Silvferstrand versus Morian: om offentlig och privat sektor

Silvferstrand versus Morian.

Den förre:

”Nya jobb, där de bevisligen behövs, inom t ex vården genererar genom den köpkraft som därmed tillförs samhället också nya jobb i den privata sektorn.”

Den senare:

”Problemet med Silfverstrands resonemang är att det förutsätter att man först tar skattemedel för att anställa fler inom skola, vård och omsorg, vilket i sin tur ska ge privata arbetstillfällen och skatteintäkter. Det är dessvärre helt bakvänt. En ekonomiskt hållbar jobbpolitik bör i stället vara inriktad på att möjliggöra nyanställningar i den sektor som ger skatteintäkter snarare än finansieras av dem.”

Keynes versus Assar Lindbeck?keynes

I de krångliga resonemang vi nu ska ge oss in på är det första vi måste göra att slå fast dikotomin privat och offentlig och att det är den förra som finansierar den senare. Ibland har det framförts från vänsterfolk att detta är en myt men så är alltså inte fallet. Man kan ha synpunkter på att människan så starkt skiljer på det egna och det gemensamma, men inte dessto mindre är det så vi gör. Det är det privat finansierade som utgör belöningssystemet; det är det vi handlar och byter med och som konstituerar köpkraften.

Detta innebär inte att det offentliga och privata är isolerade sfärer som inte påverkar varandra. En dålig barnomsorg påverkar mig som producent och gör att jag i min tur påverkar samhällets totala köpkraft på ett ”negativt” sätt.

Ekonomin syftar till att ge belöning i form av behovstillfredställelse. En rationell ekonomi gör detta till maximal marginalnytta. Tillväxt handlar om att öka tillfredsställelsen kvalitativt. Eftersom behoven är många kvaliteteten i dess tillfredställelse hela tiden kan öka finns det inte heller någon gräns för behovet av sysselsättning annat än att marginalkostnaden inte får överstiga marginalintäkten. Det vill säga arbetet måste vara mödan värt. Vem avgör om det är mödan värt? I grunden handlar det förstås om efterfrågan. Det hela är ju ganska enkelt när det gäller den privata marknaden, men hur ska man tänka när det gäller efterfrågan på offentlig service?

En möjlighet är att se det som att det är medborgarna som skattebetalare som efterfrågar offentlig service i form av ett visst utfört arbete. Skatten är denna varas pris. Detta blir knepigt både i Silvferstrands och Morians resonemang. I Morians underförstås att tillväxt automatiskt ger en ökad efterfrågan snarare än ett sänkt pris. Efterfrågan blir alltid något som är relativt skatteintäktens storlek. I Silvferstrands förändras varan från att vara något som efterfrågas i sig till att bli ett medel för något annat, nämligen att öka köpkraften.

 En springande fråga i Silvferstrands resonemang  är naturligtvis om en expansionistisk politik leder till ökad köpkraft och högre skatteintäkter. Den springande frågan i Morians resonemang handlar om huruvida ökade skatteintäkter verkligen leder till en bättre jonasmorianoffentlig service. Till viss del handlar det också om hur Morian tänker sig stimulera fram ökad sysselsättning.

 Bakom de expansionistiska drömmarna spökar förstås Keynes enkla idé om att löner både skapar efterfrågan på varor och ger skatteintäkter. Ekonomin ses som ett signalsystem där en expansion ger signalen att efterfrågan kommer att stiga. Problemet är ju att vi lever i en global värld där bytesbalansen påverkar köpkraft och inflation på ett tämligen brutalt vis.

 Ökade skatteintäkter leder ganska marginellt till en bättre offentlig sektor i meningen fler anställda eftersom de ökade intäkterna äts upp av ökade lönekostnader för personalen. Däremot kan ju sjunkande arbetslöshet innebära omfördelningar inom de offentliga utgifterna som innebär fler personal. Fast det gäller ju även i Silvferstrands resonemang.

 Ökade skatteintäkter får man primärt genom att höja skatten. Vi får då en omfördelning mellan privat och offentlig konsumtion där den privata minskar. Detta innebär att belöningssystemen tunnas, köpkraften minskar och lönerna sjunker. Lösningen är att skapa nya kollektiva belöningssystem där efterfrågan knyts ihop med behov i en mer descentraliserad ekonomi med starka inslag av medborgardialog.

 En annan möjlighet är att tränga ut den offentliga ekonomin genom att låta allt mer av produktionen omfattas av det privata belöningssystemet.

 Jag tror att det i längden inte går att ha två skilda och i storlek jämförbara sätt att möta behov varav ett ses som en rättighet och ett annat som en belöning och där det senare föder det första. Samtidigt tror jag inte att det är i den ändan man ska börja. Utan mer utgår från hur vi kan få till stånd en hållbar ekonomi med människans behov i centrum.

 Andra bloggar intressant om: ekonomi, nationalekonomi, arbetslöshet, sysselsättning

Annonser

2 kommentarer

  1. Självinsikt · oktober 2, 2007

    Wow, välskrivet och resonerande relativt oe olika eorierna. Varför saknas detta hos så många bloggare? Filosofi!

  2. Ping: I konsumtionsdjungeln « Joakim Hörsing

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s