Ett rättvisare Sverige

Annonser

Digitalt NU

Digitalt NU är min egna valplattform i miniatyr. Jag kandiderat till kommunfullmäktige i Linköping och har på egen begäran fått miljöpartiets förtroende att driva digitaliseringsfrågorna i valrörelsen och under nästa mandatperiod.

Digitalt NU rymmer de utmaningar vi står inför och som är kopplade till digitaliseringen. Det är egentligen inte så lite. Digitaliseringen är en viktig pusselbit för att göra våra samhällen mer klimatsmarta, få ekvationen att gå ihop när det gäller våra allt högre krav på service och de allt större svårigheten att lösa kompetensförsörjningen, öka inflytande och delaktighet, samt att på alla plan skapa en bättre tillgänglighet.

Det är inte så att Linköping är dåligt på banan här. Det finns en digital agenda som pekar ut fyra viktiga områden att jobba med under perioden 2017-2019:

  • Digitalisering som förstärker lärande
  • Mer individanpassad och kvalitativ vård och omsorg
  • Smart, effektiv och enkel förvaltning
  • Uppkopplat, innovativt och hållbart

En särskilt viktig del i det här är det som kallas Digitalt Först, vilket är ledorden i SKL’s avsiktsförklaring vad gäller digital förnyelse. Det innebär att medborgarnas och företags samtliga interaktioner med myndigheter, landsting och kommuner ska kunna ske digitalt. Jag känner att detta arbete går lite för långsamt och vill göra mitt bästa för att driva på utvecklingen.

Ja det här var förstås mest ett tillkännagivande. Jag återkommer med en mer utvecklad valplattform inom kort, men också andra typer av inlägg som rör digitalisering. Jag har ju tidigare utlovat lite mer om de många statliga utredningar som gjorts på området.

Digitalt NU!

Blogg Deklaration

Så, då har bloggen varit vid liv i drygt en vecka. Efter att kollat mig lite omkring i det vi då kallade för bloggosfären så verkar det mesta ganska insomnat. En del är sig likt, bloggen Svensson verkar fortfarande vara den största politiska bloggen och Kenza den största alla kategorier. Undersökningen har varit rudimentär så det kanske inte stämmer, säg gärna till i så fall. Skillnaden är väl att då för tio år sedan så var det uppsjö av politiska bloggar som nu inte finns kvar och inte har ersatts. Ett fenomen som glödde ett antal år och nu svalnat av. Men jag återupptar alltså verksamheten. Motvalls.

Vad ska jag skriva om? Politik förstås. Alla områden, inget går säkert och ingen nivå. Det kan vara internationellt, EU, Sverige, region och kommun. Eftersom jag jobbar med regionpolitik så kommer det vara minst av den varan. De förtroendevalda har första tjing på det. Men på lite högre systemnivå tänker jag kommentera detta också. Eftersom jag kandiderar till Linköpings kommun kommer denna nivå prioriteras åtminstone i och omkring valet.

Ämnen då? Allt som sagt, men några teman kommer sannolikt vara mer frekventa än andra. Ett kluster kommer röra den nya tekniken och interaktionen med medborgarna, om digitalisering, delaktighet och kommunal service och om demokrati. Linköping har mycket på gång inom digitalisering och jag kommer återvända till detta vid flertalet tillfällen. Fortfarande får jag som förälder till barn i förskola och skola reptera uppgifter för kommunen via papper och underskrifter. De digitala lösningarna måste komma först.

Två andra kluster handlar dels om miljö- och klimat och vad det kräver av oss som individer och samhällen, dels om migration och integrationsfrågor och de större frågorna om hur vi håller samman samhällen i en ny tid.

Som gammal skolpolitker kommer jag inte kunna avhålla mig från att då och då kommenterar detta område. Jag har ju redan varit inne på det i två av mina inlägg på bloggen:

Vill hemskt gärna har dialog kring de olika politiska ämnen som avhandlas på bloggen, antingen här eller på min facebooksida: Joakim Hörsing – bloggar

Jag svarar på alla kommentarer som är seriösa.

Utvecklingssamtal i skolan – på vems arbetstid?

Detta blir ett ganska kort blogginlägg som i grunden är en rätt öppen fråga. När man som förälder kallas tillsammans med ens barn till utvecklingssamtal i förskola, sexårsverksamhet, grundskola eller gymnasium – på vems arbetstid ska detta ske?

Min tämligen vaga, helt utifrån egen hågkomst, upplevelser är att det mer och mer förväntas ske på föräldrarnas arbetstid medan det i förr i tiden var vanligare att det skedde efter gängse arbetstid, dvs på kvällen. Stämmer detta, är det korrekt?

Jag har dock inte tänkte jättemycket på det här tidigare utan noterade att just under denna höst när det var dags i förskolan och i grundskolan så var den absoluta merparten av de tillgängliga tiderna på dagtid. På förskolan tror jag att samtliga var dagtid.

Jag tror också att jag reagerade lite extra eftersom sonens lärare direkt kommenterade när vi kom:

Så det är alltså bara du som kommer?

Och då liksom slog det mig att inte nog med att skolan förvänta sig att en förälder ska ta ledigt från jobbet utan helst ska båda göra det!!

Så hur ska man tänka om det här? Vad tycker ni?

Jag lutar nog ändå åt att det är i skolpersonalens arbetstid som utvecklingssamtalet ska ske och inte i förälderns. I normalfallet borde det innebär det att skolpersonalens arbetstid förlängs till kvällen och vederbörligen ersätts. För de föräldrar som dagtid passar bättre för måste det vara huvudalternativet. Samma sak borde gälla i förskolan, där dock och så vitt jag förstår tidspusslet är ännu mer besvärligt.

Samtidigt tänker jag att man som god samhällsmedborgare inte ska bråka för mycket och alla vinner på smidighet och flexibilitet.

Detta till trots föreställer jag mig att det måste finnas föräldrar med jobb som faktiskt inte kan komma ifrån dagtid. Förmodligen hittar skolorna individuella lösningar för dessa personer. Jag tror egentligen inget annat. Med förskolorna är det nog en annan femma.

Jag är kanske bara gnällig. Vad tycker du?

intressant?

LO’s förslag på lärfritids – bra eller dåligt?

LO skriver idag på DN Debatt om sitt förslag att införa ett så kallat ”lärfritids. Förslaget är en del av deras jämlikhetsutredning och program för jämlik skola. I programmet för skolan ingår förutom lärfritids bland annat en ny resursfördelning, rättvisare skolval, tidigare insatser för de som behöver stod och ökad studiero.

Lärfritids som det beskrivs på DN debatt är sannolikt det mest omfattande av förslagen. Motivet till reformen är att utjämna skillnader i förutsättningar för lärande. Resursstarka föräldrar har helt andra möjligheter att ge sina barn en aktiv och stimulerande fritid. Barns fritid hävdar LO har stor betydelse för ett barns utveckling och även förmågan till kunskapsinhämtning. Det räcker därför inte att storsatsa på skolan man måste också ta i beaktande alla de timmar barnen inte är i skolan, som i de tidigare åldrarna förstås är en betydande majoritet. Trots det är resurstilldelningen väldigt mycket större till skolan jämfört med till fritids.

Vad krävs då för att åstadkomma en förändring? Jo, säger LO, vi behöver förstås anställa fler, bygga ut fritids(fler lokaler gissar jag), skapa ett bättre innehåll med pedagogiska ambitioner, vilket i sin tur kräver en högre utbildad personal och slutligen behöver lagen ändras så att alla barn får rätt till fritids, inte bara de barn vars föräldrar har en sysselsättning. Avgiften slopas också för att så många som möjligt ska kunna delta.

Jaha är det här bra eller dåligt?? Låt oss inte börja riktigt så kategoriskt utan istället se vilka som är för-  respektive nackdelarna. Fördelarna har ju LO förstås redogjort för själva. Det har helt säkert en utjämnande effekt där resurssvagare grupper gynnas på aggregerad nivå. Rätt skött får det säkert också en positiv effekt på skolresultaten även om det nog finns risker här också. Nackdelar då:

  • Dyrt, mycket dyrt är min gissning. ”Den största välfärdsreformen på decennier”, som Torbjörn Hållö, LO ekonom,  säger på Twitter lär inte vara gratis.  Så även om det är behjärtansvärt måste man ju se det ur ett prioriteringsperspektiv. Samtidigt så kanske förslaget faller väl ut i en sådan jämförelse. Pengar finns det rätt gott om och den privata konsumtion är hög, allt i från Thailand resor till avancerade stensättningar i var och varannan trädgård.  Det vill säga på pappret finns det ju sannolikt utrymme just nu för att spendera offentliga medel.
  • Pengar finns. Det är sant. Problemet idag är snarare personal/medarbetare. Så vitt jag förstår är det problem redan idag att bemanna förskolor och fritidsverksamhet. Inte nog med att helt ny personal skulle behöva komma till utan därtill mer kvalificerad sådan. Hur stor är realismen i detta? Kanske kan man lösa det med en stegvis uppgradering. Möjligt.
  • Pengar finns nu. Ja. Men hur ser det ut om ett antal år, decennier. Det är helt uppenbart att offentlig service kommer att bli dyrare av många olika skäl, men ett viktigt är att vi kommer att få en större andel äldre och faktiskt också fler yngre. Båda grupper kostar mer pengar. Vi kommer att successivt behöva höja skattetrycket. Därför är det ganska oklokt att ta på sig spenderarbyxorna nu. Snarare borde vi leta efter effektiviseringar och skarpare prioriteringar så att inte smällen blir för stor när den väl kommer.
  • En annan nackdel är ju att en slags orättvisa uppstår. Redan idag prioriteras föräldrar av lätt insedda skäl av samhället. Som jag tidigare varit inne på har många  mycket pengar. Och detta förslag innebär att en stor grupp väldigt välbeställda människor får ytterligare en tjänst gratis av samhället.  En överväldigande majoritet har råd att betala för fritids. Införandet av den så kallade maxtaxan i förskolan innebar i princip att två inkomster nästan alltid slår i taket. Vi gröper ur progression och smetar ut på hela skattekollektivet vilket drabbar låginkomsttagare mest.
  • En annan nackdel som jag antydde när jag nämnde fördelarna är den här idén med att göra skola av allting. LO menar att fritidsverksamheten ska integreras med skolan och skapa en helhet. Visst det finns fördelar, men är det odelat bra? Behöver inte barn, inte minst små barn, ett tydligt avslut. Nu är den allvarligare delen av dagen slut och nu börjar min fritid. LO säger att det inte räcker med att skolan bli bättre men frågan är om det inte är just det som den måste bli det. Rent kognitivt misstänker jag att egentligt lärande inte är något man kan upprätthålla under särskilt lång tid.
  • Sedan är det de äldre barnen, de där 78% av 10-12 åringarna som inte går på fritids utan är någon annanstans. Jag är kluven. Vi bor på landet så här är alternativen till fritids inte så många. Och kanske är det så att även den majoritet av barn som bor i grannskap hänger för sig själva framför TV eller telefoner. Men det finns ju en teoretiskt chans att man mellan skolan och uppstyrda verksamheter som fiol, innebandy eller ridning ägnar sig åt något så omodernt som fri lek. Är det bra att systematiskt ta bort all frihet för våra barn?

Som ni förstår är jag försiktigt negativ, men jag hörde talas om förslaget idag via DN debatt, så jag har givetvis inte hunnit tänka igenom det vare sig noga eller i detalj. Ställer mig bara en smula frågande. Vad tycker ni?

Är det här rätt prioritering eller behövs pengarna någon annanstans?

Är det rimligt att skattepengar går till detta eller borde det ligga på det egna ansvaret(givetvis i proportion till inkomst) att betala för tillsyn när man jobbar eller studerar?

Är det realistiskt att hitta personal till en sådan verksamhet? Ska vi kraftsamla kompetensförsörjningen för detta eller är det viktigare att prioritera lärare, poliser, sjuksköterskor, personal inom äldrevården eller något annat? Vad tycker du?

Ska barn finnas i ett pedagogiskt sammanhang så länge? 

Några spridda tankar om tillväxt och miljö

kopplingDet är tämligen uppenbart att vi måste förändra sättet på vilket vi lever för att skapa ett samhälle som är hållbart och värnar miljön. I korthet handlar det om att få fram en ekonomi och en livsstil som är betydligt mer resurssnål än den vi har idag. Ekonomin måste således krympa vilket förstås är oerhört främmande för en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. I teroin kan man förstås frikoppla ekonomin från resursutnyttjandet men i praktiken har vi i alla fall inte hittills sett några tecken som tyder på att den drömmen är en realistisk sådan. Som ett minimum bör vi nog ur försiktighetssynpunkt inte ha en sådan frikoppling som ett antagande. Vi som är mer franka kan helt enkelt avfärda det som nonsens.

Den stora frågan är hur vi ska genomföra den förändringen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas genom ren viljestyrka, mänskligheten fungerar inte på så sätt att vi kollektivt kan inse den oerhörda betydelsen av en omställning och hålla fast vid något slags åtgärdsprogram som löper över generationer. För att vara helt krass ska vi vara glada om vi inte omvänt under en sådan lång tidsperiod startar ett eller annat omfattande krig i syfte att ha ihjäl varandra.  Kommande klimatkriser kommer visserligen tvinga oss till sådana ansatser, men inte ens ganska påtagliga hot tror jag kommer kunna förändra oss om det inte sker utifrån en positiv utgångspunkt, snarare än som en uppoffring.

Jag tror vi måste hitta sätt att på ett intelligent och värdigt sätt manipulera oss själva till att ändra värderingar långsiktigt. Vi måste succesivt börja bry oss mer om varandra och våra gemensamma angelägenheter än våra privata bestyr och domäner. Målbilden för de allra flesta är idag att skapa sig ett litet kungarike av

Strävan efter lyx

Strävan efter lyx

materiellt välstånd, snarare än att bidra till att samhället fungerar så bra som möjligt för så många som möjligt. Samtidigt har kvaliteten i välfärdstjänsterna ökat dramatiskt och parallellt kraven på samhället som något som är utanför en själv och det egna ansvaret.

Dessa två utvecklingslinjer, fokus på privat materiellt välstånd och kravet på det offentliga åtagandet, är i grunden oförenliga annat än i en extrem(utopisk) tillväxtekonomi. Problemet är dels att vi inte kan ha en sådan ekonomi av hållbarhetsskäl och dels att vi de facto inte har haft det på väldigt länge. Ett symptom på detta är bland annat att skattetrycket i kommunerna nu ökar och att de höga arbetslöshetssiffrorna biter sig kvar. Så alldeles oavsett vår ambition att skapa ett hållbart samhälle har vi konflikter inbyggda i ekonomin som innebär bekymmer på lite sikt.

Lika bra kanske att försöka börja från grunden utan att för den skull rasera hela bygget, vilket förstås bildligt är omöjligt men även överfört väldigt svårt. I teorin är det så lätt att beskriva vad som ska göras men i praktiken vet vi att det är svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och i den mån vi kan det så får det en inte att ta glädjeskutt. Vi behöver krympa ekonomin och det materiella välståndet utan att människor förtvivlar och samhället stagnerar och rent av bliramish kaotiskt. Frågan är också vilka ”vi” är? Det ”vi” som vi har rådighet över är ju Sverige och dess befolkning. Är det möjligt att börja i ett land bara? Att bli absolut fattig är en sak men att bli det relativt är ju betydligt värre. Ensam i hela världen blir man ju som en slags sekt, Amishfolket light.

Samtidigt, någon måste ju börja och om det är svårt att tänka sig att dra igång ett sådant projekt nationellt så ter det sig ju löjeväckande otroligt att något sådant kan samordnas globalt. Nyckeln ligger i att varje förändring genuint ska uppfattas som att livet och samhället blivit kvalitativt bättre. Det får aldrig handla om uppoffring och därför kan förändringen bara ske långsamt. Åtminstone till och börja med. Det måste också finnas stödjande politiska idéer som man kan driva internationellt. För om det är så att vi i exempelvis Sverige uppfattar det som att vi faktiskt fått det bättre fast vi rent köpkraftsmässigt halkat efter så är det ett mindre problem och om vi dessutom betraktas som ett föredöme kan det ge upphov till stolthet.

Ok, dags att börja bli en smula mer konkret, vad behövs göras?

  1. Vi behöver understödja förslag och idéer som stödjer människor i att prioritera gemensamma intressen.
  2. Vi måste hitta sätt att långsamt minska den sammanlagda köpkraften i samhället.
  3. Vi måste sätta en långsiktig vision om att minimera det svenska ekologiska fotavtrycket och sjösätta ett systematiskt program för att nå dit.
  4. Utifrån detta måste vi arbeta fram en sysselsättningspolitik som gör att alla som kan och vill arbeta också ska få göra det.

Och här några exempel på vad som kan verka i den riktningen:

–         Stärkt lokal- och regional demokrati med fler verktyg att finansiera verksamheter. Inkomstskatten är trubbig och otillräcklig.

–         Succesivt sänkt normalarbetstid

–         Rättvis handel

–         Stöd till kooperativ, samfälligheter, kollektivboende, alternativa ekonomiska sammanslutningar

Några förutsättningar:

–         Det samhälle som växer fram måste vara ett samhälle där klyftorna minskar.

–         Det måste finnas en bred politisk överenskommelse om de grova dragen i förändringsarbetet men det kan råda stor variation vad gäller takt och medel.

Det är svårt att känna sig särskilt optimistisk att denna beskrivna förändring kan komma att ens påbörjas. Få delar ens analysen över att det inte går att frikoppla miljöpåverkan och storleken på ekonomin. Vissa ser inte ens miljö- och klimatfrågan som ett problem av akut karaktär, även om man förstås sällan öppet ventilerar den åsikten. Samtidigt finns det många som har en klar övertro på vad politiska åtgärder kan få för effekt och ibland drar helt fel slutsatser; bara vi förbjuder vinst i välfärden, bara den offentliga sektorn tillåts expandera, bara vi höjer skatten på fossila bränslen med 1000% eller sänker arbetstiden till sextimmar gärna med bibehållen lön…, eller inför medborgarlön m.m, så ordar det nog sig. Framförallt underskattas svårigheten med att överge tillväxtekonomin. Tillväxt är fullständigt manifest i civilisationen och understödjs kraftfullt av den mänskliga naturen.

Visionen av omställning och dess inkorporering i hela samhället är därför avgörande om vi ska ha en minsta chans att inte bara införa hållbarhet utan uthålligt över lång tid hålla fast vid ett sådant förhållningssätt. För att detta ska komma igång kravs politiskt ledarskap.Nu.

Relaterad media: Svd, DN

Olof Palme

Olof Palme gjorde ett stort intryck på mig som barn och var nog den person som bidrog mest till att skapa min politiska ryggmärgsreflex och viljan att under mellanstadie- och högstadieperioden debattera politik ur ett tämligen allmännideologiskt perspektiv. Fler en en gång var jag nog rätt mycket ute och cyklade rent sakpolitiskt. Som 10-12 åring var det ju inte de pragmatiska och realpolitiska sidorna hos Plame man möte utan de flammande ideologiska talen. Jag minns väldigt tydligt debatterna mellan Palme och Fälldin, inte minst den där berömda då vi dagen efter kunde läsa att Palmes utskåping resulterade i att svenska folkets sympatier hamnade hos Fälldin. Jag var väldigt oförstående inför detta vill jag minnas.

Under en kort period på 80-talet var jag med i SSU. Anna Lindh var min ordförande på riksplanet och Palme partiledare för SAP. En rätt märklig känsla att båda dessa blev brutalt mördade på öppen gata. I kväll klockan 23:21 är det exakt 25 år sedan det första av dessa mord inträffade. Jag kommer att ägna kvällen åt att fortsätta läsa i den Palme biografi som Henrik Berggren skrivit.I bokens värld är Palme nu ordförande i studentföreningen och har precis anslutit sig till det socialdemokratiska partiet. Han befinner sig i fjällen, någonstans utanför Vilhelmina har jag för mig, där han för övrigt träffar Lisbet Beck-Friis.

Ägnar en liten stund till att lyssna på Palmetal på youtube. Ta till exempel Palmes framträdande på ANC-galan och jämför med den flathet som Carl Bildt och andra västledare uppvisat inför det som händer i Lybien:

Andra bloggar intressant om: olof palme

Media: Svd, Svd, DN, DN, AB

Återkomst i bloggvärlden

Det är dags att lite trevande och försiktigt åter börja blogga om politik och samhällsfrågor och lite annat smått och gott. Jag har bestämt mig för att dagligen skriva korta inlägg på en ny blogg. Karaktären där blir mer av dagbokskaraktär med tämligen ringa ambitioner på kvalitet. Produktion av mer analytisk text avses i första hand publiceras här på den urgamla bloggen. Jag har även några andra bloggidéer på gång som kommer att avsöjas när de blir aktuella.

Jag har varit tveksam till twitter tidigare men har nu i högre grad börjat använda mig av detta verktyg. Framförallt gäller detta som mottagare av information. Inser självfallet att man i det läget även bör bidra med en del, så ett eller annat twitter blir det per dag. Disciplin utan stress är väl ingången i mediaträsket för min del. En inte helt enkel ekvation att lösa.

/Joakim Hörsing

Tomhet, idel tomhet

Tänkte skriva något djupsinnigt, men kom då att tänka på Predikaren, Ord av Kung Salomo, Verba ecclesiastes fili David Regis Ierusalem, so to speak.

”Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen. Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter.”

Idag finns alltså inget att säga.

Det gick åt pipsvängen

Alliansen största minoritetsblock och Sverigedemokraterna i riksdagen: MP gör ett bra val, men inte heller det var riktigt i de nivåer vi hade hoppats på.  Summa summarus får man nog konstatera att det gick åt pipsvängen.

Givetvis finns det glädjeämnen, de rödgröna fortsätter styra Norrköping, MP gör fantastiska val, te.x i Stockholm, Göteborg och min hemkommun Linköping.

Sverigedemokraterna tar plats i Östgötalandstinget vilket känns väldigt obehagligt.

Det parlamentariska läget i riksdagen är oklart med SD som vågmästare. De borgerliga partierna slätar över problematiken löjligt mycket. Sd kan lägga krokben för all oppositionspolitik under fyra år. Egentligen finns det bara tre vettiga alternativ:

  1. MP ingår i alliansregeringen
  2. De rödgröna bildar regering med några mittenpartier
  3. Nyval

(Listan ovan var ingen prioritetsordning, blott en upprepning av alternativen. )Alla andra varianter inbegriper direkt eller indirekt stöd av Sverigedemokraterna.

Media: svd, DN, AB, Expressen

Andra bloggar intressant om : valet 2010, valresultatet , valnatten

Gamla lögner om Sjukförsäkringen och nya…

Husmark-Persson säger nu att hon vill ändra reglerna i sjukförsäkringen. Hon sträcker sig så långt att hon kan tänka sig att ge människor utan sjukpenninggrundande inkomst ett rimligt stöd.  Är det någon som tror henne? Varför skulle hon vara mer trovärdig nu än när hon i TV oförblommerat hävadade att inga remiss instanser såg några problem med de nya sjukskrivningsreglerna?

Tvärtom har alla remissinstansernas värsta farhågor besannats. Aftonbladet uppmärksammar idag fallet Marie. Jag har tidigare berättat om den utförsäkrade och döende Maria och om hur brutalt regeringens politik slår.

Dags att låta någon med större trovärdighet ställa saker och ting till rätta.

Här hittar ni några fler exempel:

RÖSTA RÖDGRÖNT!!

AB, AB2, AB3, AB3, intressant?, AB4, SVD,

Relaterat: RESURS

Bloggat: Emil Broberg, HumanLabrat

Små frågor dominerade i första halvan av utfrågningen

Utfrågningen uppehölls sig orimligt länge kring frågan om förmögenhetsskatt för de allra rikaste och den helt ovidkommande frågan om Burka. Det kan rimligen inte avgöra valet för särskilt många.

Tycker att de tre rödgröna företrädarna går fram bra genom rutan och framstår som ett samspelat team redo att ta över regeringsmakten.

Media: Svd, Expressen

Andra bloggar intressant om: rödgröna, utfrågningen tv4 , burka, förmögenhetsskatten

Sålunda talade Maria Wetterstrand

Sålunda talade hon, Maria Wetterstrand. Hon talade i Linköping om att en annan framtid är möjlig och att valrörelsen inte borde handla om vilken sida och block som på marginalen gynnar ens plånbok bäst. Politik är mycket allvarligare än så. Det handlar istället om att Maldiverna, en ögrupp i Stilla Havet kanske kommer att upphöra att existera som en konsekvens av växthuseffekten om vi i den rika världen inte genomför nödvändiga förändringar. Valet borde handla om detta och vad vi som samhälle kan göra annorlunda. Det handlar också om att göra smarta val som underlättar och föregriper konsekvenserna av en utveckling som vi faktiskt kan förutsäga. Priset på olja kommer att stiga kraftigt. Att då inte göra de nödvändiga omställningarna mot förnyelsebara bränslen är ett stort svek mot den svenska glesbygd som är beroende av bilen. Regeringens politik att undanta glesbygdens bensinmackar från kravet att erbjuda gas och etanol är att lämna människorna där i sticket. För dem är inte tunnelbanan ett alternativ.

Modernisera Sverige sa Maria Wetterstrand. Vi måste modernisera Sverige och vi måste anta Maldivernas president Nasheeds utmaning att göra våra länder klimatneutrala på tio år. Och vet ni, det är precis samma sak. Ansvar för klimatet är detsamma som att bygga om och rusta Sverige för framtiden. Och på köpet investerar vi forskning, kompetensutveckling och kunnande som gör att vi som land kan värna en tillväxt av arbetskraften. Fler jobb på ren svenska.

Så talade hon, Maria. Hon talade om att en modernisering av Sverige också innebär att vi rustar upp och utvecklar våra trygghetssystem. Ett moderna välfärdsland kan garantera att du får den hjälp du behöver när du behöver den som mest. Regeringens stupstock i sjukförsäkringen gör att Sverige tar steg tillbaka när det gäller välfärd. För människor med till exempel en svår psykisk sjukdom hjälper inte en bortre gräns som förpassar dig till socialbidrag eller ett beroende av en livspartner. Ett modernt samhälle erbjuder ett engagemang som aldrig upphör men straffar inte sina medborgare för att man har haft oturen att bli sjuk.

I det moderna Sverige tar vi med glädje emot människor från andra länder. Mångfald berikar säger Maria och talar om ett Sverige med förmåga att ta tillvara andra bakgrunders erfarenheter. Vi måste sluta att generalisera över gruppen invandrare, termen saknar totalt mening. Vad vi helt säkert vet är att där kultur, näringsliv och vetenskap blomstrat där har det också funnits en hög grad av invandring.

Så talade hon, Maria, på Linköpings universitet och på stadens torg. Och vi var många som hade kommit för att lyssna till budskapet att politik spelar roll och att vår val har betydelse. Vi har en historisk chans att bygga ett nytt Sverige och göra något riktigt bra. Men vi behöver din röst. Det är fyra dagar kvar, på söndag klockan 20.00 stänger vallokalerna. Ta chansen – låt det ske! Rösta på miljöpartiet – rösta rödgrönt!

PS Maria talade om dessa saker, men det är mitt anförande och som jag helt och hållet själv står för.

Bloggat: Agneta Niklasson

Andra bloggar intressant om: Maria Wetterstrand, miljöpartiet, rösta, valet 2010, politik, klimatkrisen, maldiverna, klimatet, förnyelsebart

GU större än någonsin

Grön Ungdom slår nu alla tidigare rekord när det gäller medlemsantal. Förbundet har ökat medlemsantalet med över 50 procent sedan juni. I dagarna passeras 3 000-strecket och medlemmarna fortsätter att strömma in.

– Detta visar att det finns ett otroligt starkt engagemang för gröna frågor hos unga idag, säger Linnéa Haglund, förbundssekreterare Grön Ungdom.

– Grön Ungdom gör sin starkaste valrörelse hittills. De sista 6 dagarna kommer vi att öka tempot ytterligare och ge allt för att Sverige ska få ett grönt parti i regeringen, säger Linnéa Haglund.

Bloggat: Maria Ferm

Andra bloggar intressant om: Grön Ungdom, GU