Artiklar från buren: om materialismen

Ett vanligt verop i vår civiliserade bur är det om den utbredda materialismen. Jag har hört det skalla från de mest oväntade håll, från tillväxt tillskyndande politiker och från överklass damer med diamantringar. Veropen har sin självklara plats inom olika religiösa samfund och förstås inom miljörörelsen och miljöpartiet. Vad består denna materialism av och vad är det man beklagar sig över?

Rent filosofiskt står materialismen för påståendet att det  bara finns materia, idel atomer och tomrum. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på, men påkallar knappast någon större moralisk indignation. Nej det man vänder sig mot är förmodligen habegäret och fixeringen kring prylar. Det önskvärda torde istället då vara måttlighet och andliga upplevelser.  Jag ska börja med den senare aspekten om prylar och andlighet. Med andliga upplevelser menar jag då inte de specifikt religiösa, även om de också inkluderas, utan sådant som samtal i goda vänners lag, upplevelser av konst, musik, böcker etc. Den fråga man ställer sig om man försöker fundera lite djupare är förstås vad som är en pryl och vad som inte är det och vad som egentligen skiljer en materialistisk upplevelse från en andlig sådan.

Grunden kan tämligen säkert inte vara fysikalisk art. Även de som inte är filosofiska materialister måste medge att den överväldigande delen av våra upplevelser sker via sinnena och är en tolkning av tillstånd hos materian. Ett samtal är bland annat en upplevelse av ljudvågor och samtalspartnern består alldeles säkert av syre, kväve, kol och lite annat smått och gott. Själva samtalet är ju dock inte materiellt och kan inte fångas i t.ex en bandupptagning eller videotagning.  En upplevelse av ett samtal är således en upplevelse av ett konglomerat av upplevelser. Det ideala samtalet verkar förhöjande, upplyftande och ger en andlig dimension. Detta just på grund av att komplexiteten inte tillåter ett försjunkande.

Materiella upplevelser borde då tvärtom kännetecknas endimensionalitet och fokusering, såsom upplevelsen av solvarma jordgubbar.  Detta verkar inte riktigt stämma, eller? Skulle det att njuta av en blommas doft eller smaken av en jordgubbe eller för den delen en meditation över korset definieras som en materialistisk upplevelse. Förmodligen är vi fel ute, även om jag tror det finns något här jag inte riktigt kan få grepp om.  

En framgångsrikare väg är antagligen att finna det problematiska i själva ha begäret. Det handlar inte om att vissa upplevelser är bättre än andra utan att prylar ställer sig i vägen för oss att överhuvudtaget ha upplevelser av hög kvalité. Specifikt då att ha så många prylar som möjligt eller så fina prylar som möjligt. Effekten blir dels en osund splittring av vår uppmärksamhet, dels en för stor upptagenhet kring en viss pryl. Det i sin tur verkar bortträngande för det som är mer genuina upplevelser, vilket då både kan vara försjunkenhet i en blommas doft såväl som upplevelsen av det goda samtalet. Omvänt kan förstås andliga upplevelser förtingligas. En samtalspartner kan t, ex objektifieras eller behandlas instrumentellt. Veropen över materialism kan således vara ett verop över en förlorad närvaro i distraktionernas tidevarv.

Jag tror dock inte att detta är de enda möjliga aspekterna. Kvar vilar, företrädesvis hos äldre generationer, en kalvinistisk föräran över slöseri och onödig konsumtion, men också, företrädesvis hos yngre, en allt större insikt i vilka skadliga konsekvenser vår konsumtion får på miljön och på våra framtida livsvillkor.      

Politikens drivkrafter

Jag har tidigare definierat partipolitik som: ”en strategi för att fatta beslut som rör samhällets övergripande organisation på olika nivåer och som sker mot bakgrund av en ideologi och en världsbild.” 

En annan fråga är förstås vad som motiverar politiken eller vad som är drivkraften för politiskt engagemang.

 

Aristoteles som menade att människan var ett politiskt djur skulle förmodligen hävda att det politiska engagemanget är det förnämsta sättet att uttrycka sin mänsklighet på, dvs det att vara människa uttrycks bäst i och genom politiken. Vi rör oss här förstås milsvitt ifrån dagens samhälle där politik inte förknippas med dessa höga ideal.

 

Vanligt är att motivera politiken i negativa termer, som något nödvändigt ont, ”Demokrati är det sämsta sättet att styra ett samhälle, bortsett från alla andra sätt vi provat”(andemeningen i ett känt citat jag glömt vem som yttrade). Den vanligaste uppfattningen hos politiker själva torde vara att drivkraften handlar om att på olika sätt öka lyckan i samhället. I Landstingets vision strävar politiken till t. ex att förhindra sjukdomar som kan förebyggas och därmed ge människor ett friskare liv.

 

Många politiker skulle nog värja sig en smula och säga att målet inte är att göra individer lyckligare utan skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett lyckligt liv. Inom hälso- och sjukvården sägs det t.e x att hälsa är en resurs som gör det möjligt att nå vitala livsmål. Det är ett sätt att, enligt mig, på ett klokare sätt fördela ansvaret mellan kollektiv och individ. Politikens uppgift är inte att knuffa människor över mållinjen till det som är vitalt, inte ens om vi tror att vi kan ha en uppfattning om vad som är vitalt.

 

Även om jag för närvarande inte delar Aristoteles uppfattning att politiken skulle vara det förnämsta eller rent av enda sättet att uttrycka sin mänskliga natur på, menar jag att det som motiverar politiken är att göra det goda och det rätta på strukturell nivå och där nyckelordet är samhällsansvar.

 

Min gissning är att det förnämsta uttrycket för den mänskliga naturen är kärleken. Min temporära slutsats är att kärlek och politik inte hör ihop på motivationsnivå. För att fastslå detta krävs dock ett antal flera rader. Jag återkommer.

Andra bloggar om: politik, politiskt engagemang