Dikt under tusen månars sken

Solvarv förlöpte och mångubbens rynkor djupnade

Kaffekokaren gurglar intill och jäser sin framtidssump

Jag blir då inte klokare för det.

Fast vinden vänder och kommer igen

Annonser

2 kommentarer

  1. Trattis · januari 23, 2010

    att ta emot fallna flingor
    är själva gåvan
    den tiden då mörkret råder
    och solen visar sig osynlig

    när enslighetens tomma rum
    rågas av närvaro och samhörighet
    kan tid för sanning komma
    där vi omsluter varandra
    vackert
    som änglar i nysnö

    © Åsa

  2. joakimhorsing · januari 23, 2010

    Tack Åsa,det var en fin dikt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s