel är förstås en helt annan sak än det motsatta. En smutsfabrik där fossildrivna lastbilar kör produkten till en flygplats för vidare transport med flygplan där de sedan fortsätter sin resa med lastbil och okoordinerat lämnar sitt gods vid butik. Jag är ingen logistiker så jag kan både har missat och missförstått delar i varutransporterna. Men sannolikt ligger det till ungefär som jag beskrev ovan.

En intressant gissning som jag har är att det största miljöproblemet inte är att handeln är långväga, kommer från andra sidan jorden, utan den mer finmaskiga distributionen i länderna, som sker med lastbil. Undantaget är givetvis om man begagnar sig av flyg, men min gissning är att detta ändå är en mindre andel.

Om det inte är alldeles nödvändigt är förstås godstransport via flyg helt förkastligt. Idag uppmärksammar DN sajten Wish och alla hundratusentals paket som anländer till Arlanda varje dag. Det som utmärker Wish är så vitt jag förstått att sakerna som säljs där är så långt ifrån nödvändiga som möjligt, om ens att de är välståndsberikande. Snarare är de ett uttryck för vårt nästan tvångsmässiga förhållande till shopping och konsumtion. Det är fullständigt orimligt att en sådan handel är billig.

Jag tänkte avsluta detta ganska korta blogginlägg med att lyfta upp den kanske tvivelaktiga distinktion som jag gör mellan tre nivåer av behovstillfredsställelse.

  1. Det som är nödvändigt
  2. Det som skänker välstånd/välfärd
  3. Det som är i princip sjukligt, åtminstone sett ur det sammanhang som vi befinner oss i form av miljö- och klimatkris.

Jag tänker att den första kategorin handlar om sådan som vi som samhälle bestämt oss för är av högsta vikt, exempelvis en cancervård i världsklass, ja då involverar det antagligen utrustning och kunnande som måste importeras. Detta är en tämligen stor grupp som beror på de vägval som vi gjort, samhället kan förstås ändras, men vid varje punkt i tiden finns saker som måste uppfyllas och en del av detta kan endast ske genom handel.

I den andra gruppen tänker jag på sådant som saffran, apelsiner och chilipeppar, guld, siden, mattor, bilar, elcyklar m.m. Jag behöver inte äta lussbullar, ha en förlovningskring i guld eller ha en elcykel. Men det är trevligt och det är en standard som vi har vant oss vid.

I den tredje kategorin finns det som skulle kunna betecknas som krimskrams, billiga prydnadssaker, meningslös elektronik m.m. Egentligen allt det som går att köpa på sajter som Wish. Det ger en kort behovstillfredsställelse som ofta är över innan vi hunnit öppna paketet.

Självklart är inte dessa tre grupper klockrena på något sätt. Det går att diskutera såväl uppdelningen, som vad som skulle kunna ingå och vilken nivå som är acceptabel eller inte.

Vad tycker du?

Avslutnings vis är en av mina slutsatser att flyg endast får användas om:

  1. Flyg är det enda alternativet
  2. Och det som transporteras är av kategori 1. Det vill säga nödvändigt

En annan slutsats är att vi måste fokusera på miljövänliga transporter inom länderna. Det vill säga mer gods på järnväg.

Håller du med?

intressant?

Läsa, skriva, räkna garantin genom riksdagen?

Posted on av Joakim Hörsing

Lite oklart för mig när propositionen faktiskt behandlas i riksdagen. Har fått intrycket i media och på Twitter att det kanske är idag, men kan inte se att det är en punkt på riksdagens dagordning. Att ett avgörande sker i närtid kan vi nog i alla fall utgå i från. Och av oppositionens reaktioner såväl tidigare som idag innebär det att förslaget sannolikt faller.

Min kunskap om förslaget bygger i all väsentlighet på den promemoria som regeringen släppte i augusti samt den DN artikel vari Gustav Fridolin modifierade förslaget mot bakgrund av den kritik som framkom, både från myndigheter, SKL och från oppositionen. Läs promemorian här

I korthet är förslaget en åtgärdsgaranti för att säkerställa tidiga insatser för barn som har behov av sådana. Kravet är uppfyllt:

 ”när skolorna har genomfört den av garantin
reglerade kartläggningen och analysen, planerat och vidtagit de stödåtgärder
som behövs samt följt upp åtgärderna och överfört resultatet av uppföljningen
till ansvarig lärare i kommande årskurs.”

Om jag har förstått saken rätt blir skillnaden mot vad som gäller idag att insatser av specialpedagogisk karaktär kan ske direkt efter kartläggningen, dvs man behöver inte gå vidare med särskild analys. Men det innebär också ökade krav på den breda kartläggningen i form av specialpedagogisk analys. Inte helt lätt att förstå, i synnerhet om man inte riktigt har grepp om vad en särskild analys är. Min gissning är att regeringen menar att det förhåller sig på följande vis:

Idag görs en kartläggning som är för grund och missar en del barn. De barn man hittar gör man en tämligen omfattande analys av och sedan följer insatserna. Syftet med förslaget är alltså att göra en bättre initial analys hitta fler och sedan snabbare koppla på insatser. Eventuella justering kan ske löpande, man vill vinna tid. Jag tror att detta är en klok strategi, men alldeles uppenbart kräver det fler specialpedagoger i våra skolor.

Därför blir det väldigt rimligt att tydliggöra att ansvaret för att garantin uppfylls läggs på huvudmännen och inte på skolorna, lärarna och rektorn. Och det är klart att i det sammanhanget blir ju regeringens satsning på skolhuvudmännen väldigt viktiga, senast idag rapporteras om 6 miljarder till skolorna. Specifikt för just detta förslag skickar regeringen med 130 miljoner kronor.

En invändning som man kan ha men som också nyanseras i DN artikeln är ju idén om att man redan i förskoleklass ska bedöma huruvida ett barn kommer kunna uppnå målen för svenska och matematik i lågstadiet. Mognadsgraden i sexårsverksamheten är förstås väldigt stor och varierar också när på året ett barn är fött.  Bedömningen skriver Fridolin måste naturligt integreras i verksamheten.

På SKL’s skolblogg citeras en rektor som lite uppgivet säger:

”Snälla, kan vi få jobba lite med barnen först innan vi ska kartlägga och kontrollera deras utveckling, de är bara sex år och en del inte ens det när de börjar förskoleklassen! ”

I allmänhet så vänder sig SKL med ryggradsreflex mot allt för mycket detaljstyrning och hänvisar till att regeringen ju tillsatt en särskild tillitsdelegation. Skolverket är kritisk på rent byråkratiska grunder, hur förhåller sig denna reglering till befintliga?

Jag är som ni kanske förstår lite kluven, å ena sidan är jag tveksam till alltför mycket av kontroll i tidigare åldrar, att redan som sexåring få etiketten behov av stödinsatser, känns spontant otillfredsställande. Optimalt är ju att denna etikett endast finns i pedagogernas huvuden och att insatser följer per automatik i pedagogernas professionalism. Tyvärr tror jag att detta är en rätt naiv föreställning med stora klasser och stora krav i övrigt. En sådan individuell bedömning kan nog inte göras utifrån de omständigheter som råder idag. Det bästa alternativet med betydligt mindre klasser är förmodligen inte ekonomiskt realistiskt. Varför man nog ändå hamnar i slutsatsen att den specialpedagogiska verksamheten måste förstärkas och insatser sättas in tidigt.

Återstår bara den sista frågan är det statlig reglering som är svaret eller borde kommunerna själva kunna hantera detta? Svaret på det är väl att de borde det men inte har gjort det. Så min slutsats är väl lite som Lärarförbundets: låt oss testa detta!!

Eller som författaren Martin Widmark är inne på i Aftonbladet och som ju är ett värre alternativ än att få etiketten behov av stöd:

Så till alla duktiga och välmenande skolpolitiker: Låt oss hjälpas åt att säkerställa att alla barn får bästa möjliga chans att klara målen och inte redan som sex- sjuåring identifiera sig som en förlorare.

Vi vår väl se hur dylika skolpolitiker i opposition hanterade detta.

PS Jag är ingen expert på det här. Om jag har missuppfattat något, tveka inte att korrigera mig!!

intressant?

Staten och digitalet

Posted on av Joakim Hörsing

Sitter med den senaste i raden av statliga utredningar som rör digitalisering nämligen reboot – omstart för den digitala förvaltningen. Även för mig som är i svängen är det lite förvirrande, läste jag inte ganska nyligen slutbetänkande En förvaltning som håller ihop? Redan inaktuell? Vi får helt enkelt reda ut begreppen en smula och jag tänker göra det genom att börja från början.

Med början tänker jag mena mitten av åttiotalet då staten på allvar började intressera sig för frågan om digitaliseringens möjligheter. Jag tänker ta hjälp av ett historieavsnitt i en annan statlig utredning, delbetänkandet till den ovan nämnda reboot-betänkandet, digitalforvaltning.nu.

  • Under 80-talet uppkom ett rationaliseringstryck mot förvaltningen och IT blev ett medel för ökad effektivitet. Samtidigt implementeras ett nytt synsätt med medborgaren i centrum.
  • Internet innebar i början av 90-talet att det nya synsättet kunde understödjas. Stor politisk enighet om it-politiken under en rad olika namn: datapolitik, 24hmyndigheten, e-förvaltning och digitalisering. Myndighetsansvaret för it-frågorna har dock skiftat och utredningar har avlöst varandra. Mellan 1994 och 2003 fanns det tre olika it-kommissioner med snarlika uppdrag.
  • 1996 års it proposition Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik innehöll mål om att förvaltningen skulle vara ett föredöme som it användare, effektivisera med it och ge god service, bidra till en öppen och säker infrastruktur för informationsförsörjning, genom it främja insyn i förvaltningen m.m.
  • 1998 års uppföljande propositions preciserades dessa målsättningar och att infrastrukturen borde bygga på internet.
  • I 2000 års proposition Ett informationssamhälle för alla fastslogs att det skulle krävas målmedvetna insatser inom varje politikområde och att kraven på myndigheternas information och service via webben måste förstärkas. Avgörande var att få till stånd gemensam säkerhetslösningar inom förvaltningen. Riksskatteverket m.fl. fick uppdrag att utveckla användningen av certifikat och elektroniska signaturer.
  • I 2007 års budgetproposition trycktes på stärkt styrning vad gäller gemensamma principer för utbyte av registerinformation, enhetliga format för informationsöverföring, metoder för säker kommunikation, hitta pilotprojekt, stärkt uppföljning.
  • 2008 fastställde regeringen en handlingsplan för e-förvaltningen som utöver att dra nytta av den nya tekniken skulle leda till organisatoriska förändringar. Målet var att det skulle vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att delta i relationen till förvaltningen. För att nå dit krävdes samordning mellan myndigheterna och man utsåg samverkansansvariga myndigheter. Kommunernas roll fastslogs och hädanefter skulle utvecklingsarbetet ske i samordning med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
  • I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt år 2010 ville regeringen förbättra förutsättningarna för nya och innovativa e-tjänster och att de också utvecklas av andra aktörer. E-tjänster ska utformas enligt konkreta behov och förbättra tillgängligheten till förvaltningen. Samordningen bör stärkas ännu mer och kraven på myndigheterna öka. Och uppdraget var också att  vända sig utåt och driva på utvecklingen i stort.
  • 2011 formulerade regeringen strategin It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. Målet där var att Sverige skulle vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.
  • 2012 kom Strategin för en digitalt samverkande statsförvaltning, målen kändes igen från tidigare: enklare vardag för medborgarna, en öppnare förvaltning och högre effektivitet i verksamheterna.

Så börjar vi alltså röra sig mot den tidshorisont som är min egen, dvs innevarande mandatperiod. I budget propositionen 2015 delades insatserna för kommande år in  i fem områden:

  1. Bättre service till medborgare och företag till en lägre kostnad
  2. Tydligare styrning vid införande av förvaltningsgemensamma lösningar
  3. Långsiktigt förvaltningsansvar för gemensamma digitala lösningar
  4. Förstärkt uppföljning av myndigheternas it-användning
  5. Förstärkt förmåga att styra, leda och samordna en digitalt samverkande statsförvaltning.

I budgetpropositionen 2016 framhöll regeringen att digitala tjänster ska vara förstahandsval i den offentliga sektorns kontakter med medborgare, organisationer och företag.

Om vi återvänder till de statliga utredningarna med fokus på senaste mandatperioden, så får vi börja med E-delegationen. Den inrättades 2009 och lämnade sitt slutbetänkande 2015. Tanken var att samla kompetens och resurser ge upphov till samverkansstrukturer. E-delegationen leddes av en ordförande och bestod av 16 myndighetschefer och en SKL representant. De skulle vara ett stöd för utveckling både för regeringen och myndigheterna. I den utvärdering som statskontoret gjorde visade det sig att det på många av de principiellt avgörande områdena blev ett klent resultat. Man pekar också på bristande styrning från den dåvarande regeringen. De främsta förtjänster låg i de vägledningar och riktlinjer som gjorts för e-förvaltningsarbetet. Statskontoret såg också en brist i uppdraget att se hur samverkan mellan staten och kommuner och landsting kunde förstärkas. Och det kvarstod ett behov av att stärka genomförandekraften inom e-förvaltningsområdet. Följande utredningar kom från E-delegationen:

  • Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning(SOU 2009:86)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – från strategi till handling för e förvaltning(SOU 2010:62)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. Under konstruktion – framtidens e-förvaltning
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – En bit på väg
    (SOU 2011:27)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – vägen till
    effektivare e-förvaltning (SOU 2011:67)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – den mjuka
    infrastrukturen på väg (SOU 2012:18)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – förstärkt
    samordning av förvaltningsgemensamma tjänster (SOU 2012:68)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – samordning
    och digital samverkan (SOU 2013:22)
  • Organisering av framtidens e-förvaltning (SOU 2013:75)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. It-standardisering
    inom socialtjänsten (SOU 2013:77)
  • Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – bättre juridiska
    förutsättningar för samverkan och service (SOU 2014:39)
  • Automatiserade beslut – färre regler ger tydligare reglering
    (SOU 2014:75)

Och så slutligen i mitt knä under den här mandatperioden, slutbetänkandet: En förvaltnings om håller ihop(SOU 2015:66).

Och all detta som sagt och enligt statskontoret med inte helt tillfredsställande resultat. Vad behövde göras då?

  • Digital samverkan i förvaltningen
  • Ökad interoperabilitet inom offentlig sektor måste utredas
  • Riskerna med e-förvaltning, exvis inskränkningar i personlig integritet, msåte belysas.
  • Kraftfulla finansieringsmodeller för e-förvaltningsinitiativ av större format måste tas fram.
  • Mer av kompetensstöd
  • Att regeringen tydliggör sina prioriteringar för e-förvaltningsområdet.

Så då är ni fulla av förväntan -vad hände efter E-delegationen?

Jo, myndigheterna som ingick i E-delegationen, samt SKL, fortsätter i ett nytt samarbete vid namn E-samverkansprogrammet. Några fler ha anslutit sig efterhand. Regeringen har tillsatt ett råd för digitaliseringen av det offentliga Sverige med representanter från myndigheter, kommuner och landsting. En ny enhet har inrättats på Näringsdepartementet, Enheten för e-förvaltning., som 2016 flyttandes till Finansdepartementet och bytte namn till Enheten för digital förvaltning.

Och det är alltså också utifrån detta spår, E-delegationens ”misslyckanden” som Hans -Eric Holmqvist fick regeringens uppdrag att åter utreda digitaliseringen av förvaltningen. Delbetänkande digitalforvaltning.nu, kom i mars 2017 och nu då slutbetänkandet reboot- omstart för den digitala förvaltningen.

Parallellt med detta har löpt en annan stor utredning som adresserat digitaliseringsfrågorna mer brett och kopplat till Digital Agenda, nämligen Digitaliseringskommissionen. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg, liksom kommentarer kring reboot betänkandet. Till detta ska inte heller E-hälsokommitténs arbete glömmas bort och betänkandet Nästa fas i E-hälsoarbetet.

Se det här som en liten första introduktion till ämnet digitalisering inom offentlig sektor.

intressant?

Blogg Deklaration

Posted on av Joakim Hörsing

Så, då har bloggen varit vid liv i drygt en vecka. Efter att kollat mig lite omkring i det vi då kallade för bloggosfären så verkar det mesta ganska insomnat. En del är sig likt, bloggen Svensson verkar fortfarande vara den största politiska bloggen och Kenza den största alla kategorier. Undersökningen har varit rudimentär så det kanske inte stämmer, säg gärna till i så fall. Skillnaden är väl att då för tio år sedan så var det uppsjö av politiska bloggar som nu inte finns kvar och inte har ersatts. Ett fenomen som glödde ett antal år och nu svalnat av. Men jag återupptar alltså verksamheten. Motvalls.

Vad ska jag skriva om? Politik förstås. Alla områden, inget går säkert och ingen nivå. Det kan vara internationellt, EU, Sverige, region och kommun. Eftersom jag jobbar med regionpolitik så kommer det vara minst av den varan. De förtroendevalda har första tjing på det. Men på lite högre systemnivå tänker jag kommentera detta också. Eftersom jag kandiderar till Linköpings kommun kommer denna nivå prioriteras åtminstone i och omkring valet.

Ämnen då? Allt som sagt, men några teman kommer sannolikt vara mer frekventa än andra. Ett kluster kommer röra den nya tekniken och interaktionen med medborgarna, om digitalisering, delaktighet och kommunal service och om demokrati. Linköping har mycket på gång inom digitalisering och jag kommer återvända till detta vid flertalet tillfällen. Fortfarande får jag som förälder till barn i förskola och skola reptera uppgifter för kommunen via papper och underskrifter. De digitala lösningarna måste komma först.

Två andra kluster handlar dels om miljö- och klimat och vad det kräver av oss som individer och samhällen, dels om migration och integrationsfrågor och de större frågorna om hur vi håller samman samhällen i en ny tid.

Som gammal skolpolitker kommer jag inte kunna avhålla mig från att då och då kommenterar detta område. Jag har ju redan varit inne på det i två av mina inlägg på bloggen:

Vill hemskt gärna har dialog kring de olika politiska ämnen som avhandlas på bloggen, antingen här eller på min facebooksida: Joakim Hörsing – bloggar

Jag svarar på alla kommentarer som är seriösa.