Diskussionen om Andreas Malm: en liten analys

Noterade idag några påtagligt högstämda reaktioner över en skribent på DN Kultur och dennes artikel om några amerikanska författares syn på Europa och Islam. Utifrån dessa stämningar, företrädesvis borgliga(föstås), har vi uppmanats att bojkotta DN och blivit upplysta om att dess kulturredaktion är rena rama nazifästningen.

Givetvis blir jag en smula nyfiken.

Vad är det denna Andreas Malm har skrivit som har tagit sådan skruv?

Artikeln heter De räddas Revelj och uppmärksammar att en del amerikanska författare ser på Europa med ovanligt starka islamofobiska glasögon. Huvuddelen av artikeln ägnas åt att beskriva hur dessa författare och journalister ser på Europa i termer av förfall – arabisering – uppvaknande(antagligen för sent). I en passage i början som rör bestsellern While Europe slept ger dock Malm en indirekt känga till Johan Norberg och det är denna som av ett antal liberala bloggare uppfattas som direkt och försedd med stålhätta. Passagen i sin helhet lyder så här:

Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.”

Det som gör att det är en spark överhuvudtaget är kanske det faktum att Malm väljer att nämna det, men eftersom vi bor i Sverige kan det knappast ses som irrelevant. Möjligen är det istället Malms språkbruk ”har lärt sig” antyder att Johan Norberg och Company fungerar som mentorer, men även här tonas det ner genom att han explicit säger att Bawer använder dem som källor.

Jag kan sålunda inte se något sakligt skäl i denna artikel som motiverar den reaktion som kommit från bland andra Johan Ingerö. Slutsatsen är nog att båda dessa ”sidor” tar varje tillfälle i akt att föra sitt ideologiska krig och att de helt enkelt tycker ganska illa om varandra. Och om vi lyfter oss från just denna specifika artikel förstår vi att grogrunden för konflikt som alltid hamnar i Mellanösterna och om USA’s roll i världen. Malm har rört upp känslor genom att ganska ograverat stödja Hizbollah kamp mot Israel. Det kan man tycka mycket illa om, men steget till att kalla Malm nazist är förfärligt långt och betydligt mer oförskämt än att lite spefullt påpeka vem som har vem till kunskapskälla.  (Isobel kan inte tro att Norberg sagt att något om ”enidéstat, medan bloggen Utsikt från Höjden hävdar att Norberg själv erkänner sig ha sagt just detta.)

Det är även oriktigt att kalla Hizbollah nazistisk. Till och med anti-semitism kan jag tycka är ett tveksamt val av epitet eftersom det bör ses i sin historiska och framförallt europeiska kontext.

Jag, som en betraktare mitt emellan, under eller över dessa höger- respektive vänstercentrerade läger, kan tycka mig urskilja en botten i högerns ovilja mot vänsterns konspirationsmentalitet och vänsterna ovilja mot högerns ganska endimensionella sätt att berakta världen. Detta avspeglar sig givetvis i retoriken.

Svensson kallar inte oväntat Malms artikel eminent och passar givetvis på att avslutningsvis prata om tok-liberaler. Själv skulle jag vilja påstå att Malms artikel inte visats vara irrelevant och inte uppenbart är ointressant. Det troliga är att han faktiskt gör sitt jobb som kulturskribent och beskriver ett fenomen som faktiskt existerar inom det fält som han är satt att bevaka. Huruvida han i övrigt och utifrån sin bakgrund är lämplig tar jag inte ställning till i detta inlägg.

Andra bloggar intressant om: Johan Norberg, Andreas Malm, DN
 

Annonser

Min orakelförmåga svajar – Obama i trippelseger

Efter supertisdagens efterlämnade frågtecken på den demokratiska sidan vågade jag mig ändå på att hänge mig åt siarkonsten ädla värv med resultatet att Clinton skådades i kristallkulans inre.

Efter nattens primärval i tre delstater där Obama går fram som trippelsegrare verkar denna kristallkulas utsaga mer tvivelaktig.

Obama går nu alltså om Clinton på totalen: Han har nu stöd från 1059 delegater och 156 superdelegater, in alles 1215. Fru Clinton har stöd från 956 delegater och 234 superdelegater, sammanlagt 1190. En diff på 25. Sannolikt är det superdelegaterna som i slutändan kommer att avgöra racet mellan Clinton och Obama.

Analyser visar att Obama går fram brett i alla väljargruppet och Clinton kan inte ens räkna med övervikt av kvinnliga röster.

Clinton ger dock inte upp ännu och givetvis finns chansen fortfarande, men motigt är det allt för henne.

Andra bloggar intressant om: primärvalet, Hillary Clinton, Barack Obama, politik