Tillväxt, arbet och lycka del IV

I detta inlägg ska jag ta upp några av de problem som en arbetsdelning, som metod för att radera arbetslösheten står inför. Det mest uppenbara brukar kallas matchningsproblematik eller flaskhalsar. I och med arbetstidsförkortningen uppstår arbetsbrist som måste matchas av kompetent arbetskraft. Detta illustreras tydligt genom att det redan idag finns en arbetsbrist inom vissa yrkeskategorier och i emellanåt i hela branscher. Exempel på yrken är geriatriker och patologer och bland exempel på branscher återfinns byggnads. På områden där det idag råder arbetsbrist kommer naturligtvis situationen förvärras.

Vilka mekanismer måste finnas för att matchningsproblematiken ska kunna mildras? För det första torde flexibla löner verka positivt, nämligen på så sätt att lönerna sjunker på områden där arbetskvoten är mer än fylld och att lönerna ökar där det förekommer brist. För det andra krävs ökad geografisk rörlighet i befolkningen, det vill säga att människor är beredda att flytta dit jobben finns. För det tredje måste det finnas en väloljad vuxenutbildning som snabbt kan skola om människor.

I det förda resonemanget hittills vilar dock en underliggande utgångspunkt som förmodligen inte är riktig, nämligen att mängden arbete per capita är/eller bör vara konstant, det vill säga att det arbete som ska utföras är något givet på förhand eller uttryckt annorlunda att våra behov redan är fastlagda. Tittar vi historiskt kan ju inget vara mer felaktigt än detta. Möjligen kan man fråga sig om de inte borde vara det, men då hamnar vi ideologiskt någonstans i knäet på Stalin.

Att våra behov är fastlagda är som sagt historiskt fel. Sådana behov som att byta TV-kanal utan att resa på sig eller att ständigt vara kontaktbar via telefon fanns inte något decennium tillbaka, men är i allra högsta grad befäst idag. Blir våra behov hela tiden större eller förändras det på så sätt att vissa behov också försvinner? Det enda jag kan komma på är behovet av ett invasionsförsvar. Förmodligen finns det något enstaka exempel till men på det hela taget verkar behoven bli större hela tiden. I teorin skulle vi alltså kunna skapa fler behov än vi har möjlighet att tillfredsställa och därmed skapa fler jobb. Kanske skulle vi kunna säga att visserligen kan vi inte alá Stalin fastlägga behov, men att vi ändå säger att en hög sysselsättnings grad är viktigare än full behovstillfredsställelse.

Vi säger då att det viktiga är att alla har en uppgift snarare än att vi gör uppgiften så väl som möjligt. Frågan är vad som händer när man väl vänder skutan bort från rationaliseringar? Sett från ett framtidsperspektiv blir väl effekten samma som om vi skulle lösa arbetslösheten genom att skrota alla traktorer och börja använda häst och plog eller skrota alla grävmaskiner och istället använda spade att gräva med. Så fungerar inte människan. Av två sätt att göra en sak väljer vi alltid det vi tror är smartast.

I nästa del analyserar jag människans smarthet, effektivitet och produktivitet och därmed tillväxtbegreppet. Jag ska också nudda vid något som jag tror kan vara en del av lösningen på arbetslöshets- och tillväxtproblematiken. I näst nästa del diskuteras hushållsnära tjänster.

Andra bloggar om: jobben, arbetslöshet, tillväxt, arbetstidsförkortning, ekonomi

Pingat på: intressant.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s