Digitalt NU – min kandidatur Linköping
Digitaliseringen är en transformerande kraft som vi måste förhålla oss till. De länder, regioner, företag och kommuner som är bäst på att ta till sig den nya tekniken kommer att få ett stort försprång in i framtiden. Allt är inte positivt och som ofta finns det två sidor av samma mynt. Ett är dock säkert. Det finns ingen återvändo och vi måste hänga med i utvecklingen.
Min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige bygger på dessa frågor och mitt löfte är, om invald, att verka för att digitalisering kommer högt upp på den politiska agendan.
MINA TRE HUVUDFRÅGOR
Digitaliseringsområdet är mycket omfattande och jag kommer givetvis driva på utvecklingen i största allmänhet. Men man kan inte prioritera allt och i synnerhet inte som fritidspolitiker. Min tanke är att fokusera på det som driver på en klimatsmart utveckling samt det som är grundförutsättningarna för den digitala utvecklingen, nämligen att vi som medborgare är rustade kunskapsmässigt och att kommunen har förmågan att betjäna oss på smidigast möjliga vis. I en del fall kan det behövas förändringar i nationell lagstiftning för att kunna uppnå förändring. Då kommer jag försöka påverka den nationella nivån.
- Digitalt = Klimatsmart
Klimatutmaningen är vår tids ödesfråga och måste alltid finnas med som drivkraft för förbättringar. Smarta IT-lösningar kan enligt GeSI[1] ge en 20% minskning av CO2 utsläpp fram till 2030. De största vinsterna finns förmodligen att hämta inom energiproduktion, distribution, byggnation och transporter. Samtidigt får vi inte blunda för myntets baksida i form av ökat energibehov och elektroniskt avfall. Linköpings kommun bör satsa på:
-
ITS – intelligenta transportsystem. Här återfinns sådant som effektiv logistik, smarta trafikflöden och självkörande fordon.
-
Smarta elnät – som kan hantera så kallade ”prosumers” som ger överskott via exvis solpaneler. Valla staden är en förebild som kan lära oss mer.
-
Testbäddar för delningsekonomi. Digital teknik öppnar för helt nya möjligheter när det gäller hållbar konsumtion.
- Digital delaktighet
Det finns ett digitalt utanförskap som vi måste ta på allvar. När vi växlar upp och tar än fler steg på den digitala utvecklingen är det av största vikt att alla kan hänga med. Störst utanförskap finns bland äldre, personer med låg utbildning och bland nyanlända. Men det förekommer i alla socioekonomiska grupper. Jag vill att Linköping tar utmaningen om digital delaktighet på största allvar.
-
Linköpings digitala kommunikation ska vara tydlig och lättbegriplig och ta hänsyn till skilda gruppers olika behov.
-
Med Motala som förebild bör Linköping inrätta ett DigiDel Center som kan utgöra basen för att möta medborgarnas behov av digital kompetenshöjning och ge hjälp och stöd i den digitala kommunikationen.
- Digital service
Jag vill att Linköping tar några rejäla kliv under nästa mandat period i att utveckla kommunens interaktion med dig som medborgare i dina olika roller, exempelvis förälder eller företagare. Denna interaktion ska förenklas och förbättras med digitaliseringen som verktyg. Det ska finnas en enkel väg in till förvaltningen, digitalt ska alltid vara förstahandsalternativet och helst ska man bara behöva lämna in uppgifter om sig själv en gång. Detta kräver en stor omställningen när det gäller hantering av information och ställer därmed också stora krav på informationssäkerhet. Sammanfattningsvis:
-
En väg in till förvaltningen
-
Digitalt som förstahandsalternativ
-
Smart informationshantering som förenklar för medborgaren.
[1] Global e-Sustainbility Initiative
Miljöpartiets valmanifest
Har ett litet projekt att göra tjugo videor där jag går igenom miljöpartiets samtliga 100 vallöften som finns i valmanifestet. Fortfarande mycket amatörmässigt men jag hoppas att successivt kunna öka min kunskap och förmåga att skapa videos. Än så länge använder jag en vanlig iphone och appen Imovie. Simpelt, men idén är att få kläm på det hela innan jag köper dyrare utrustning. Men kul är det onekligen!
Har hittills gjort tre videos på de femton första förslagen. Tesen är att detta dokumentet är den viktigaste sommarläsningen. Hoppas ni håller med!
Arpi, svenskheten och identiteten
Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:
- Svenskar som bor i Sverige
- Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
- Icke svenskar som är en del av Sverige – exvis samer
- Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen
För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.
Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här
Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:
- Politiskt – för att kunna behandla människor olika
- Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
- Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå
Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.
Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:
- Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
- Vistelse längre tid – rätt att exvis rösta i kommunalval
- Medborgarskap – alla rättigheter
Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.
Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.
Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.
Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.
.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.
Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”
Digitalt NU – videopremiär
Ovan begår jag videopremiär. Det finns förstås otroligt mycket mer att lära sig. Men roligt var det.
Digitalt NU
Digitalt NU är min egna valplattform i miniatyr. Jag kandiderat till kommunfullmäktige i Linköping och har på egen begäran fått miljöpartiets förtroende att driva digitaliseringsfrågorna i valrörelsen och under nästa mandatperiod.
Digitalt NU rymmer de utmaningar vi står inför och som är kopplade till digitaliseringen. Det är egentligen inte så lite. Digitaliseringen är en viktig pusselbit för att göra våra samhällen mer klimatsmarta, få ekvationen att gå ihop när det gäller våra allt högre krav på service och de allt större svårigheten att lösa kompetensförsörjningen, öka inflytande och delaktighet, samt att på alla plan skapa en bättre tillgänglighet.
Det är inte så att Linköping är dåligt på banan här. Det finns en digital agenda som pekar ut fyra viktiga områden att jobba med under perioden 2017-2019:
- Digitalisering som förstärker lärande
- Mer individanpassad och kvalitativ vård och omsorg
- Smart, effektiv och enkel förvaltning
- Uppkopplat, innovativt och hållbart
En särskilt viktig del i det här är det som kallas Digitalt Först, vilket är ledorden i SKL’s avsiktsförklaring vad gäller digital förnyelse. Det innebär att medborgarnas och företags samtliga interaktioner med myndigheter, landsting och kommuner ska kunna ske digitalt. Jag känner att detta arbete går lite för långsamt och vill göra mitt bästa för att driva på utvecklingen.
Ja det här var förstås mest ett tillkännagivande. Jag återkommer med en mer utvecklad valplattform inom kort, men också andra typer av inlägg som rör digitalisering. Jag har ju tidigare utlovat lite mer om de många statliga utredningar som gjorts på området.
Digitalt NU!
Handel till varje pris – you Wish!
Handel kan vara bra och handel kan vara dåligt betraktat ur ett miljö- och hållbarhetsperspektiv. Bra handel är sådan handel som ger mycket av nödvändigheter och av välstånd samtidigt som den minimerar belastningen på miljön. En produkt som till största del kommer från återvunnet material, tillverkat i en fabrik med små utsläpp, fraktad på järnväg till en hamn där produkten lastas i en jättepråm och som sedan fraktas till en mottagarhamn där det vidaredistribueras via järnväg till städer med fullt utvecklad logistik för sluttransport till butik, ja den typen av handel är förstås en helt annan sak än det motsatta. En smutsfabrik där fossildrivna lastbilar kör produkten till en flygplats för vidare transport med flygplan där de sedan fortsätter sin resa med lastbil och okoordinerat lämnar sitt gods vid butik. Jag är ingen logistiker så jag kan både har missat och missförstått delar i varutransporterna. Men sannolikt ligger det till ungefär som jag beskrev ovan.
En intressant gissning som jag har är att det största miljöproblemet inte är att handeln är långväga, kommer från andra sidan jorden, utan den mer finmaskiga distributionen i länderna, som sker med lastbil. Undantaget är givetvis om man begagnar sig av flyg, men min gissning är att detta ändå är en mindre andel.
Om det inte är alldeles nödvändigt är förstås godstransport via flyg helt förkastligt. Idag uppmärksammar DN sajten Wish och alla hundratusentals paket som anländer till Arlanda varje dag. Det som utmärker Wish är så vitt jag förstått att sakerna som säljs där är så långt ifrån nödvändiga som möjligt, om ens att de är välståndsberikande. Snarare är de ett uttryck för vårt nästan tvångsmässiga förhållande till shopping och konsumtion. Det är fullständigt orimligt att en sådan handel är billig.
Jag tänkte avsluta detta ganska korta blogginlägg med att lyfta upp den kanske tvivelaktiga distinktion som jag gör mellan tre nivåer av behovstillfredsställelse.
- Det som är nödvändigt
- Det som skänker välstånd/välfärd
- Det som är i princip sjukligt, åtminstone sett ur det sammanhang som vi befinner oss i form av miljö- och klimatkris.
Jag tänker att den första kategorin handlar om sådan som vi som samhälle bestämt oss för är av högsta vikt, exempelvis en cancervård i världsklass, ja då involverar det antagligen utrustning och kunnande som måste importeras. Detta är en tämligen stor grupp som beror på de vägval som vi gjort, samhället kan förstås ändras, men vid varje punkt i tiden finns saker som måste uppfyllas och en del av detta kan endast ske genom handel.
I den andra gruppen tänker jag på sådant som saffran, apelsiner och chilipeppar, guld, siden, mattor, bilar, elcyklar m.m. Jag behöver inte äta lussbullar, ha en förlovningskring i guld eller ha en elcykel. Men det är trevligt och det är en standard som vi har vant oss vid.
I den tredje kategorin finns det som skulle kunna betecknas som krimskrams, billiga prydnadssaker, meningslös elektronik m.m. Egentligen allt det som går att köpa på sajter som Wish. Det ger en kort behovstillfredsställelse som ofta är över innan vi hunnit öppna paketet.
Självklart är inte dessa tre grupper klockrena på något sätt. Det går att diskutera såväl uppdelningen, som vad som skulle kunna ingå och vilken nivå som är acceptabel eller inte.
Vad tycker du?
Avslutnings vis är en av mina slutsatser att flyg endast får användas om:
- Flyg är det enda alternativet
- Och det som transporteras är av kategori 1. Det vill säga nödvändigt
En annan slutsats är att vi måste fokusera på miljövänliga transporter inom länderna. Det vill säga mer gods på järnväg.
Håller du med?
Läsa, skriva, räkna garantin genom riksdagen?
Lite oklart för mig när propositionen faktiskt behandlas i riksdagen. Har fått intrycket i media och på Twitter att det kanske är idag, men kan inte se att det är en punkt på riksdagens dagordning. Att ett avgörande sker i närtid kan vi nog i alla fall utgå i från. Och av oppositionens reaktioner såväl tidigare som idag innebär det att förslaget sannolikt faller.
Min kunskap om förslaget bygger i all väsentlighet på den promemoria som regeringen släppte i augusti samt den DN artikel vari Gustav Fridolin modifierade förslaget mot bakgrund av den kritik som framkom, både från myndigheter, SKL och från oppositionen. Läs promemorian här
I korthet är förslaget en åtgärdsgaranti för att säkerställa tidiga insatser för barn som har behov av sådana. Kravet är uppfyllt:
”när skolorna har genomfört den av garantin
reglerade kartläggningen och analysen, planerat och vidtagit de stödåtgärder
som behövs samt följt upp åtgärderna och överfört resultatet av uppföljningen
till ansvarig lärare i kommande årskurs.”
Om jag har förstått saken rätt blir skillnaden mot vad som gäller idag att insatser av specialpedagogisk karaktär kan ske direkt efter kartläggningen, dvs man behöver inte gå vidare med särskild analys. Men det innebär också ökade krav på den breda kartläggningen i form av specialpedagogisk analys. Inte helt lätt att förstå, i synnerhet om man inte riktigt har grepp om vad en särskild analys är. Min gissning är att regeringen menar att det förhåller sig på följande vis:
Idag görs en kartläggning som är för grund och missar en del barn. De barn man hittar gör man en tämligen omfattande analys av och sedan följer insatserna. Syftet med förslaget är alltså att göra en bättre initial analys hitta fler och sedan snabbare koppla på insatser. Eventuella justering kan ske löpande, man vill vinna tid. Jag tror att detta är en klok strategi, men alldeles uppenbart kräver det fler specialpedagoger i våra skolor.
Därför blir det väldigt rimligt att tydliggöra att ansvaret för att garantin uppfylls läggs på huvudmännen och inte på skolorna, lärarna och rektorn. Och det är klart att i det sammanhanget blir ju regeringens satsning på skolhuvudmännen väldigt viktiga, senast idag rapporteras om 6 miljarder till skolorna. Specifikt för just detta förslag skickar regeringen med 130 miljoner kronor.
En invändning som man kan ha men som också nyanseras i DN artikeln är ju idén om att man redan i förskoleklass ska bedöma huruvida ett barn kommer kunna uppnå målen för svenska och matematik i lågstadiet. Mognadsgraden i sexårsverksamheten är förstås väldigt stor och varierar också när på året ett barn är fött. Bedömningen skriver Fridolin måste naturligt integreras i verksamheten.
På SKL’s skolblogg citeras en rektor som lite uppgivet säger:
”Snälla, kan vi få jobba lite med barnen först innan vi ska kartlägga och kontrollera deras utveckling, de är bara sex år och en del inte ens det när de börjar förskoleklassen! ”
I allmänhet så vänder sig SKL med ryggradsreflex mot allt för mycket detaljstyrning och hänvisar till att regeringen ju tillsatt en särskild tillitsdelegation. Skolverket är kritisk på rent byråkratiska grunder, hur förhåller sig denna reglering till befintliga?
Jag är som ni kanske förstår lite kluven, å ena sidan är jag tveksam till alltför mycket av kontroll i tidigare åldrar, att redan som sexåring få etiketten behov av stödinsatser, känns spontant otillfredsställande. Optimalt är ju att denna etikett endast finns i pedagogernas huvuden och att insatser följer per automatik i pedagogernas professionalism. Tyvärr tror jag att detta är en rätt naiv föreställning med stora klasser och stora krav i övrigt. En sådan individuell bedömning kan nog inte göras utifrån de omständigheter som råder idag. Det bästa alternativet med betydligt mindre klasser är förmodligen inte ekonomiskt realistiskt. Varför man nog ändå hamnar i slutsatsen att den specialpedagogiska verksamheten måste förstärkas och insatser sättas in tidigt.
Återstår bara den sista frågan är det statlig reglering som är svaret eller borde kommunerna själva kunna hantera detta? Svaret på det är väl att de borde det men inte har gjort det. Så min slutsats är väl lite som Lärarförbundets: låt oss testa detta!!
Eller som författaren Martin Widmark är inne på i Aftonbladet och som ju är ett värre alternativ än att få etiketten behov av stöd:
Så till alla duktiga och välmenande skolpolitiker: Låt oss hjälpas åt att säkerställa att alla barn får bästa möjliga chans att klara målen och inte redan som sex- sjuåring identifiera sig som en förlorare.
Vi vår väl se hur dylika skolpolitiker i opposition hanterade detta.
PS Jag är ingen expert på det här. Om jag har missuppfattat något, tveka inte att korrigera mig!!
Staten och digitalet
Sitter med den senaste i raden av statliga utredningar som rör digitalisering nämligen reboot – omstart för den digitala förvaltningen. Även för mig som är i svängen är det lite förvirrande, läste jag inte ganska nyligen slutbetänkande En förvaltning som håller ihop? Redan inaktuell? Vi får helt enkelt reda ut begreppen en smula och jag tänker göra det genom att börja från början.
Med början tänker jag mena mitten av åttiotalet då staten på allvar började intressera sig för frågan om digitaliseringens möjligheter. Jag tänker ta hjälp av ett historieavsnitt i en annan statlig utredning, delbetänkandet till den ovan nämnda reboot-betänkandet, digitalforvaltning.nu.
- Under 80-talet uppkom ett rationaliseringstryck mot förvaltningen och IT blev ett medel för ökad effektivitet. Samtidigt implementeras ett nytt synsätt med medborgaren i centrum.
- Internet innebar i början av 90-talet att det nya synsättet kunde understödjas. Stor politisk enighet om it-politiken under en rad olika namn: datapolitik, 24hmyndigheten, e-förvaltning och digitalisering. Myndighetsansvaret för it-frågorna har dock skiftat och utredningar har avlöst varandra. Mellan 1994 och 2003 fanns det tre olika it-kommissioner med snarlika uppdrag.
- 1996 års it proposition Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik innehöll mål om att förvaltningen skulle vara ett föredöme som it användare, effektivisera med it och ge god service, bidra till en öppen och säker infrastruktur för informationsförsörjning, genom it främja insyn i förvaltningen m.m.
- 1998 års uppföljande propositions preciserades dessa målsättningar och att infrastrukturen borde bygga på internet.
- I 2000 års proposition Ett informationssamhälle för alla fastslogs att det skulle krävas målmedvetna insatser inom varje politikområde och att kraven på myndigheternas information och service via webben måste förstärkas. Avgörande var att få till stånd gemensam säkerhetslösningar inom förvaltningen. Riksskatteverket m.fl. fick uppdrag att utveckla användningen av certifikat och elektroniska signaturer.
- I 2007 års budgetproposition trycktes på stärkt styrning vad gäller gemensamma principer för utbyte av registerinformation, enhetliga format för informationsöverföring, metoder för säker kommunikation, hitta pilotprojekt, stärkt uppföljning.
- 2008 fastställde regeringen en handlingsplan för e-förvaltningen som utöver att dra nytta av den nya tekniken skulle leda till organisatoriska förändringar. Målet var att det skulle vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att delta i relationen till förvaltningen. För att nå dit krävdes samordning mellan myndigheterna och man utsåg samverkansansvariga myndigheter. Kommunernas roll fastslogs och hädanefter skulle utvecklingsarbetet ske i samordning med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
- I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt år 2010 ville regeringen förbättra förutsättningarna för nya och innovativa e-tjänster och att de också utvecklas av andra aktörer. E-tjänster ska utformas enligt konkreta behov och förbättra tillgängligheten till förvaltningen. Samordningen bör stärkas ännu mer och kraven på myndigheterna öka. Och uppdraget var också att vända sig utåt och driva på utvecklingen i stort.
- 2011 formulerade regeringen strategin It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. Målet där var att Sverige skulle vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.
- 2012 kom Strategin för en digitalt samverkande statsförvaltning, målen kändes igen från tidigare: enklare vardag för medborgarna, en öppnare förvaltning och högre effektivitet i verksamheterna.
Så börjar vi alltså röra sig mot den tidshorisont som är min egen, dvs innevarande mandatperiod. I budget propositionen 2015 delades insatserna för kommande år in i fem områden:
- Bättre service till medborgare och företag till en lägre kostnad
- Tydligare styrning vid införande av förvaltningsgemensamma lösningar
- Långsiktigt förvaltningsansvar för gemensamma digitala lösningar
- Förstärkt uppföljning av myndigheternas it-användning
- Förstärkt förmåga att styra, leda och samordna en digitalt samverkande statsförvaltning.
I budgetpropositionen 2016 framhöll regeringen att digitala tjänster ska vara förstahandsval i den offentliga sektorns kontakter med medborgare, organisationer och företag.
Om vi återvänder till de statliga utredningarna med fokus på senaste mandatperioden, så får vi börja med E-delegationen. Den inrättades 2009 och lämnade sitt slutbetänkande 2015. Tanken var att samla kompetens och resurser ge upphov till samverkansstrukturer. E-delegationen leddes av en ordförande och bestod av 16 myndighetschefer och en SKL representant. De skulle vara ett stöd för utveckling både för regeringen och myndigheterna. I den utvärdering som statskontoret gjorde visade det sig att det på många av de principiellt avgörande områdena blev ett klent resultat. Man pekar också på bristande styrning från den dåvarande regeringen. De främsta förtjänster låg i de vägledningar och riktlinjer som gjorts för e-förvaltningsarbetet. Statskontoret såg också en brist i uppdraget att se hur samverkan mellan staten och kommuner och landsting kunde förstärkas. Och det kvarstod ett behov av att stärka genomförandekraften inom e-förvaltningsområdet. Följande utredningar kom från E-delegationen:
- Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning(SOU 2009:86)
- Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – från strategi till handling för e förvaltning(SOU 2010:62)
- Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. Under konstruktion – framtidens e-förvaltning
- Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – En bit på väg
(SOU 2011:27) - Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – vägen till
effektivare e-förvaltning (SOU 2011:67) - Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – den mjuka
infrastrukturen på väg (SOU 2012:18) - Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – förstärkt
samordning av förvaltningsgemensamma tjänster (SOU 2012:68) - Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – samordning
och digital samverkan (SOU 2013:22) - Organisering av framtidens e-förvaltning (SOU 2013:75)
- Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. It-standardisering
inom socialtjänsten (SOU 2013:77) - Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – bättre juridiska
förutsättningar för samverkan och service (SOU 2014:39) - Automatiserade beslut – färre regler ger tydligare reglering
(SOU 2014:75)
Och så slutligen i mitt knä under den här mandatperioden, slutbetänkandet: En förvaltnings om håller ihop(SOU 2015:66).
Och all detta som sagt och enligt statskontoret med inte helt tillfredsställande resultat. Vad behövde göras då?
- Digital samverkan i förvaltningen
- Ökad interoperabilitet inom offentlig sektor måste utredas
- Riskerna med e-förvaltning, exvis inskränkningar i personlig integritet, msåte belysas.
- Kraftfulla finansieringsmodeller för e-förvaltningsinitiativ av större format måste tas fram.
- Mer av kompetensstöd
- Att regeringen tydliggör sina prioriteringar för e-förvaltningsområdet.
Så då är ni fulla av förväntan -vad hände efter E-delegationen?
Jo, myndigheterna som ingick i E-delegationen, samt SKL, fortsätter i ett nytt samarbete vid namn E-samverkansprogrammet. Några fler ha anslutit sig efterhand. Regeringen har tillsatt ett råd för digitaliseringen av det offentliga Sverige med representanter från myndigheter, kommuner och landsting. En ny enhet har inrättats på Näringsdepartementet, Enheten för e-förvaltning., som 2016 flyttandes till Finansdepartementet och bytte namn till Enheten för digital förvaltning.
Och det är alltså också utifrån detta spår, E-delegationens ”misslyckanden” som Hans -Eric Holmqvist fick regeringens uppdrag att åter utreda digitaliseringen av förvaltningen. Delbetänkande digitalforvaltning.nu, kom i mars 2017 och nu då slutbetänkandet reboot- omstart för den digitala förvaltningen.
Parallellt med detta har löpt en annan stor utredning som adresserat digitaliseringsfrågorna mer brett och kopplat till Digital Agenda, nämligen Digitaliseringskommissionen. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg, liksom kommentarer kring reboot betänkandet. Till detta ska inte heller E-hälsokommitténs arbete glömmas bort och betänkandet Nästa fas i E-hälsoarbetet.
Se det här som en liten första introduktion till ämnet digitalisering inom offentlig sektor.
Blogg Deklaration
Så, då har bloggen varit vid liv i drygt en vecka. Efter att kollat mig lite omkring i det vi då kallade för bloggosfären så verkar det mesta ganska insomnat. En del är sig likt, bloggen Svensson verkar fortfarande vara den största politiska bloggen och Kenza den största alla kategorier. Undersökningen har varit rudimentär så det kanske inte stämmer, säg gärna till i så fall. Skillnaden är väl att då för tio år sedan så var det uppsjö av politiska bloggar som nu inte finns kvar och inte har ersatts. Ett fenomen som glödde ett antal år och nu svalnat av. Men jag återupptar alltså verksamheten. Motvalls.
Vad ska jag skriva om? Politik förstås. Alla områden, inget går säkert och ingen nivå. Det kan vara internationellt, EU, Sverige, region och kommun. Eftersom jag jobbar med regionpolitik så kommer det vara minst av den varan. De förtroendevalda har första tjing på det. Men på lite högre systemnivå tänker jag kommentera detta också. Eftersom jag kandiderar till Linköpings kommun kommer denna nivå prioriteras åtminstone i och omkring valet.
Ämnen då? Allt som sagt, men några teman kommer sannolikt vara mer frekventa än andra. Ett kluster kommer röra den nya tekniken och interaktionen med medborgarna, om digitalisering, delaktighet och kommunal service och om demokrati. Linköping har mycket på gång inom digitalisering och jag kommer återvända till detta vid flertalet tillfällen. Fortfarande får jag som förälder till barn i förskola och skola reptera uppgifter för kommunen via papper och underskrifter. De digitala lösningarna måste komma först.
Två andra kluster handlar dels om miljö- och klimat och vad det kräver av oss som individer och samhällen, dels om migration och integrationsfrågor och de större frågorna om hur vi håller samman samhällen i en ny tid.
Som gammal skolpolitker kommer jag inte kunna avhålla mig från att då och då kommenterar detta område. Jag har ju redan varit inne på det i två av mina inlägg på bloggen:
Vill hemskt gärna har dialog kring de olika politiska ämnen som avhandlas på bloggen, antingen här eller på min facebooksida: Joakim Hörsing – bloggar
Jag svarar på alla kommentarer som är seriösa.
Utvecklingssamtal i skolan – på vems arbetstid?
Detta blir ett ganska kort blogginlägg som i grunden är en rätt öppen fråga. När man som förälder kallas tillsammans med ens barn till utvecklingssamtal i förskola, sexårsverksamhet, grundskola eller gymnasium – på vems arbetstid ska detta ske?
Min tämligen vaga, helt utifrån egen hågkomst, upplevelser är att det mer och mer förväntas ske på föräldrarnas arbetstid medan det i förr i tiden var vanligare att det skedde efter gängse arbetstid, dvs på kvällen. Stämmer detta, är det korrekt?
Jag har dock inte tänkte jättemycket på det här tidigare utan noterade att just under denna höst när det var dags i förskolan och i grundskolan så var den absoluta merparten av de tillgängliga tiderna på dagtid. På förskolan tror jag att samtliga var dagtid.
Jag tror också att jag reagerade lite extra eftersom sonens lärare direkt kommenterade när vi kom:
Så det är alltså bara du som kommer?
Och då liksom slog det mig att inte nog med att skolan förvänta sig att en förälder ska ta ledigt från jobbet utan helst ska båda göra det!!
Så hur ska man tänka om det här? Vad tycker ni?
Jag lutar nog ändå åt att det är i skolpersonalens arbetstid som utvecklingssamtalet ska ske och inte i förälderns. I normalfallet borde det innebär det att skolpersonalens arbetstid förlängs till kvällen och vederbörligen ersätts. För de föräldrar som dagtid passar bättre för måste det vara huvudalternativet. Samma sak borde gälla i förskolan, där dock och så vitt jag förstår tidspusslet är ännu mer besvärligt.
Samtidigt tänker jag att man som god samhällsmedborgare inte ska bråka för mycket och alla vinner på smidighet och flexibilitet.
Detta till trots föreställer jag mig att det måste finnas föräldrar med jobb som faktiskt inte kan komma ifrån dagtid. Förmodligen hittar skolorna individuella lösningar för dessa personer. Jag tror egentligen inget annat. Med förskolorna är det nog en annan femma.
Jag är kanske bara gnällig. Vad tycker du?
LO’s förslag på lärfritids – bra eller dåligt?
LO skriver idag på DN Debatt om sitt förslag att införa ett så kallat ”lärfritids. Förslaget är en del av deras jämlikhetsutredning och program för jämlik skola. I programmet för skolan ingår förutom lärfritids bland annat en ny resursfördelning, rättvisare skolval, tidigare insatser för de som behöver stod och ökad studiero.
Lärfritids som det beskrivs på DN debatt är sannolikt det mest omfattande av förslagen. Motivet till reformen är att utjämna skillnader i förutsättningar för lärande. Resursstarka föräldrar har helt andra möjligheter att ge sina barn en aktiv och stimulerande fritid. Barns fritid hävdar LO har stor betydelse för ett barns utveckling och även förmågan till kunskapsinhämtning. Det räcker därför inte att storsatsa på skolan man måste också ta i beaktande alla de timmar barnen inte är i skolan, som i de tidigare åldrarna förstås är en betydande majoritet. Trots det är resurstilldelningen väldigt mycket större till skolan jämfört med till fritids.
Vad krävs då för att åstadkomma en förändring? Jo, säger LO, vi behöver förstås anställa fler, bygga ut fritids(fler lokaler gissar jag), skapa ett bättre innehåll med pedagogiska ambitioner, vilket i sin tur kräver en högre utbildad personal och slutligen behöver lagen ändras så att alla barn får rätt till fritids, inte bara de barn vars föräldrar har en sysselsättning. Avgiften slopas också för att så många som möjligt ska kunna delta.
Jaha är det här bra eller dåligt?? Låt oss inte börja riktigt så kategoriskt utan istället se vilka som är för- respektive nackdelarna. Fördelarna har ju LO förstås redogjort för själva. Det har helt säkert en utjämnande effekt där resurssvagare grupper gynnas på aggregerad nivå. Rätt skött får det säkert också en positiv effekt på skolresultaten även om det nog finns risker här också. Nackdelar då:
- Dyrt, mycket dyrt är min gissning. ”Den största välfärdsreformen på decennier”, som Torbjörn Hållö, LO ekonom, säger på Twitter lär inte vara gratis. Så även om det är behjärtansvärt måste man ju se det ur ett prioriteringsperspektiv. Samtidigt så kanske förslaget faller väl ut i en sådan jämförelse. Pengar finns det rätt gott om och den privata konsumtion är hög, allt i från Thailand resor till avancerade stensättningar i var och varannan trädgård. Det vill säga på pappret finns det ju sannolikt utrymme just nu för att spendera offentliga medel.
- Pengar finns. Det är sant. Problemet idag är snarare personal/medarbetare. Så vitt jag förstår är det problem redan idag att bemanna förskolor och fritidsverksamhet. Inte nog med att helt ny personal skulle behöva komma till utan därtill mer kvalificerad sådan. Hur stor är realismen i detta? Kanske kan man lösa det med en stegvis uppgradering. Möjligt.
- Pengar finns nu. Ja. Men hur ser det ut om ett antal år, decennier. Det är helt uppenbart att offentlig service kommer att bli dyrare av många olika skäl, men ett viktigt är att vi kommer att få en större andel äldre och faktiskt också fler yngre. Båda grupper kostar mer pengar. Vi kommer att successivt behöva höja skattetrycket. Därför är det ganska oklokt att ta på sig spenderarbyxorna nu. Snarare borde vi leta efter effektiviseringar och skarpare prioriteringar så att inte smällen blir för stor när den väl kommer.
- En annan nackdel är ju att en slags orättvisa uppstår. Redan idag prioriteras föräldrar av lätt insedda skäl av samhället. Som jag tidigare varit inne på har många mycket pengar. Och detta förslag innebär att en stor grupp väldigt välbeställda människor får ytterligare en tjänst gratis av samhället. En överväldigande majoritet har råd att betala för fritids. Införandet av den så kallade maxtaxan i förskolan innebar i princip att två inkomster nästan alltid slår i taket. Vi gröper ur progression och smetar ut på hela skattekollektivet vilket drabbar låginkomsttagare mest.
- En annan nackdel som jag antydde när jag nämnde fördelarna är den här idén med att göra skola av allting. LO menar att fritidsverksamheten ska integreras med skolan och skapa en helhet. Visst det finns fördelar, men är det odelat bra? Behöver inte barn, inte minst små barn, ett tydligt avslut. Nu är den allvarligare delen av dagen slut och nu börjar min fritid. LO säger att det inte räcker med att skolan bli bättre men frågan är om det inte är just det som den måste bli det. Rent kognitivt misstänker jag att egentligt lärande inte är något man kan upprätthålla under särskilt lång tid.
- Sedan är det de äldre barnen, de där 78% av 10-12 åringarna som inte går på fritids utan är någon annanstans. Jag är kluven. Vi bor på landet så här är alternativen till fritids inte så många. Och kanske är det så att även den majoritet av barn som bor i grannskap hänger för sig själva framför TV eller telefoner. Men det finns ju en teoretiskt chans att man mellan skolan och uppstyrda verksamheter som fiol, innebandy eller ridning ägnar sig åt något så omodernt som fri lek. Är det bra att systematiskt ta bort all frihet för våra barn?
Som ni förstår är jag försiktigt negativ, men jag hörde talas om förslaget idag via DN debatt, så jag har givetvis inte hunnit tänka igenom det vare sig noga eller i detalj. Ställer mig bara en smula frågande. Vad tycker ni?
Är det här rätt prioritering eller behövs pengarna någon annanstans?
Är det rimligt att skattepengar går till detta eller borde det ligga på det egna ansvaret(givetvis i proportion till inkomst) att betala för tillsyn när man jobbar eller studerar?
Är det realistiskt att hitta personal till en sådan verksamhet? Ska vi kraftsamla kompetensförsörjningen för detta eller är det viktigare att prioritera lärare, poliser, sjuksköterskor, personal inom äldrevården eller något annat? Vad tycker du?
Ska barn finnas i ett pedagogiskt sammanhang så länge?
Politisk aktiv igen
Eftersom jag jobbar med politik så har jag naturligtvis inte slutat vara politisk aktiv. Men det är en rätt stor skillnad att jobba som politisk tjänsteman och att vara förtroendevald eller kandidera till förtroendeuppdrag eller helt enkelt har någon form av politisk målsättning som i större utsträckning är ens egen.
Är man som jag med i ett politiskt parti är man dock aldrig helt och hållet solitär i hur man väljer att framföra sina åsikter eller driva någon sakfråga. Det finns alltid partiinterna demokratiska spelregler att följa. Det finns fina poänger med det. Samtidigt som det går att utmana detta synsätt också. Det får dock bli ämnet för ett annat blogginlägg.
Jag kandiderar alltså till Linköpings kommunfullmäktige. Det betyder således att jag aktiverar mig igen och börjar ventilera åsikter. Och en viktig plattform för det tänkte jag kunde vara denna mycket insomnade blogg. Det mesta som är skrivet här är skrivet för mer än 10 år sedan och säkerligen kan jag inte stå för allt idag. Jag har förskjutits en smula rent ideologiskt och jag har förmodligen lite mindre av utopiska föreställningar inbakat i mitt tankegods. Vissa saker som jag förfäktade inom skolpolitiken tror jag visserligen är korrekta i ett väldigt idealiskt samhälle men knappast realistiska och meningsfulla att framföra.
Det senaste inlägget är från 2013 och är ett långt och lite omständigt inlägg om tillväxt. Jag har väl egentligen inte ändrat uppfattning i sak, men som jag redan då ändå antydde, så är det otroligt svårt att hitta bra sätt att angripa problematiken. Idag tror jag nog inte det ens är meningsfullt att dryfta den typen av resonemang på det viset. Att kunna ta avgörande strategiska steg mot rådande konsumtionssamhälle som beskrivs i inlägget krävs ett opinionsläge där MP är ett stort parti. Situationen idag är det omvända och helt andra frågor dominerar den politiska dagordningen. En annan sak när det gäller tillväxt är att begreppet fått en annan innebörd, från att ha varit ett strikt ekonomiskt begrepp kopplat till BNP till att snarare betyda bra utveckling. En annan sak som jag alltid varit övertygad om men som jag börjar vackla kring är betydelsen av antalet arbetade timmar. Artificiell intelligens, automatisering och robotisering gör att ekonomins storlek frikopplas än mer från den mänskliga arbetskraften. En möjlighet är förstås att räkna och därmed beskatta även robotarbetstid!
Jag tror att man måste vara väldigt pragmatiskt när det gäller dessa frågor och helt enkelt fokusera på det man kan påverka i just den fas som vi befinner oss i och rida på det som är görligt. Det handlar om ett hållbart jordbruk, minskad köttkonsumtion, klimatsmarta transporter, hållbara energisystem och en övergång till en cirkulär ekonomi där betydelsen av återanvändning och återvinning ökar påtagligt. Den offentliga sektorn där vi politiker verkar har betydande möjligheter att förändra och förbättra utvecklingen. Vi kan se till att premiera kollektivtrafik, att använda hållbara drivmedel i de bilar som ändå behövs, styra över mot miljölbättre infrastruktur, ställa krav i upphandlingar och driva en allmän utvecklingspolitik som entusiasmerar såväl näringsliv som medborgare i stort. Det var ingen fullständig förteckning men en sak är säker – vi har alla möjligheter!
Därför tror jag också att vi inte riktigt har tid med ideologiska strider, plakat- och symbolpolitik och akademiska spetsfundigheter. Vi har så mycket makt, samtidigt som så mycket står på spel. Låt oss därför använda oss av dessa möjligheter! Bara denna lilla detalj – valet 2018! Det måste vinnas.
Och därför denna kandidatur. Jag vill aktivera mig. Förvissa mig om att jag i alla fall gjorde allt för att MP ska fortsätta spela en stor och viktig roll i svensk politik. Vi har gjort så otroligt mycket denna mandatperiod. såväl på lokal, regional, som nationell nivå. Och om detta kommer jag att prata mycket om på denna blogga. Förstås.
Men jag hoppas också kunna leverera en hel del oberoende analys och reflektion när det gäller allt möjligt som tangerar den politiska sfären. Ni får gärna höra av er om det är något som jag ska ta upp för betraktelse. Interaktion är alltid trevligt. På återseende.
Några spridda tankar om tillväxt och miljö
Det är tämligen uppenbart att vi måste förändra sättet på vilket vi lever för att skapa ett samhälle som är hållbart och värnar miljön. I korthet handlar det om att få fram en ekonomi och en livsstil som är betydligt mer resurssnål än den vi har idag. Ekonomin måste således krympa vilket förstås är oerhört främmande för en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. I teroin kan man förstås frikoppla ekonomin från resursutnyttjandet men i praktiken har vi i alla fall inte hittills sett några tecken som tyder på att den drömmen är en realistisk sådan. Som ett minimum bör vi nog ur försiktighetssynpunkt inte ha en sådan frikoppling som ett antagande. Vi som är mer franka kan helt enkelt avfärda det som nonsens.
Den stora frågan är hur vi ska genomföra den förändringen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas genom ren viljestyrka, mänskligheten fungerar inte på så sätt att vi kollektivt kan inse den oerhörda betydelsen av en omställning och hålla fast vid något slags åtgärdsprogram som löper över generationer. För att vara helt krass ska vi vara glada om vi inte omvänt under en sådan lång tidsperiod startar ett eller annat omfattande krig i syfte att ha ihjäl varandra. Kommande klimatkriser kommer visserligen tvinga oss till sådana ansatser, men inte ens ganska påtagliga hot tror jag kommer kunna förändra oss om det inte sker utifrån en positiv utgångspunkt, snarare än som en uppoffring.
Jag tror vi måste hitta sätt att på ett intelligent och värdigt sätt manipulera oss själva till att ändra värderingar långsiktigt. Vi måste succesivt börja bry oss mer om varandra och våra gemensamma angelägenheter än våra privata bestyr och domäner. Målbilden för de allra flesta är idag att skapa sig ett litet kungarike av
Strävan efter lyx
materiellt välstånd, snarare än att bidra till att samhället fungerar så bra som möjligt för så många som möjligt. Samtidigt har kvaliteten i välfärdstjänsterna ökat dramatiskt och parallellt kraven på samhället som något som är utanför en själv och det egna ansvaret.
Dessa två utvecklingslinjer, fokus på privat materiellt välstånd och kravet på det offentliga åtagandet, är i grunden oförenliga annat än i en extrem(utopisk) tillväxtekonomi. Problemet är dels att vi inte kan ha en sådan ekonomi av hållbarhetsskäl och dels att vi de facto inte har haft det på väldigt länge. Ett symptom på detta är bland annat att skattetrycket i kommunerna nu ökar och att de höga arbetslöshetssiffrorna biter sig kvar. Så alldeles oavsett vår ambition att skapa ett hållbart samhälle har vi konflikter inbyggda i ekonomin som innebär bekymmer på lite sikt.
Lika bra kanske att försöka börja från grunden utan att för den skull rasera hela bygget, vilket förstås bildligt är omöjligt men även överfört väldigt svårt. I teorin är det så lätt att beskriva vad som ska göras men i praktiken vet vi att det är svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och i den mån vi kan det så får det en inte att ta glädjeskutt. Vi behöver krympa ekonomin och det materiella välståndet utan att människor förtvivlar och samhället stagnerar och rent av blir
kaotiskt. Frågan är också vilka ”vi” är? Det ”vi” som vi har rådighet över är ju Sverige och dess befolkning. Är det möjligt att börja i ett land bara? Att bli absolut fattig är en sak men att bli det relativt är ju betydligt värre. Ensam i hela världen blir man ju som en slags sekt, Amishfolket light.
Samtidigt, någon måste ju börja och om det är svårt att tänka sig att dra igång ett sådant projekt nationellt så ter det sig ju löjeväckande otroligt att något sådant kan samordnas globalt. Nyckeln ligger i att varje förändring genuint ska uppfattas som att livet och samhället blivit kvalitativt bättre. Det får aldrig handla om uppoffring och därför kan förändringen bara ske långsamt. Åtminstone till och börja med. Det måste också finnas stödjande politiska idéer som man kan driva internationellt. För om det är så att vi i exempelvis Sverige uppfattar det som att vi faktiskt fått det bättre fast vi rent köpkraftsmässigt halkat efter så är det ett mindre problem och om vi dessutom betraktas som ett föredöme kan det ge upphov till stolthet.
Ok, dags att börja bli en smula mer konkret, vad behövs göras?
- Vi behöver understödja förslag och idéer som stödjer människor i att prioritera gemensamma intressen.
- Vi måste hitta sätt att långsamt minska den sammanlagda köpkraften i samhället.
- Vi måste sätta en långsiktig vision om att minimera det svenska ekologiska fotavtrycket och sjösätta ett systematiskt program för att nå dit.
- Utifrån detta måste vi arbeta fram en sysselsättningspolitik som gör att alla som kan och vill arbeta också ska få göra det.
Och här några exempel på vad som kan verka i den riktningen:
– Stärkt lokal- och regional demokrati med fler verktyg att finansiera verksamheter. Inkomstskatten är trubbig och otillräcklig.
– Succesivt sänkt normalarbetstid
– Rättvis handel
– Stöd till kooperativ, samfälligheter, kollektivboende, alternativa ekonomiska sammanslutningar
Några förutsättningar:
– Det samhälle som växer fram måste vara ett samhälle där klyftorna minskar.
– Det måste finnas en bred politisk överenskommelse om de grova dragen i förändringsarbetet men det kan råda stor variation vad gäller takt och medel.
Det är svårt att känna sig särskilt optimistisk att denna beskrivna förändring kan komma att ens påbörjas. Få delar ens analysen över att det inte går att frikoppla miljöpåverkan och storleken på ekonomin. Vissa ser inte ens miljö- och klimatfrågan som ett problem av akut karaktär, även om man förstås sällan öppet ventilerar den åsikten. Samtidigt finns det många som har en klar övertro på vad politiska åtgärder kan få för effekt och ibland drar helt fel slutsatser; bara vi förbjuder vinst i välfärden, bara den offentliga sektorn tillåts expandera, bara vi höjer skatten på fossila bränslen med 1000% eller sänker arbetstiden till sextimmar gärna med bibehållen lön…, eller inför medborgarlön m.m, så ordar det nog sig. Framförallt underskattas svårigheten med att överge tillväxtekonomin. Tillväxt är fullständigt manifest i civilisationen och understödjs kraftfullt av den mänskliga naturen.
Visionen av omställning och dess inkorporering i hela samhället är därför avgörande om vi ska ha en minsta chans att inte bara införa hållbarhet utan uthålligt över lång tid hålla fast vid ett sådant förhållningssätt. För att detta ska komma igång kravs politiskt ledarskap.Nu.
Krav, press och stress
Känner mig tämligen oinspierad idag. Detta samtidigt som jag har precis hur mycket att göra som helst. Framförallt jobbrelaterat, men även i form av en del privata projekt som står och stampar och pockar på uppmärksamhet. I detta läge återvänder jag alltså till denna totalat avsomnade blogg för att liksom beskriva eländet.
Jag borde verkligen också börja blogga igen. Detta är så mycket som är osagt från min sida. Inte minst om den infekterade diskussionen om vinster i välfärden, dels som avgränsat fenomen, men kanske också och framförallt som en del i den större synen på samhället. Jag skulle vilja skriva lite mer utförligt om detta. Pröva och kanske ompröva mitt tidigare lokala- och regionala perspektiv – descentraliseringstanken. Vi får se.
Jag skulle också vilja börja skriva om ekonomi, arbetsmarknads och näringslivsfrågor. Om den nödvändiga men helt omöjliga tillväxtekonomin och hur man kan lösa den gordiska knuten som detta dilemma utgör. Det gäller att samla kraft för det.
Just nu går rätt mycket energi åt till att träna fysiskt, inte minst löpning. Tänker att det i slutändan ska ge mer energi än det tar. Har haft några rejäla sjukdomsperioder i vår men nu verkar det bli bättre med träningsfrekvensen. Jag springer blodomloppet, 10 km på torsdag i nästa vecka. Och därefter har jag ungefär ett lopp inplanerat varje månad fram till jul. Alla på ca milen.
Läser i SvD idag en betraktelse av Anna Lagerblad om optimeringen av våra kroppar, där förstås träning är en viktig del. Jag är lite kluven till denna strävan efter perfektion. Det är både människans största problem i ett nötskal, samtidigt som det är det som nästan definierar mänskligt liv. Det är en klockren parallell till den nödvändiga men omöjliga tillväxten. Eller egentligen mer träffande så är tillväxtproblemet det kollektiva utfallet av just denna egenskap i den mänskliga naturen. Ständig förbättring, ständig produktivitetsökning, snabbare och bättre. Precis som vi stressas mentalt stressas planeten av konsekvenserna av den ökade ekonomiska aktiviteten.
Min kluvenhet på den inviduella nivån handlar om tror jag att den mänskliga organismen är en smula mer tålig för stressen än planeten, dock givetvis med stora individuella variationer! Den dag du inte pressar dig en smula mer såväl fysiskt(genom träning etc), som psykiskt(utsätter dig för prövande situationer), som intellekturellt(lär dig nya saker, ex ett nytt språk), så stagnerar du och går ett allt snabbare sönderfall till mötes.
Min kluvenhet är reell. Jag tycker synsättet är problematiskt även på individnivå. Det måste finnas andra saker som också är värdeskapande än just denna indealiserade form av utveckling. Mognad, vila, betraktelse och förnöjdhet. När det gäller den kollektiva nivån har vi faktiskt inget val, vi måste hitta andra saker som är värdeskapande än ständig ökad produktivitet. Annars kommer förr eller senare ett ohållbart resursutnyttjande att bita oss i svansen. Så svanslös apa vi är!
Nåväl, för ögonblicket är jag ganska mycket inne i förbättringsekorrhjulet. Målet fysiskt är att klara av en marathon 2015 under 4 timmar och en halvmarathon, förmodligen göteborgsvaret, 2014 under 2 timmar. Mitt mål för i år är att klara milen på cirka 55 minuter. Jag har en hel del intellektuella mål också , men dessa håller jag nog för mig själv.
Fokus för några veckor framåt är helt och hållet jobbrelaterat och handlar om att ta fram en rödgrön budget i landstinget i Östergötland.
Det var ju ganska trevligt att skriva av sig lite. Man kan behöva det ibland och kanske blir det en sysselsättning som blir mer frekvent återkommande än brukligt här på min blogg.
Andra bloggar intressant om: träning, tillväxt, marathon
Tankar om Politik 