Skilj partierna från politiken!

Via Jonas Morian läser jag om Federleys våndor över voteringsknappen. JA, NEJ, eller AVSTÅ är en riksdagsledamots stora fråga. Det hela handlar om FRA och avlyssning. Detta inlägg ska dock inte handla om denna sakfråga utan om folkviljans manifestation via votering i beslutande församlingar. Det ska inte heller handla om vad som i verkligheten sker i människors huvuden när de röstar utan ska diskutera röstandets funktion ur ett mer teoretiskt perspektiv. Grundproblematiken är naturligtvis känd inom statsvetenskaplig forskning sedan åtminstone hundra år. Här erbjuds avslutningsvis en möjlig lösning.

Vad är det egentligen man gör när man trycker på voteringsknappen?

Säger: så här tycker jag

Säger: så här tycker partiet

Säger: så här tycker min riksdagsgrupp

Och vad är det man som väljare har röstat på.

Så här fungerar det. Det finns partier. Dessa har medlemmar som tillsammans utformar den politik som partiet ska stå för. I val presenterar partierna listor med personer som partierna tycker är lämpliga att sitta i fullmäktige eller i riksdagen. Bland dessa namn har väljarna möjlighet att kryssa den kandidat man uppfattar som bäst. Personerna på lista har därmed fått ett dubbelt förtroende att agera i de politiska församlingarna.

Att välja innebär för väljaren att man väljer ett politiskt program och att man utgår från att partiet har gett rätt personer förtroendet att representera dessa idéer. I någon mening är dessa individer partiet vid en given tidpunkt.

Vad händer efter valdagen och under mandatperiodens fortskridande? Vad händer om oenighet uppstår i partigruppen och hur ska man tolka denna oenighet? För de allra flesta partier så uppfattas nog partigruppsmajoriteten tillsammans med eventuella partiprogram eller valmanifest, som det som definierar partilinjen. Men är detta självklart?

Anta till exempel att en av kandidaterna är en känd motståndare till en viss punkt i t. ex ett valmanifest, samtidigt som partiet placerat vederbörande högt på listan.. Vad hände när väljaren röstade på det partiet:

  1. Jag röstar på ett valmanifest och utgår från att kandidaterna följer valmanifestet
  2. Jag röstar på ett parti med följande listsammansättning och utgår ifrån att partiet valt denna sammansättning på så sätt att det inte oacceptabelt strider mot valmanifestet.

I första fallet ligger det implicit att valmanifestet(eller annat dylikt dokument) är fundamentet och det som är det oföränderliga uttrycket för partiet genom hela mandatperioden. I andra fallet är det personerna i sig och deras omdöme som är uttrycket för partiet.

Anta vidare att just den punkten i valmanifestet togs med minsta möjliga majoritet på ett möte som av olika skäl inte var särskilt välbesökt. Personen som är motståndare till punkten valdes å andra sidan av ett stort antal medlemmar i partiets provval eller nominerades av många och föreslogs enhälligt av valberedningen.

Möjligen finns det en tredje möjlighet som väljaren kan tänkas tänka:

  1. Jag röstar på ett valmanifest som jag utgår från att en majoritet av de som står på valbar plats kommer att följa. Det vill säga den kommande majoriteten i fullmäktigegruppen.

För partier med provvalssystem är detta inte ett alternativ. Personval och avhopp komplicerar även den bilden.

I många fall, förmodligen de flesta, så finns det ingen vägledning att få genom ett dokument som man på ett tydligt sätt gått till val på. Vem är då uttolkare av partiets politik och som man kan ge en tydlig koppling av legitimitet via ögonblicket vid valurnorna? Jag menar nog att det utifrån dagens system är den enskilde förtroendevalda som har den suveräniteten. Men det är inte självklart. Kanske kan man se dagens system som ett försök att mixa två extrem varianter:

  1. Vi röstar på bokstäver och blommor. Inga namn. Politikerna i olika nämnder, styrelser och fullmäktigeförsamlingar är blott ombud. Inga beslutande organ har fler ombud än det finns partier. Hur partierna bemannar dess är upp till varje parti.
  2. Vi röstar på personer. Partierna kan användas som lösa etiketter. Partierna har inga medlemmar utan är konglomerat av personer som bekänner sig till t. ex det socialdemokratiska tankegodset och innehar förtroendeuppdrag.

Nu är ju partier mer komplicerade institutioner än en teknisk lösning för att genomföra folkviljan via allmänna val. I själva verket är detta bara en av många funktioner. Vissa partier syftar till exempel till att tillvara ta olika intressegrupper i samhället. Folkbildning, demokratisk skolning och opinionsbildning är andra viktiga inslag.

Kanske beror dimridåerna kring representation, förtroende, lojalitet och intern demokrati på en sammanblandning av i grunden separata funktioner. Skillnaden mellan att vara medlem i ett parti och att vara förtroendevald kanske borde göras skarpare. Ett parti skulle då mer liknas vid en lobbyorganisation vars påverkan riktades till alla förtroendevalda och inte bara till sina egna. Det skulle då bli tydligt att den förtroendevalda får sitt mandat av folket. Till skillnad från alternativ 2 skulle vi då både ha partier och rösta på personer.

I ett sådant system skulle Federley i godan ro kunna trycka på vilken knapp han än har lust till.

(Uppdatering: Federley valde slutligen att avstå)

Se Joel Malmqvist för en välskriven argumentation för varför det finns partipiskor

Andra bloggar om: Federely, politik, politiska partier, demokrati, val, votering, röstning

Pingat på intressant.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s