Min syn på regeringsbildningen

En av de mest kommenterade frågeställningarna just nu är säkerligen den om hur en svensk regering ska kunna bildas. Precis som Aftonbladets Lena Mellin har poängterat är inslaget av teaterföreställning tämligen stor. Mycket hänger på tolkningen av vissa nyckelbegrepp. Exempelvis block, regeringsunderlag, regeringsalternativ, samarbeten. Valresultatet är inte klart och läget kan förändras. Detta inlägg bygger på det preliminära valnattsresultatet.

Vad är ett block? Räcker det med att det finns ett organiserat samarbete mellan partierna eller måste det vara en cementerad konstellation med utfästelser om att aldrig till något pris bryta upp konstellationen? Enligt det första synsättet så har vi två block S+V+MP och Alliansen. Man skulle till och med kunna argumentera för att de rödgröna är mer av ett block än Alliansen då de lagt gemensam budget under fyra år denna mandatperiod. Då följer det att de rödgröna ”vann” valet i meningen att de blev det största blocket och Ulf Kristerssons resonemang om att svenska folket röstat för regeringsskifte inte trovärdigt.

Enligt det andra synsättet på block så fanns det av de nuvarande riksdagspartierna fem aspiranter på regeringsmakten: Alliansen, SD, S, MP och V(4 om man slår ihop S+MP). Det är då solklart att Alliansen ”vann” den matchen.  Tolkningen är vid första anblick inte helt ologiskt och bygger på en konsumentupplysningsidé om att väljarna ska ha alla kort på bordet när det gäller regeringsbildningen. Det finns dock några svagheter och en ganska orimlig konskevens. Den första svagheten är ju hela debaclet kring Decemberöverenskommelsen(DÖ). Det var ju alliansen som i någon mening konstruerade det rödgröna blocket och även efter DÖ’s begravning låtit ”blocket” regera vidare. Att nu låtsas som att det inte existerar blir lite fånigt. En annan svaghet är att det inte är så som svenskpolitik fungerar i svenska folkets medvetande. Det finns en stor och utbredd förståelse för att man som väljare röstar på ett parti som sedan efter valet måste samarbeta med andra partier. Synsättet leder också till orimligheten att Alliansen även skulle ha varit tvungen att framhärda i ståndpunkten att ha Alliansen som grund för regeringsbildningen även om de rödgröna hade blivit större. Det blocket existerade ju inte, eller hur? Alliansen hade fortfarande ”vunnit” valet enligt det sättet att se det på. Vill Alliansen att vi ser på dem som ett parti?

Vad är det rimliga sättet att se på regeringsbildning, före och efter ett val? Enligt min mening är det givetvis helt ok att bilda olika samverkansallianser eller koalitioner före valet och ha som ambition att ta över regeringsmakten. Men om man inte lyckas med det så är det i slutändan insikten om att det är olika partier som väljarna i första hand ha röstat på som måste gälla och en mer flexibel syn på regeringsbildandet då ta vid. Poängen med att överhuvudtaget vara olika partier upphör annars menar jag.

I och med att inget block i någon tolkning ovan har fått egen majoritet är det knappast orimligt att det är det största partiet som tar initiativet att ha sitt eget parti som en given utgångspunkt för regeringsbildningen. Varför skulle det vara rimligare att ha ett 19% parti som utgångspunkt? Jag förstår psykologin och känslorna bakom teaterspelandet, men köper ingen biljett till föreställningen. I realiteten är det politik det handlar om och vem som helst har möjlighet att ta vilka initiativ som helst och föra fram det, oavsett om det är till statsministern eller talmannen. Att Löven inte avgår utan sitter kvar är förmodligen helt irrelevant. Tänker att det väl bara är bra att vi har en fungerande regeringen medan det nya regeringsbildandet äger rum.

Följande rimliga(det finns förstås hur många kombinationer som helst) alternativ identifierar jag när det gäller regeringsbildningen:

  1. DÖ enligt ursprunglig tolkning, dvs att det största block, sannolikt S+MP+V bildar regering/regeringsunderlag
  2. DÖ enligt Alliansens tolkning, de rödgröna släpper fram Alliansen eftersom de är största block enligt Alliansens tolkning eller att Sverigedemokraterna aktivt stöder(men utan samarbete) Alliansen för att inte medverka till att Löven sitter kvar.
  3. Blocköverskridande regering i minoritet: S+MP+C+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  4. Blocköverskridande regering i minoritet: S+C+KD+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  5. Blocköverskridande regering i majoritet: S+MP+C+KD+L
  6. Blocköverskridande regering i majoritet: S+M + något litet parti exvis MP
  7. Alliansen + SD, sannolikt då med SD som regeringsunderlag(samarbete) men ej i regeringen.

Problemet är att inget av dessa alternativ fungerar givet att alla partiers uttalande ska gälla, dvs någon måste backa. För att ta några exempel, så sa Stefan Löven ”glöm det” om alternativ 2. Alternativ 2 är ju en återgång till det bespottade DÖ/alternativt aktivt stöd av SD. SvD öppnar exempelvis upp för detta genom strategin att lägga en för SD så attraktiv budget som möjligt. Alla blocköverskridande lösningar har ju Alliansen egentligen sagt nej till, det var ju de som ”vann” valet, eller hur? Och alternativ 7 har ju alla partier uteslutit, inte minst C och L.

Så vad händer då? Ja, gissningsvis är det ändå bland alternativen 3-5 man ska titta. Alliansen måste sluta kräva att vi ser dem som ett parti. Det är också detta som har störst stöd i vad svenska folket tycker, enligt en undersökning presenterad i Aftonbladet. Jag tror kanske inte att S och M är redo för alternativ 6 ännu. Själv föredrar jag alternativ 3.  Vad föredrar du?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s