Tillväxt, arbete och lycka del III

 Här kommer del III i min lilla följetong.

Att sänka lönerna generellt

Ett annat sätt att sänka lönerna är att göra det generellt genom en arbetstidsförkortning. Förhoppningen med den strategin är att arbetslösheten skulle kunna minska genom att vi solidariskt delade på de arbeten som finns och tog ut produktivitetsökningen fritid istället för pengar. En annan lösning skulle kunna vara att ge ett generellt men lågt bidrag till alla som ville. Om väldigt många utnyttjade denna möjligheten skulle man behöva beskatta den arbetande befolkningen så hårt att reallönerna sjönk. I den ideala världen skulle det bara finnas två grupper de som vill arbeta och de som inte vill det och är nöjda med sin medborgarlön. Beskrivet på detta sätt framstår medborgarlön som väldigt orealistiskt, men jag ska framöver göra en mer seriös analys av denna idé.

Nu ska vi koncentrera oss på möjligheten av att sänka normalarbetstiden. Säg att vi sänkte arbetstiden med exakt så mycket som skulle behövas för att alla som kan ta ett jobb också fick ett jobb. En första konsekvens är ju att alla kostnader förknippade med arbetslöshet försvann, i första hand utbetalningarna från A-kassa som ju till 95% finansieras via skattesedeln. En annan konsekvens är ju att köpkraften/individ minskar motsvarande den minskade arbetsinsatsen.

I Sverige beräknas ungefär 4,6 miljoner människor ingå i arbetskraften och av dessa är sisådär 4,2% arbetslösa, d.v.s 193 200 människor. Om vi räknar in de i AMS-projekt stiger siffran till 340 000. Det är denna siffra som jag räknar som arbetslöshet. Det är dessa människor som ska få jobb genom arbetstidsförkortningen.

De sysselsatta är 4 260 000, vilket blir 170 400 000 timmar givet 40 timmars veckan. Om vi delar det antalet timmar med antalet i arbetskraften får vi svaret 37 timmar. Om vi alla jobbade 37 timmar så skulle i teorin alla ha ett arbete.

Lönen skulle därmed sjunka med 7,5%. Å andra sidan är statens utgifter för arbetslösheten cirka 70 miljarder. Denna summa skulle kunna utgå som en arbetsdelningsbidrag om 15200 kronor per år. Medellönen i Sverige är i runda slängar 290 000 och 7,5% av denna summa är 21750. Köpkraften skulle då minska med 6550 kronor, eller 545 kronor i månaden. Ett rimligt pris kan man tycka för att utradera arbetslösheten och dessutom få 3 timmar extra fritid i veckan.

Troligen skulle man dock kunna öka arbetsdelningsbidraget väsentligt. Detta pågrund av de dynamiska effekterna en sådan reform skulle få på folkhälsan och därmed avlastningen på de statliga utgifterna.

Så långt teori och utopi, i kommande inlägg ska jag ta tag i de praktiska problem som denna geniala lösning står inför.

Andra bloggar om:

Andra bloggar om: arbetstidsförkortning , tillväxt, ekonomi, BNP, politik

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s