Jag – en relativist?

Skrev i går ett litet inlägg om diskussionen kring Andreas Malms artikel om några företrädesvis amerikanska författares skeva syn på Europa och Islam. Min utgångspunkt var det osannolikt höga tonläget från en del liberala bloggare och jag ville undersöka om artikeln verkligen föranledde sådan brösttoner. Jag konstaterade att reaktionerna var överdrivna. Några liberala bloggare har gett mig svar på tal och signifikant är, kanske inte ett högt tonläge, men väl en mycket bombastisk retorik. Jag är en relativistisk kålsuparteoretiker som alltid letar efter sanningen någonstans mitt emellan får jag veta.

För dessa liberala bloggare verkar allting alltid handla om rätt eller fel – sant och falskt och ägnar man sig inte alltid åt detta så är man relativist. Sorry, jag är inte relativist, men väl pragmatiker. Såväl filosofisk som i den mer vardagliga betydelsen. Pragmatismen innebär kunskapsteoretiskt att man anser att sanningsbegreppet är omistligt i strävan efter kunskap. Vardagligt eller politiskt innebär det att man är resultatinriktad och förstår värdet av diplomati oc h hyllar förmågan att leva sig in i andras förståelsehorisonter. I botten finns en idé om att värden finns i hierarkier och att allt inte är lika viktigt. Jag har ett eget system för hur olika värden relaterar till varandra.

Jag hävdar bestäm att världen är komplicerad och att det är tämligen oklokt att dra för snabba slutsater. Det innebär inte att det inte finns något som är rätt eller fel – sant eller falskt.

En del bloggare har dragit långtgående slutsatser av att jag sa att jag står mitt emellan lägren, men snälla ni, alla har vi väl en bild av var dessa punkter ligger och hur långt det är emellan, som är olika. För att inte spekulationerna ska bli så stora kan jag avslöja att jag ligger mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, närmare S än V på höger – vänsterskalan. Som grön menar jag förstås att denna skala är otillräcklig, även om den är, menar jag, central. Jag ogillar således både plakatvänster och tokliberalism. Om den ståndpunkten per definition är von Oben så må det väl vara så, jag är i gott sällskap.

För att återgå till Andreas Malm så hävdar en del att jag gravt missförstått debatten. Debatten handlar enligt Jörgen Modin om att Malm inte lyckas skildra fenomenet på ett bra sätt och strör faktafel omrking sig. Å ena sidan tycker jag att det var det jag gjorde genom att analysera den kritiserade paragrafen. Å andra sidan måste Modin har läst helt andra blogginlägg än vad jag gjort för att komma fram till slutsatsen att debatten handlade om själva fenomenet och artikelns fakta. Var finns dessa inlägg? Jag tyckte mest de handlade om vad man skulle stoppa upp sin DN prenumation…., eller?

Metrobloggen har ett ganska märkligt inlägg som jag har lite svårt att tolka vad som är kritik mot mig och vad som bara är svepande jämsöver. Han kalla mig ”killen” och ”Jocke” – vi kanske känner varandra? En poäng som han för fram är att man inte ska reducera allt till Israel – Palestina och det är väl riktigt, men i just det här fallet är det väl det som det onda blodet sprungit ur, egentligen någonstans i södra Libanon. Förmodligen är det ändå det som får Mattias Svensson att säga att jag helt missat vad debatten handlar om.

Avslutningsvis en lite kuriositet. Om jag inte misstar mig har det varit en lång serier av inlägg från liberala bloggare om det förkastliga i att känna sig kränkt. Handlar inte den här historian bland annat om att Norberg som känner sig kränkt…?

Anra bloggar intressant om: relativism, pragmatism, ideologi, Andreas Malm

Annonser