Akt över den härmande Människan

Bara efter några dagar i livet uppvisar människan härmbeteende. Om du räcker ut tungan åt en nyfödd kommer den i många falla också att räcka ut sin tunga. Detta är synnerligen märkligt. Visserligen är respons på förändring medvetandets grundprincip, men hur ett precis nyfött barn kan korrelera synintrycket av en tunga med sin egen tunga är smått fantastiskt. Det finns egentligen bara två alternativ, antingen är det en reflex precis som alla övriga mekanismer i organismen, svälja, rapa, hicka etc. Eller så är det frågan om igenkänning, det vill säga ett minne….

 

Problemet med den första möjligheten är att de övriga reflexerna inte försvinner och därmed tycks ha en annan karaktär än ”tungreflexen”. Att härma något specifikt verkar intimt förknippat med en medveten vilja. Problemet att postulera ett minne är ju följdfrågan ”minne från när…?”

 

Hur det än förhåller sig med detta spelar härminstinkten som sådan en stor roll. Evolutionärt är det inte svårt att förstå att en sådan egenskap blivit manifest. Härmning är en specifik typ av nyfikenhet som riktar sig mot ett annat subjekt. Att härma är ett första steg i sökandet efter andra subjekt. Det hänger naturligtvis ihop med driften/viljan till samhörighet och identifikation.

 

(Notera svårigheten att skilja reflexer – instinkter – drifter – vilja – avsikt från varandra.)

 

Steget efter härmning och identifikation är förbundet, överenskommelsen, konventionen. När vi väl har förstått att vi är två subjekt som båda kan säga BA!, infinner sig möjligheten att benämna t. ex  en sten som BA.

 

Kommunikation har uppstått.

 

Tidigare i ämnet:

Andra bloggar intressant om: instinkter, känsla, instinkt, känslorbetingning, evolution