Min syn på regeringsbildningen

En av de mest kommenterade frågeställningarna just nu är säkerligen den om hur en svensk regering ska kunna bildas. Precis som Aftonbladets Lena Mellin har poängterat är inslaget av teaterföreställning tämligen stor. Mycket hänger på tolkningen av vissa nyckelbegrepp. Exempelvis block, regeringsunderlag, regeringsalternativ, samarbeten. Valresultatet är inte klart och läget kan förändras. Detta inlägg bygger på det preliminära valnattsresultatet.

Vad är ett block? Räcker det med att det finns ett organiserat samarbete mellan partierna eller måste det vara en cementerad konstellation med utfästelser om att aldrig till något pris bryta upp konstellationen? Enligt det första synsättet så har vi två block S+V+MP och Alliansen. Man skulle till och med kunna argumentera för att de rödgröna är mer av ett block än Alliansen då de lagt gemensam budget under fyra år denna mandatperiod. Då följer det att de rödgröna ”vann” valet i meningen att de blev det största blocket och Ulf Kristerssons resonemang om att svenska folket röstat för regeringsskifte inte trovärdigt.

Enligt det andra synsättet på block så fanns det av de nuvarande riksdagspartierna fem aspiranter på regeringsmakten: Alliansen, SD, S, MP och V(4 om man slår ihop S+MP). Det är då solklart att Alliansen ”vann” den matchen.  Tolkningen är vid första anblick inte helt ologiskt och bygger på en konsumentupplysningsidé om att väljarna ska ha alla kort på bordet när det gäller regeringsbildningen. Det finns dock några svagheter och en ganska orimlig konskevens. Den första svagheten är ju hela debaclet kring Decemberöverenskommelsen(DÖ). Det var ju alliansen som i någon mening konstruerade det rödgröna blocket och även efter DÖ’s begravning låtit ”blocket” regera vidare. Att nu låtsas som att det inte existerar blir lite fånigt. En annan svaghet är att det inte är så som svenskpolitik fungerar i svenska folkets medvetande. Det finns en stor och utbredd förståelse för att man som väljare röstar på ett parti som sedan efter valet måste samarbeta med andra partier. Synsättet leder också till orimligheten att Alliansen även skulle ha varit tvungen att framhärda i ståndpunkten att ha Alliansen som grund för regeringsbildningen även om de rödgröna hade blivit större. Det blocket existerade ju inte, eller hur? Alliansen hade fortfarande ”vunnit” valet enligt det sättet att se det på. Vill Alliansen att vi ser på dem som ett parti?

Vad är det rimliga sättet att se på regeringsbildning, före och efter ett val? Enligt min mening är det givetvis helt ok att bilda olika samverkansallianser eller koalitioner före valet och ha som ambition att ta över regeringsmakten. Men om man inte lyckas med det så är det i slutändan insikten om att det är olika partier som väljarna i första hand ha röstat på som måste gälla och en mer flexibel syn på regeringsbildandet då ta vid. Poängen med att överhuvudtaget vara olika partier upphör annars menar jag.

I och med att inget block i någon tolkning ovan har fått egen majoritet är det knappast orimligt att det är det största partiet som tar initiativet att ha sitt eget parti som en given utgångspunkt för regeringsbildningen. Varför skulle det vara rimligare att ha ett 19% parti som utgångspunkt? Jag förstår psykologin och känslorna bakom teaterspelandet, men köper ingen biljett till föreställningen. I realiteten är det politik det handlar om och vem som helst har möjlighet att ta vilka initiativ som helst och föra fram det, oavsett om det är till statsministern eller talmannen. Att Löven inte avgår utan sitter kvar är förmodligen helt irrelevant. Tänker att det väl bara är bra att vi har en fungerande regeringen medan det nya regeringsbildandet äger rum.

Följande rimliga(det finns förstås hur många kombinationer som helst) alternativ identifierar jag när det gäller regeringsbildningen:

  1. DÖ enligt ursprunglig tolkning, dvs att det största block, sannolikt S+MP+V bildar regering/regeringsunderlag
  2. DÖ enligt Alliansens tolkning, de rödgröna släpper fram Alliansen eftersom de är största block enligt Alliansens tolkning eller att Sverigedemokraterna aktivt stöder(men utan samarbete) Alliansen för att inte medverka till att Löven sitter kvar.
  3. Blocköverskridande regering i minoritet: S+MP+C+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  4. Blocköverskridande regering i minoritet: S+C+KD+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
  5. Blocköverskridande regering i majoritet: S+MP+C+KD+L
  6. Blocköverskridande regering i majoritet: S+M + något litet parti exvis MP
  7. Alliansen + SD, sannolikt då med SD som regeringsunderlag(samarbete) men ej i regeringen.

Problemet är att inget av dessa alternativ fungerar givet att alla partiers uttalande ska gälla, dvs någon måste backa. För att ta några exempel, så sa Stefan Löven ”glöm det” om alternativ 2. Alternativ 2 är ju en återgång till det bespottade DÖ/alternativt aktivt stöd av SD. SvD öppnar exempelvis upp för detta genom strategin att lägga en för SD så attraktiv budget som möjligt. Alla blocköverskridande lösningar har ju Alliansen egentligen sagt nej till, det var ju de som ”vann” valet, eller hur? Och alternativ 7 har ju alla partier uteslutit, inte minst C och L.

Så vad händer då? Ja, gissningsvis är det ändå bland alternativen 3-5 man ska titta. Alliansen måste sluta kräva att vi ser dem som ett parti. Det är också detta som har störst stöd i vad svenska folket tycker, enligt en undersökning presenterad i Aftonbladet. Jag tror kanske inte att S och M är redo för alternativ 6 ännu. Själv föredrar jag alternativ 3.  Vad föredrar du?

Annonser

Sant om höghastighetstågens klimatpåverkan

Digitalt NU – min kandidatur Linköping

Digitaliseringen är en transformerande kraft som vi måste förhålla oss till. De länder, regioner, företag och kommuner som är bäst på att ta till sig den nya tekniken kommer att få ett stort försprång in i framtiden. Allt är inte positivt och som ofta finns det två sidor av samma mynt. Ett är dock säkert. Det finns ingen återvändo och vi måste hänga med i utvecklingen.

Min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige bygger på dessa frågor och mitt löfte är, om invald, att verka för att digitalisering kommer högt upp på den politiska agendan.

 

MINA TRE HUVUDFRÅGOR

Digitaliseringsområdet är mycket omfattande och jag kommer givetvis driva på utvecklingen i största allmänhet. Men man kan inte prioritera allt och i synnerhet inte som fritidspolitiker. Min tanke är att fokusera på det som driver på en klimatsmart utveckling samt det som är grundförutsättningarna för den digitala utvecklingen, nämligen att vi som medborgare är rustade kunskapsmässigt och att kommunen har förmågan att betjäna oss på smidigast möjliga vis. I en del fall kan det behövas förändringar i nationell lagstiftning för att kunna uppnå förändring. Då kommer jag försöka påverka den nationella nivån.

  1. Digitalt = Klimatsmart

Klimatutmaningen är vår tids ödesfråga och måste alltid finnas med som drivkraft för förbättringar. Smarta IT-lösningar kan enligt GeSI[1] ge en 20% minskning av CO2 utsläpp fram till 2030. De största vinsterna finns förmodligen att hämta inom energiproduktion, distribution, byggnation och transporter. Samtidigt får vi inte blunda för myntets baksida i form av ökat energibehov och elektroniskt avfall. Linköpings kommun bör satsa på:

  • ITS – intelligenta transportsystem. Här återfinns sådant som effektiv logistik, smarta trafikflöden och självkörande fordon.

  • Smarta elnät – som kan hantera så kallade ”prosumers” som ger överskott via exvis solpaneler. Valla staden är en förebild som kan lära oss mer.

  • Testbäddar för delningsekonomi. Digital teknik öppnar för helt nya möjligheter när det gäller hållbar konsumtion.

  1. Digital delaktighet

Det finns ett digitalt utanförskap som vi måste ta på allvar. När vi växlar upp och tar än fler steg på den digitala utvecklingen är det av största vikt att alla kan hänga med. Störst utanförskap finns bland äldre, personer med låg utbildning och bland nyanlända. Men det förekommer i alla socioekonomiska grupper. Jag vill att Linköping tar utmaningen om digital delaktighet på största allvar.

  • Linköpings digitala kommunikation ska vara tydlig och lättbegriplig och ta hänsyn till skilda gruppers olika behov.

  • Med Motala som förebild bör Linköping inrätta ett DigiDel Center som kan utgöra basen för att möta medborgarnas behov av digital kompetenshöjning och ge hjälp och stöd i den digitala kommunikationen.

 

  1. Digital service

Jag vill att Linköping tar några rejäla kliv under nästa mandat period i att utveckla kommunens interaktion med dig som medborgare i dina olika roller, exempelvis förälder eller företagare. Denna interaktion ska förenklas och förbättras med digitaliseringen som verktyg. Det ska finnas en enkel väg in till förvaltningen, digitalt ska alltid vara förstahandsalternativet och helst ska man bara behöva lämna in uppgifter om sig själv en gång. Detta kräver en stor omställningen när det gäller hantering av information och ställer därmed också stora krav på informationssäkerhet. Sammanfattningsvis:

  • En väg in till förvaltningen

  • Digitalt som förstahandsalternativ

  • Smart informationshantering som förenklar för medborgaren.

[1] Global e-Sustainbility Initiative

Miljöpartiets valmanifest

Har ett litet projekt att göra tjugo videor där jag går igenom miljöpartiets samtliga 100 vallöften som finns i valmanifestet. Fortfarande mycket amatörmässigt men jag hoppas att successivt kunna öka min kunskap och förmåga att skapa videos. Än så länge använder jag en vanlig iphone och appen Imovie. Simpelt, men idén är att få kläm på det hela innan jag köper dyrare utrustning. Men kul är det onekligen!

Har hittills gjort tre videos på de femton första förslagen. Tesen är att detta dokumentet är den viktigaste sommarläsningen. Hoppas ni håller med!

 

 

Arpi, svenskheten och identiteten

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:

  1. Svenskar som bor i Sverige
  2. Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
  3. Icke svenskar som är en del av Sverige –  exvis samer
  4. Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen

För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.

Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här

Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:

  • Politiskt – för att kunna behandla människor olika
  • Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
  • Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå

Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.

Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:

  • Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
  • Vistelse längre tid –  rätt att exvis rösta i kommunalval
  • Medborgarskap – alla rättigheter

Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.

Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.

Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.

Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.

.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.

Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”

Juholtaffären avslutad…eller?

Ingen glaskäke där inte...

Så var väl då cirkusen slut för denna gången, drevet avstannat och all uppståndelse lagt sig. Juholt stannar kvar, avgår inte, utan visar morskt upp sin käke som inte är av glass, reser sig stolt och leder de röda skarorna till seger i valet 2014. Hela partiet backar upp honom och en solid strategi utarbetas för placera ledaren i ett sammanhang av visioner och drömmar om ett annat samhälle byggt på social demokrati, ideologin som så passande också råkar var namnet för det parti denne härförare leder.

Förundersökningen är nerlagd. Det blir inget åtal. Juholt är ren som det vitaste lamm. Det finns inget mer att säga. Tidningarna drar vidare till andra mer viktigare spörsmål. Mitt i den här uppståndelsen har man ju exempelvis nästan fått intrycket av att media glömt bort att vi är mitt inne i IDOL säsongen. Var är bevakningen frågar man sig?

För att vara lite allvarlig så tror jag att Juholt har en chans, vilket jag sagt från början. Han är ett retoriskt snille och med rätt strategi där man placerar honom i rätt sammanhang av personer och uppgifter kan det förmodligen ske en hel del av dynamisk art. Problemet är att ingen annan än Juholt själv kan göra denna typ av metabedömning, vilket gör scenariot mindre troligt.

Det är klart att det är misstanken om fusk som är det stora problemet för S i opinionen, men det är långt till nästa val. För Sahlin hängde Toblerone affären kvar länge, men hon var kvinna och hade fiender av en annan djupare karaktär tror jag. Så givet att inget mer sker kan nog Juholt fixa det hela. Problemet är att detta är så osannolikt. Han kommer att klappa i klaveret igen. Det tragikomiska i detta är att det är exakt den bedömning han gjorde själv för bara något år sedan.

Så är denna affär avslutad? Vad tror ni?

En bloggare, Svensson, menar att vi kan lägga drevet bakom oss och åter börja prata politik, exempelvis hur man förbättrar för arbetarklassen. För den som hyser tvivel på Juholts oskuld kan titta in på den här bloggen. Peter Andersson tror att comebacken för S med Juholt kvar kan bli en smula knepigt, men att alternativen inte hade varit bättre.

Länk till S pressmeddelandet: här

Relaterat: Juholts ledaregenskaper Juholtaffären – några reflektioner –Juholt i feministisk(-medial) RÄVSAX –Juholt: öppet stöd för medborgarlön

Media: Svd, Svd, DN, DN, Expressen, Expressen, DN, SVT, SVT, SR,

Bloggat: Lapsus dei, Görans Blogg, Lasses blogg, Rudberg

Andra bloggar intressant om: Juholtaffären

Juholts ledaregenskaper

Det är ingen tvekan om att Juholt är en utomordentlig retoriker, talare och debattör. Problemet med Juholt som jag tidigare varit inne på är hans personlighet och hans brist på ledarskap. Idag framkommer det att han i utgångsläget godkänt Morgan Johanssons beslut att stödja förslaget om ett andragradens medborgarskap.

Det är klart att han är pressad just nu, men faktum är att de olika utspelen kring Libyen tidigare visar att det är så han fungerar.

Ena minuten är det omöjligt att uttala sig på grund av att det pågår en förundersökning i nästa minut är det hur möjligt som helst. I ena stund stödjer han Johansson och i andra offrar han honom. Han dribblar och trixar med hur processen kring skuggbudgeten gick till. Det riktigt lyser LÖGN i Juholts ansletsdrag när han sitter i morgonsofforna och pratar om detta.

Ledarskap i stundens hetta är uppenbart ingen paradgren för den nye S-ledaren.

Relaterat:

Juholtaffären – några reflektioner –Juholt i feministisk(-medial) RÄVSAX –Juholt: öppet stöd för medborgarlön

Media: DN, Expressen, DN, SvD, SvD, Svd

Andrar bloggar intressant om: Juholt 

Lysande Åsa Romson!

Åsa Romson, kvinnligt språkrör för Miljöpartiet de gröna går från klarhet till klarhet. Snacket om att Fridolin dominerar språkrörskollegorna emellan saknar grund. I dagens partiledardebatt lyfter hon på förtjänstfullt sätt fram de gröna prioriteringarna och ställningstagandena. I ordväxlingarna med övriga partiledare håller hon huvudet kallt och ger tydliga besked och svar på tal. Det enda tillfälle där hon kanske inte kom ut som vinnare var söktrycksdebatten med Jan Björklund, som före detta kommunpolitiker vet jag hur barnkullarnas varierande storlek får ett enormt genomslag i verksamhetsdimensionering.

Annie Lööf försöker genom en slags smetig inkludering utmåla sig som en grön röst i svensk politik:

”Det är bra att vi är två tydliga gröna röster…”

Samtidigt vill hon inte ha en politik för miljön utan vill att marknaden ska sköta det mesta. Hon  kritiserar exemplevis miljöpartiet vilja att stävja en ständigt expanderande transportsektor. Hon pratar sig tårögd om tillväxt och ökad handel. Det vill säga, hon uppvisar en total okunskap om vilka samband som styr möjligheterna att förhindra framtida klimat- och miljökatastrofer.

Reinfeldt ville i sina meningsutbyten med miljöpartiet vila lugnt på gamla meriter och gick så långt i sin självbelåtenhet att det ett tag lät som han ville stämpla MP’s kritik som landsförräderi. I botten ligger den felaktiga tron att Sverige och svenskarna bidrar till relativt små miljöpåfrestningar. Detta är inte sant vi tillhör toppen i miljöskurkligan. Givetvis ska detta inte hindra insatser även i andra länder, men vi MÅSTE inse att vi själva är en stor del av problemet.

Juholt gör rätt bra ifrån sig men det är svårt att koppla bort skandalen. Juholt är väldigt skadeskjuten. Jag har fortfarande inte träffat en sosse mellan fyra ögon som uttalar stöd för sin partiledare. Hör gärna av er om ni finns!

Ohlys attack på Romson var nästan löjeväckande när han försökte få det till att MP använt pengarna för restaurangmomsen två gånger. Hur? Vi har inte med en sänkning av momsen i vår budget.Punkt.

Relaterat:

Juholtaffären – några reflektioner –Juholt i feministisk(-medial) RÄVSAX –Juholt: öppet stöd för medborgarlön

Annie Lööf del 1 – the flip flopper

Media: DN, DN, , SVD, SVD, EXPRESSEN,EXPRESSEN, AB, AB, SVT, DN

Bloggat: Högberg

Andra bloggar intressant om: Åsa Romson, partiledardebatten

Juholtaffären – några reflektioner

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att ha alltför ingående åsikter om vilka ledare andra partier än mitt eget väljer att låta sig företrädas av. Men för att ändå göra det och samtidigt uttrycka mig en smula försiktigt så tror jag att valet av Juholt var lite väl gamblingbetonat.

Jag blev mycket förvånad när valberedningen tillkännagav Juholt som sin nominering till S-ledarskapet. För mig har han framstått som en lustigkurre och glidare. Skicklig onekligen på den nivå han befunnit sig men knappast ämnad för statsministerämbetet. Människor kan givetvis genomgå metamorfoser men det är ganska ovanligt, åtminstone av bestående art.

Socialdemokraterna har alltså valt en ledare vars personlighet med nödvändighet kommer att generera grodor, tavlor och klavertramp. Min gissning är därför att Juholt inte medvetet försökt tillskansa sig pengar som han inte haft rätt till. Jag tror att han helt enkelt slarvat och inte haft den nödvändiga kollen. Detta är givetvis nog allvarligt.

Juholts milstolpar hittills: Lyckat tal när han valdes – JAS fiasko – Lång tystnad – Frågetecken kring skuggbudgetJuholtaffären. Inte många rätt om man ska vara ärlig. Lite grand har ju också dessa episoder utspelats på bekanta marker, exempelvis försvars- och utrikespolitiken. Om Juholt skjuter från höften där vad kan man då förvänta sig när han blir pressad angående andra mer okända områden.

Fadäsen kring Agenda-debatten visar också att den socialdemokratiska ledningen i sin helhet inte riktigt har kompassen under kontroll. Att missa ett sådant tillfälle att föra ut sin politik och därtill avsvärja sig sina demokratiska plikter är att betrakta som tjänstefel. Ett överprincipiellt vänsterparti kan man förlåta men inte Sveriges största oppositionsparti.

(Och som en socialdemokrat jag pratade med sa: ” Varför ska jag ägna lördagen åt att stå på torget och prata om vår skuggbudget när min partiledare missade tillfället på bästa sändningstid”)

Det sägs att stödet för Juholt internt är stort och på sina håll är det säkert sant och i andra fall är det helt enkelt den enda möjliga utåtriktade strategin. Jag har hittills inte träffat en enda socialdemokrat som mellan fyra ögon delgivit sitt fulla stöd för sin partiledare. (Därmed inte sagt att de krävt hans avgång.)

De flesta i fotfolksled är nog heligt förbannad av att allt deras slit på lokal nivå vittrar sönder på grund nationell klantighet. Om min tes stämmer och Juholt sitter kvar, så innebär det mer av den varan. I bästa fall ur S synvinkel kan Juholt överbrygga sina fadäser med något annat, exempelvis en stark och tydlig vision för ett rättvisare och bättre samhälle.

Just nu ser det rätt mörkt ut på den fronten.

Relaterat: Juholt i feministisk(medial)rävsax

Media: AB, AB, DN, DN, Svd, Svd, Expressen, Expressen, Expressen, DN, SvD

Bloggat: Rumé, Jonsson, Bjereld, Lundberg, Westerholm

Andra bloggar intressant om: Juholt, Juholtaffären, socialdemokraterna

Juholt i feministisk(-medial) RÄVSAX

Jag skulle gissa att Juholt ligger ganska risigt till just nu. Även om det är ett tag sedan media avrättade Mona Sahlin för en skitsak, en bit choklad, så finns det nog alltjämt ett gnagande dåligt samvete därute i bland Sveriges journalister. Så många andra toppolitiker hade sluppit så mycket lättare undan för betydligt värre saker.

Skillnaden tycktes bara bero på en sak – kön.

Så vad händer nu. I det upplysta 2010-talet, kan media släppa en fuskande Juholt med mindre att han avgår? Låt gå för att Carl Bildt verkar kunna slingra sig undan saker som är ohyggligt mycket värre eller ja, värre, vad kan i svenskens ögon vara värre än en politiker som trixar med skattebetalarnas pengar?

Nej jag tror att media och Juholt sitter i en feministisk rävsax där utgången inte kan bli annat än att någon eller några förlorar ansiktet. Juholt? Socialdemokratin?Väljarna?Kvinnorna?Feminismen?Media?Medborgarna? Etc? Det återstår att se.

Skillnaden mot Bildt hur kladdig den historien än är är ju att i Bildts fall handlar det om anklagelser byggda på indicier och som avfärdas av den anklagade medan Juholt erkänt och betalat tillbaka.

Om det går så långt att åklagaren bedömer det som korruption får man anta att Juholts partiledarskap blir det allra kortaste i historien.

Media: Expressen, Expressen, DN, DN, Svd, DN, DN

Bloggat: Moberg, Jesper Svensson, Lapsus Dei, Världen, Lanestrands, Kent Persson

Andra bloggar intressant om: juholt, socialdemokraterna, juholtaffären, ironi, media

Usch Kielos, osakligt!

Jag börjar bli en smula irriterade över vänsterns ständiga tjyvnyp på miljöpartiet. Inte för att de just är nyp, det kan jag nog tåla utan för att karaktären är överspänd, krystad och inte sällan osaklig. Det senaste exemplet på detta är Katrin Kielos ledare i Aftonblandet.

Man måste vara rätt taggad och överspä’nd för att i Bolunds ekonomiska budgettal finna relevanta politiska distinktioner som bygger på ett eventuellt omnämnande eller icke av den amerikanska bostadsbubblan som förklaring till den ekonomiska krisen eller detsamma rörande det ännu mer obegripliga ordet ”finanssektor”. Om någon undrar över innebörden i vad jag just skrivit, fråga Kielos, jag har inte den blekaste.

Att Miljöpartiet understundom vill profilera sig i andra frågor än just miljö, exempelvis utbilding och skola och att dess företrädare väljer att göra så i sina tal i Almedalen tar Kielos i omedelbar intäkt för tesen om MP’s spikraka vandring höger ut. Det kan svårligen bli mer krystat än så. Miljöpartiets miljöprofil är lika tydlig som den alltid har varit och eventuella hypoteser om en omsvängning från språkrörens sida kan rimligen låta vänta på sig i något fler månader än vad som passerat sedan de tillträdde. Peter Andersons tal om att vi i Almedalen valde bort miljön ur retoriken, blir löjlig, vi valde att prata om annat den gången.Punkt.

Höjdpunkten i dumheter nås när Kielos blir direkt osaklig. Mikaela Valtersson har aldrig såvitt jag vet propagerat för att MP ska börja samarbeta med Moderaterna, bara att vi i partiet inte ska upprätta formella hinder för att det skulle kunna ske.  Att det skulle vara MP’s nya linje att vilja inledda samarbete med Moderaterna motsägs av språkrörens uttalade mening att inte vara ett femte alliansparti. Mindre samarbete är det naturligtvis inte frågon om, sådana har vi redan och en del som också inkluderar Socialdemokratera. Jag är övertygad att fler sådan kommer och är bra för Sverige.

Jag delar Kielos ståndpunkt att Mikaela Valtersson och andra som förespråkar att vi ska öppna upp för framtida samarbete med Moderaterna missbedömer utsikterna att förena de olika ideologiska systemen. Det både jag och Kielos kanske glömmer är att miljöpartiet mycket väl kan bli en större tredje kraft i politiken än vad som just nu ser ut att vara fallet.

Och det är så jag ser samarbetsfrågan. Ett stort parti som representera en bred och stor folkopinion för hållbara framtidslösningar kan inte utesluta samarbete med något demokratiskt parti. Förhandlingen med en moderatledd kaolition blir oändligt mycket viktigare att klara ut på detaljnivå eftersom vi inte kan vara säkra på att borgerliga partier på samma naturliga sätt som med S och V värnar ett sammanhållet och solidariskt samhälle.

Påhoppen på MP kan mycket väl ses som en frustration från ett gammalt etablerat parti att en ny kraft i svensk politik håller på att byggas upp. Kielos och gänget är helt enkelt rädda.

Om det hela eskalerar till att bli lika onyanserat som attackerna från jinge, så blir det väl tyvärr en självuppfyllande profetia. Vänstern har då bitit sig rejält i foten kan man säga.

(Bolunds prat om platt skatt har natuligtvis noll stöd i partiet)

Bloggat: Moberg, Westerholm, Helldén

Andra bloggar intressant om: MP, Kielos, miljöpartiet, politik

Annie Lööf del 1 – the flip flopper

Vem är alltså Annie Lööf, blivande partiledare för Centerpartiet? Vi kan börja med bloggen Enligt min Humla och konstatera att Annie Lööf är Annie Johansson. För bloggaren i fråga är Annie Johansson synonymt med en politiker som vek ned sig i FRA frågan och syftet är att inte låta namnbytet  fördunkla detta faktum.

Och det är definitivt en sida av Annie Lööf, att från nästan heroiskt höga retoriska höjder falla djupt när verkligheten tränger sig på och framförallt inte inse när man gör raka motsatsen till det man säger sig stå för. Detta sa Annie Lööf i debatten inför voteringen i riksdagen:

Jag vill särskilt lyfta fram en ung kvinnlig centerpartistisk politiker, som lyssnade till ett anförande jag höll i Uppsala för drygt ett år sedan. Jag talade om en av mina personliga förebilder, gestalten Dagny Taggart i Ayn Rands bok Och världen skälvde. Dagny är en stark och rakryggad kvinna som trotsar strukturer där det inte var självklart för en kvinna att göra det som männen gör, för att lyssna på sig själv och sin inre drivkraft.
I ett mejl skriver Hanna: ”Annie! Du berättade i en källarlokal i Uppsala om hur du beundrade Dagny Taggart. Det förvånar mig inte. I likhet med Ayn Rands romanfigur har du alltid symboliserat en rak och oböjlig rygg i mina ögon. Jag skulle önska att du visade vad ordet integritet betyder den 17. Jag vet att du kan vara Dagny.”

Jag ska vara Dagny.

Problemet är förstås att det är synnerligen långsökt att tolka det som hon sedan gjorde som rakryggat….

Ett annat sätt att börja beskriva Annie Lööf är att konstatera att hon i själva verket är Moderat. I alla fall om man får tro SVT Valpejl och makthavare.se. Själv beskriver hon sin politiska åskådning som värnamoliberalism:

Det är ett rikt föreningsliv med många eldsjälar som bygger det civila samhället, det är ett sprudlande småföretagarklimat som skapar jobb och det är en trygg offentlig sektor som bistår- dessa tre delar skapar tillsammans en stark treenighet. Fenomenet är byggt på genuina centervärderingar om en stark tilltro till den enskildes möjlighet att förverkliga sina egna drömmar, med ett starkt mänskligt nätverk som stöttar.

I gårdagens aktuellt framgår det  att hon:

  • vill sälja brännvin på ICA
  • vill bygga ut kärnkraften
  • tycker det är OK att stjäla för privat bruk

Sammanfattningsvis kan man se henne som flip floppare av rang, mellan ideal och verklighet och mellan åsikter för att väcka uppmärksamhet och det som sedan visar sig vara gångbara. Själv beskriver hon det som MOD. En annan möjlighet är att kalla det OGENOMTÄNKT.

För er som tycker att jag beskrivit henne på ett mindre generöst vi vill jag påminna om att detta är del 1, jag fortsätter mina undersökningar och återkommer med nya inlägg. Kanske blir detta mer välvilligt….eller inte.

Andra bloggar intressant om Annie Lööf, Centerpartiet, politik

Media: DN, SVT, Ab, Expr, SvD, UNT 1, 2, SR, DN

Bloggat: Peter Andersson, Ankarsjö, Bjereld, Moberg, jinge, Calandrella, Sideriska siktet, magnihasa

Kommentar till Maria W intervjun i Svd

Egentligen var det väl bara en riktigt stor nyhet för mig som framkom i Svd intervjun med Maria Wetterstrand – att Civilization V släpps i höst. Jag har spelat detta spel sedan första versionen kom i början av nittiotalet och periodvis har det varit rejätl vanebildande.

Nu så till några kommentarer rörande det politiska innehållet:

  • Jag delar Marias uppfattning rörande ”arbetslinjen”, det är inget bra ord och betyder i borgarnas mun att man ska straffa sjuka och arbetslösa. Även den positiva bemärkelsen blir naiv om den tillåts vara enögd. Vi behöver en politik för arbete och en vision om hur Sverige kan hävda sig internationellt, men vi måste samtidigt ha en vision om hur samhället kan rymma individer som av olika skäl inte kan arbeta och då menar jag inte blott de som är oförmögna att arbeta. Arbetsbrist kommer att bli ett växande ”problem” i framtiden och ett problem utan citationstecken om vi väljer att blunda…
  • Jag gillar skarpt att hon tycks ha fairtrade och

    Fotograf: Fredrik Hjerling

    näringslivsutveckling som prioriterade frågor, inte minst att hon kopplar samman dessa. En ursprungsmärkning är superviktig för möjliggöra upplysta konsumentval. En annan aspekt är att underlätta för offentliga aktörer att ta socialt ansvar i sina upphandlingar.

  • Angående SD -helt rätt, vi får aldrig vika en tum för intoleransens företrädare. Även om det inte gynnar SD som parti så gymmar det deras politik. Folkpartiets agerande i olika sammanhang är härvidlag bedrövligt.
  • När det gäller föräldrarförsäkringen har jag en litet annorlunda uppfattning, jag tycker den ska tudelas och gärna förlängas en smula. Relaterat här. Frågan om fler vårdnadshavare än två har jag inte tagit ställning till, men fördelen med dualitet är ju att barnen naturligt bildar fokus. Ett fokus som jag tycker de ska ha. Utvecklar gärna detta om någon skulle vilja.
  • Jag tycker fortfarande att MP har en naiv syn på friskolor och beklagar djupt att MP inte ser problemet med en fragmentiserad och segregerad skola. Maria har dessutom fel i att privata skolor ofta satsat ett stort kapital för att starta upp sin verksamhet. I praktik får man nästan alltid ta över både lokaler, inventarier och eleveunderlag till en spottstyver. Tibble gymnasium var ett talande exempel.

Bloggat: Elisabeth Thand Ringqvist som tycker det är viktigare att göra det lätt för svenska företag i det välmående Sverige än att möjligöra schyssta villkor för arbetarna i de ofta fattiga länderna där produkterna tillverkas.

Federley som förväxlar Marias uppriktighet med förändring i sakfrågan.

Andra bloggar intressant om: Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, MP, Civilization