NÄ SOSSAR, detta duger inte!(om S-bloggares eftervalsanalys)

Trots att jag inte är socialdemokrat, utan miljöpartist, är den framtida inriktningen på socialdemokratin av vitalt intresse för mig. Jag personligen tror att det är en röd – grön allians som har störst potential att hitta avgörande lösningar för framtidens utmaningar. Därför har jag med spänning följt de socialdemokratiska bloggarnas försök till eftervalsanalys för att ur dem spå vad som måhända komma skall.

Joel Malmqvist gör i studenttidningen Libertas en analys som fått mycket erkännande och som nu finns tillgänglig på hans blogg. Joel ser Sverige som ett statiskt samhälle indelat i tre väldefinierade klasser, LO – TCO –SACO. De två första klasserna är de traditionellt trogna socialdemokratiska väljargrupperna och för vilka fördelningspolitiska frågor är helt avgörande för valet av parti. Poängen i analysen är att vinna eller förlora val för sossarna i grunden handlar om att hålla ett stadigt fokus på dessa frågor. Framtiden blir i Joels värld att radikalt driva arbetsmarknadsfrågorna, fördelningspolitiken och den generella välfärden, inte bara i retoriken utan genom konkreta politiska förslag som sedan kan falla ut som verktyg i den avgörande striden.

Johan Sjölander hyllar den malmqvistska analysen och skriver själv så här:

” Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.”

En skillnad mellan Malmqvist och Sjölander som jag tycker mig se är att Malmqvist snävar in resonemanget till att gälla kampen mellan klasserna, medan Sjölander på ett bredare sätt anför solidaritetsperspektivet. Även om ”fördelningspolitiken” inbegriper fördelar för arbetslösa, ger Malmqvist med sitt ”facksynsätt”(LO-TCO-SACO) en känsla av att S bör rikta in sig på dem som redan har jobb.

En rimlig invändning mot ovan redovisade analyser är utgångspunkten i det statiska svenska samhället med oföränderliga politiska preferenser fast förankrade i plånbokslädret. Som om människor inte börjar förstå att vi står inför gigantiska miljöhot och att vår livsstil i grunden inte är hållbar. Som om inte gruppen kvinnor när som helst kan tröttna på sin strukturella underordning och skapa ett parti som faktiskt kan ta makten. Som om det inte fanns ett genuint utanförskap som inte enbart kan lösas fördelningspolitiskt.

Nä Sossar, detta duger inte!

Erik Laasko är en annan eftervalsanalytisk bloggare, som ser att Socialdemokraterna tar fyra viktiga steg:

  1. Stärker civilsamhället så att arbetslöshetsförsäkringen bär sig själv utan skattefinansiering.
  2. Bryter upp blockpolitiken och söker socialliberala samarbetspartier.
  3. Att S tydligt markerar ett försvar gentemot det solidariska välfärdssamhället och tar ansvar för de som hamnat i utanförskap.
  4. Att S skaffar en solid plan för full sysselsättning

Läser man sedan detaljerna inser man hur diametralt motsatt detta är Malmqvist/Sjölanders analys. Givet hur man tolkar de olika utslagen kan man förstås hamn lite olika. Miljöpartiet är ett av de få partierna som pratat om att satsa på småföretag, stärka civilsamhället och drivit på för en ökad solidaritet. Samtidigt är han djupt skeptiskt mot mp som samarbetsparti. Men med tal om att avskaffa LAS (ironiskt nog är det ju framförallt detta som väckt ont blod hos sossar gentemot mp), sänka skatter och avgifter hamnar han sannolikt snarare i famnen på moderaterna istället för att som Sjölander/Malmqvist förstärka vänsterprofilen.

Marta Axnér tycker inte att politiken behöver förändras särskilt mycket. Hon ser istället de stora problemen i partikulturen, ledarskapet och i organisationen. Jonas Morian är delvis inne på samman spår, men både han och Axnér säger naturligtvis att förändringar i retorik och organisation måste följas av en förnyelse av politiken. Morian länkar dock uppmuntrande till inlägget av Erik Laakso. Även Martin Tollén talar mycket om tilltal och kommunikation med väljarna. Han anför följande citat:

”Presidential campaigns are about storytelling. A winning presidential campaign presents the candidate’s life story to voters. A losing campaign allows someone else to frame that story.”

Jag delar i all väsentlighet Axnérs, Morians och Tolléns analys och tror att detta var en viktig faktor när S – mp – v förlorade valet.

Jag tror också att det är naivt att tänka bort den blockpolitik som vuxit fram. S måste framförallt förhålla sig konstruktivt till miljöpartiet. En strategi för framtiden som inte inbegriper en beredskap att möta framtidens stora utmaningar är lika naivt. Exempel är:

  • Ökad automatisering och ökad specialisering – med ökad ”flaskhalsproblematik” på arbetsmarknaden.
  • Förändrad demografi- fler äldre och behov av arbetskraftsinvandring
  • Växande miljöhot, fler naturkatastrofer
  • Nödvändigheten av att skapa ett hållbart samhälle
  • Tillskapandet av en deltagande demokrati – där bland annat partiorganisationerna måste jobba på nya sätt

Ett förnyelsearbete som inte innebär att man beaktar dessa och många andra viktiga frågor är inte trovärdig.

 

Andra bloggar om: socialdemokraterna, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, politik

 

pingat på intressant.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s