Även om vi med gemensamma krafter lyckas stabilisera den globala uppvärmningen vid 1,5 grader så kommer effekten i form av värmeböljor för oss som bor långt norrut alltjämt bli mycket stor. Ökningen av medeltemperaturen är betydligt större nära polerna än vid ekvatorn. Det betyder att samhället inte bara behöver ställa om för en minskning av utsläppen utan även för att parera de omfattade konsekvenserna av ett varmare klimat.
Extrem värme är farligt för alla, men äldre (över 65 år) och kroniskt sjuka personer är extra känsliga. I värsta fall kan påfrestningen som värmen medför leda till att fler dör. Helt säkert är att äldre och andra känsliga grupper kommer att utsättas för ett stort lidande om vi inte vidtar nödvändiga åtgärder.
Våra svenska hus är ofta byggda för att hålla värmen på vintern och släppa in mycket solljus. Det är inte alltid det bästa vid en värmebölja då solstrålarna som kommer in i huset bidrar till att det blir onödigt varmt. Husen där äldre vistas kan på flera sätt byggas och/eller anpassas så att temperaturen inte blir lika hög. Befintliga äldreboenden måste förses med passiva solskydd som markiser eller fönsterluckor. Där det är möjligt ska boendet anslutas till fjärrkyla annars är det luftkonditionering som gäller. Det är, menar vi, ett absolut minimum som krav. Utemiljöerna måste ha rikligt med växtlighet som ger skugga och svalka. Det kan med fördel kombineras med så kallade ”sinnenas trädgård” som ger ökad livskvalitet, inte minst för demenssjuka.
Nya äldreboenden ska vara byggda så att de lättare håller en jämn inomhustemperatur (bra (”tunga”) hus som inte är känsliga för temperatursvängningar) och vara lokaliserade på så sätt att läget naturligt ger de bästa förutsättningarna för skugga och därmed lite lägre temperaturer. Det är också viktigt att hemtjänstpersonal och annan vårdpersonal har nödvändiga kunskaper när det gäller att känna igen symptom på exempelvis värmeslag.
Vi vet att problemet med värmeböljor delvis redan är här men kommer att förvärras avsevärt inom en snar framtid. Det vore fullständigt ansvarslöst att blunda inför det hot som finns mot sköra personer i Linköping.
Om Miljöpartiet vinner valet kommer vi på kraftfullaste sätt jobba för deras rätt till en trygg framtid.
MILJÖPARTIET NATIONELLT DRIVER EN VÄL UTVECKLAD POLITIK FÖR ÄLDRE
Bland annat har MP lagt en motion i riksdagen – ”Ett rikare liv för äldre” – med förslag som skulle innebära ett bättre liv för äldre i Sverige.
”Politik för äldre” är förstås otroligt vagt eftersom begreppet äldre är det. När blir man gammal? 55+, vid pensionen?, 80+? Det är i alla fall människor som levt länge och har stor erfarenhet. Detta i sig gör det svårare att generalisera då äldre sannolikt individualiserats mer än yngre och alltså är en mindre homogen grupp. Äldre är alltså en rikedom för samhället och det alternativa begreppet för äldre – årsrika är därför träffande. MP menar att äldre ska ta sig plats i samhället. Politikens uppgift är att stötta detta.
MINSKA ÅLDERISMEN
Enligt en studie gjord 2010-2014 av World Values Study hamnar Sverige på femte sämsta plats i världen med avseende på respekten för äldre. MP anser därför att Diskrimineringsombudsmannen måste öka sin tillsyn över vilka aktiva åtgärder som görs för att förebygga ålderism. Arbetsmarknaden är ett uppenbart exempel där förutsättningarna för att få jobb drastiskt minskar redan i 40 års- åldern! Åldersgränserna för studie och arbete måste vidgas. Digital delaktighet är ett annat tydligt exempel där ett stort arbete återstår.
BÄTTRE HÄLSA
Ett normalt åldrande behöver inte innebära att man är sjuk och de sjukdomar man kan få ska inte behöva begränsa livet. Förebyggande insatser ur ett folkhälsoperspektiv är mycket viktigt och MP föreslår Sverige behöver en folkhälsolag. Kommuner och region kan tillsammans skapa hälsoprogram för äldre för att lättare kunna främja hälsa i olika delar av vårdkedjan. Hälsosamtal vid vissa åldrar kan vara en god hjälp. Kunskapen om betydelsen av fysisk aktivitet måste förmedlas på ett bra sätt. MP vill utreda hur fysisk aktivitet på recept kan ingå i högkostnadsskyddet. Sexualitet försvinner inte för att åren man lämnar bakom en blir fler, därför vill MP att vårdboenden har dubbelsängar som utgångspunkt.
ETT RIKT SOCIALT LIV
Tillgång till kultur är viktigt för alla, också för äldre. Både att utöva och att ta del av. Närhet till bibliotek, rimliga kostnader för kulturutbudet och konstnärlig utsmyckning i offentliga miljöer är goda exempel på vad som ökar tillgängligheten. Att kunna gå in som mentorer på sin arbetsplats när man närmar sig pensionsålder berikar utbytet mellan generationer. MP vill också höja gränsen för hur länge man får arbeta. Arbete är en friskfaktor.
I en tredelad föräldraförsäkring där en annan tredje person skulle kunna få föräldraledighet, exempelvis för sitt barnbarn, skapas också en viktig brygga mellan generationer. Anhöriga och närstående till personer som blir svårt sjuka behöver hjälp och stöd av samhället; få möjlighet att träffa andra i liknande situation och få avlastning. Den politiska representationen för äldre behöver bli bättre på nationell nivå. Miljöpartiet vill också se insatser mot ofrivillig ensamhet och suicid. Det senare kan fångas upp i de hälsosamtal som MP vil se.
MP vill att mer insatser läggs på matsituationen oavsett om det är inom sjukvården, på särskilda boenden, i hemtjänsten eller om man i kommunen planerar för hälsofrämjande lösningar. Helst hemlagat i tillagningskök, lagat på plats. Alla ska kunna få känna doften av nylagad mat.
Färdtjänst är ett viktigt alternativ för de som har problem att förflytta sig. Det kan dock ta många veckor innan den som ansöker kan få sin ansökan prövad. Det här är problematiskt och MP anser att färdtjänstlagen borde kompletteras med regler för tillfälliga resor i avvaktan att ens ansökan prövas.
ETT BRA BOENDE
En bra bostad är utgångspunkt för ett fritt liv. Att flytta eller inte är stor fråga för många äldre. Att kunna bo kvar hemma är viktigt, och stödinsatser behövs för att det ska vara möjligt. Bra och fungerande hemtjänst, fixartjänster är exempel, liksom tillgänglighetsanpassning och olika typer av hjälpmedel. Lika viktigt är att den som känner att den behöver flytta till annat boende ska kunna göra det. Ett gemenskapsboende kan ge energi och nya kontakter. MP vill också öka möjligheterna till kollektivhus genom att införa stimulanser. Och det ska bli enklare att omvandla större villor/gårdar till gemensamhetsboenden exempelvis genom statliga egnahemslån. Tillgång till grön utemiljö är viktigt och bör finnas med i tanken redan när man planerar för äldreboenden. MP vill också att det ska finnas ett flyttstöd för de ålderspensionärer som behöver planera för och flytta till ett anpassat boende. MP vill även utreda möjlighet till egeninläggning på kortidsboende som kan ge återhämtning och ny kraft. Samma insatser ska kunna ske i hemmiljö. MP har varit med och påverkat Socialtjänstlagen så att det numera är möjlighet att erbjuda äldre hemtjänst utan behovsprövning. MP vill gå vidare och göra det till en rättighet i hela landet.
Avslutningsvis står MP för ett synsätt som innebär att äldre ska kunna göra val i frågor som rör vård, omsorg och utförande av tjänster. Vi menar dock att det är viktigt att inte bara ha flera företag eller utförare att välja mellan, utan att valet är reellt och meningsfullt för den äldre.
Äldrepolitiken i Linköping har som sin arena Äldrenämnden. I ansvaret ingår bl a att erbjuda särskilda boendeformer, kommunal sjukvård, rehabilitering och anhörigstöd. Nämnden ansvarar också för hemtjänst för personer över 18 år, forskning inom området, och ge föreningsbidrag till verksamheter riktade till äldre. Den lag som huvudsakligen styr området är Socialtjänstlagen(SoL). De flesta insatser som görs bedrivs i såväl egen som privat regi.
Linköping styrs av Alliansen, dvs M, KD, L och C. I äldre nämnden är det Kristdemokraten Liselotte Fager som är ordförande och Socialdemokraten Mikaels Sanfridson leder oppositionen. Mandatperioden har förstås präglats av Corona och de brister som framkommit som en konsekvens av pandemin. Politiskt har onekligen frågan om upphandling och privata utförare stått i centrum och det enskilt största och mest omdebatterade förslaget har varit omläggningen av hemtjänsten. Men även där har frågan om upphandling dominerat. Frågan om hemtjänsten hade sin upprinnelse redan förra mandatperioden på grund av missnöjet med Valfrihetssystemet enligt LOV. Jag återkommer till detta senare i inlägget.
Den huvudsakliga skiljelinjen har gått mellan de styrande allianspartierna å ena sidan och framför allt S och MP å andra sidan. De två oppositionspartierna har ofta hamnat på samma linje men ibland med lite olika betoning. Vänsterpartiet har inte haft någon plats i nämnden men har förstås agerat i kommunfullmäktige. Sverigedemokraterna uppfattar jag har haft en ganska låg profil men har stått bakom linjen med upphandling.
När mandatperioden var ny uppfattar jag att det S+MP narrativet var att man påbörjat avskaffandet av LOV, var på väg in i något man kallade områdesbaserad omsorg, tagit steg på mot rätt till heltid, skippade delade turer, uppstart av trygghetsboende, träffpunkter på ett antal servicehus med sociala kontakter och aktiviteter där också äldre ska ha stort medinflytande, inga köer till egen lägenhet och snabbare utslussning från universitetssjukhuset. Den så kallade Linköpingsmodellen hade beslutats om för hemtjänsten vilket innebär att inte varje liten förändring i tjänsten behöver ha ett biståndsbeslut. Digitalisering och wifi hade börjat byggas ut. Så kallade kvalitetsrapporter hade också införts där man i dialog med brukare bättre kan följa upp verksamheten och föreslå åtgärder.
Alliansens narrativ var att det funnits stor samsyn och att äldreomsorgen blivit ett snäpp bättre, exempelvis träffpunkterna, sammanhållna servicehus och översynen av hemtjänstutförarna. Men kostnaderna för nämnden hade skjutit i höjden utan att kvaliteten ökat och jämlikheten tvärtom minskat, pengarna som satsats har gått till väldigt få boenden menar man. Alliansen såg vidare stora problem med kompetensförsörjningen för framtiden, lokalt tillagad mat krävs då det finns en stor skillnad i nöjdhet mellan de som har tillgång till eget kök och allra helst egen kock. Stora utmaningar vad gäller demens vad gäller kompetens och köer till demensboenden. När det gäller digitaliseringen menar man att Linköping släpar efter och att krafttag måste ske för att öka digitala tjänster och minska det digitala utanförskapet.
Om man till detta lägger en diskussion om ekonomi och hur den har sett ut och i vilken utsträckning man har skurit ner så löper ovanstående frågor och skiljelinjer genom hela mandatperioden, men med det stora störningsmoment som pandemin utgjorde.
DEMENSBOENDEN OCH DEMENSCENTER
I mitten av mandatperioden uppstod en kö för demensutredningar och beslut togs därför i Äldrenämnden att tillföra resurser för att beta av kön. I samband med det yrkade S på två tillägg, nämligen att den öppna dagverksamheten skulle bibehållas i det nya verksamhetsuppdraget och Demenscenter skulle få ytterligare 2,4 miljoner kr för utbildning och handledning ute i äldreomsorgen. Alliansen menar att beslutet inte innebär en avveckling av öppen dagverksamhet utan en utveckling. Det S syftar på är att det i det nya uppdraget krävs ett biståndsbeslut och hävdar att forskning visar att färre då också ställer sig i kö för öppen verksamhet. Sammantaget vill S skjuta till 11 miljoner till i verksamhetsuppdraget. S vill också utveckla träffpunkten. S hävdar också att Linköping bara har ett demensarbetslag kvar och utbildningsnivån inom såväl hemtjänst som vårdboenden är sjunkande.
2021 och 2022 får Demenscentrum mer pengar, möjliggjort av statsbidrag, på 4,4 miljoner kr. (Samtidigt förstärks äldreomsorgen med kuratorsresurs till en kostnad av 4 mkr)
LINKÖPINGSLYFTET/ÄLDREOMSORGSLYFTET
Den 12 maj 2020 beslutade S+MP regering om ett äldreomsorgslyft för att stärka kompetensförsörjningen som byggde på en överenskommelse med SKR och Kommunal, dvs vårdbiträden och undersköterskor. I Linköping tydliggör man undersköterskans särställning i omvårdnadsarbetet. Den statliga satsningen omfattar inte tillsvidareanställda men Alliansen väljer att komplettera med insatser även till den gruppen. Linköpingslyftet innebär ett erbjudande om att vidareutbilda sig på betald arbetstid.
När det gäller statsbidragen har det funnits en genomgående S-kritik att dessa använts för senfärdigt och inte kunna verka fullt ut. En kritik i samband med fördelningen av statliga medel har också varit att man inte kravställt personaltäthet, vilket inneburit, menar S, en risk för att grundbemanningen inte höjts.
Satsningar gjordes även 2021, denna gång för att tillvarata och möjliggöra utveckling för att möta utmaningar som äldreomsorgen står inför. Utförare kan avropa medel för att testa idéer för förbättrade arbetsvillkor, exempelvis ta bort delade turer, glesare helgtjänstgöring eller personalens inflytande över schemaläggning.
MATEN
Maten var ju en viktig fråga för Alliansen, inte minst för M som jag har för mig hade det som valfråga. Jag har inte kunna hitta något som tyder på att man gjort särskilt mycket på området. Om man googlar lite så är det enda man hittar en satsning 2016, dvs då S och MP styrde. Rätta mig gärna om jag har fel, kan ha missat detta.
UPPHANDLINGAR
Förra mandatperioden så försökte S och MP ta tillbaka i egen regi och sålunda har kritik riktats när Alliansen inte fortsatt med detta. Ungefär hälften av äldreomsorgen är i privat regi. I den konkurrensutsättningsplan som tas varje mandatperiod slår Alliansen fast att allt utom Hemtjänsten som ju styrs av LOV, ska upphandlas i konkurrens. Detta säger i sig inget om fördelningen, i teorin skulle ju den egna regin kunna vinna alla upphandlingar eller tvärtom. Nämnden har stor rådighet här så vitt jag förstår. Den 18 maj ändrades förutsättningarna så att man skiljer konkurrensutsatt privat verksamhet från den egna regin som får ett verksamhetsuppdrag. Mixen eller principerna för fördelning ska framgå av konkurrensutsättningsplanen men redan nu införs successivt det nya synsättet.
DIGITALISERINGEN
Här har det hänt väldigt mycket under mandatperioden och runt den också en hel del politisk diskussion. Framförallt kring bedömningen av hur mycket det kan spara. Oppositionen har varnat för att det inte på kort sikt kan reducera kostnader och har till stor del som läst fått rätt. I Social- och omsorgsnämnden där jag sitter är så definitivt fallet.
HEMTJÄNSTEN
Som jag tidigare sa, detta är det största beslutet under mandatperioden. En genomlysning som gjordes redan under förra mandatperioden visade bland annat brister i kvalitetsledning, bristande kompetens hos arbetsledningen, orimligt höga nyttjandegrader(vilket kan bero på överdebitering eller dåliga arbetsvillkor), brister i svenska språket, brister i dokumentation, scheman som inte stämde med verkligheten m.m.
Efter utredningen skärptes krav och kontroll men problem kvarstod. Ett annat problem gällde hemsjukvården, där teamarbete och kontakt med den kommunala hemsjukvården försvårats i och med den fragmentiserade hemtjänsten. Detta leder fram till slutsatsen att hemtjänsten måste vara områdesbaserad med en ansvarig utförare.
Förslaget på ny hemtjänstorganisation och som tas i ÄN i juni 2020 innebär: geografisk områden, Leanlink får procentandel där de får ett verksamhetsuppdrag och övriga delar konkurrerar de privata om enligt LOU, dygnet runt-verksamhet kravställs inkl larm och demensarbetslag, krav på spetskompetens exvis multisjuka, hemsjukvård och hemrehab ingår i upphandlingsobjektet och även servicehus och trygghetsboenden föreslås ingå. Detta är förstås ett rejält kliv framåt för en sammanhållen och nära vård. Socialdemokraterna invänder framförallt mot att delar ska upphandlas utan vill ha allt i egen regi. På så sätt utsätts inte äldre för den diskontinuitet som upphandlingar kan innebära, personalen för långsiktiga och bättre villkor, gör att biståndshandläggare kan ingå i teamen, minskar kostnaderna som upphandling medför m.m.
Det var ett försök till exposé över mandatperioden. Texten är redan på tok för lång och ändå känner jag att jag gjort väldigt många förenklingar och inte fått plats med förklaringar. Jag kommer att återkomma med mer djupgående och avgränsade inlägg om äldrepolitiken och där jag också mer tydligt tar ställning och mer utförligt redovisar MP’s äldrepolitik.
Här följer en liten jämförelse av äldreboenden i Linköping. Med äldreboende menar jag den typ av särskilda boenden för äldre som har dygnet runt-personal inklusive sjuksköterska, dvs ett vårdboende för äldre och där biståndsbeslutet grundar sig på Socialtjänstlagen.
Jämförelsen jag gör utgår helt och hållet från Socialstyrelsens Äldreguide. Med ett undantag, äldreguiden har inte hängt med i att vårdboendet i Ånestad bytt utförare, från kritiserade Attendo till Norlandia. Kanske även att det arvet sänker den genomsnittliga kundnöjdheten för Norlandia(och förstås höjer Attendos).
Äldreguidens uppgifter baseras på två stora årliga undersökningar, där en riktar sig till brukare inom äldreomsorgen och den andra till personalen.
I Linköping finns det 39 boenden. Det med minst antal platser, Spinnrocken/Gläntan har 6 platser och det största boendet, Duvan, har 95 platser. Åleryd som man kanske spontant hade trott skulle vara det största har mycket annan verksamhet som exvis sjukhem, växelvård och kortisboenden. Totalt räknar jag till 1313 platser på vårdboenden i Linköping. Det finns fyra utförare, nämligen Leanlink(den egna regin), Attendo, Vardaga och Norlandia. Störst är Leanlink med 17 boenden och 560 platser, därefter kommer Attendo med 11 boenden och 346 platser, tätt följd av Norlandia med 11 boenden och 328 platser. Klart minst är Vardaga med 5 boenden och 130 platser.
I genomsnitt har Leanlink 33 pl/boende, Attendo 31/boende, Norlandia 30 pl/boende, och Vardaga 26 pl/boenden. Sammanlagt har de privata utförarna 27 boenden och 804 platser, räknat på platser, vilket är det rimliga, har då de privata 61% av kommunens vårdboende och den egna regin 39%.
Det jag ska jämföra är helt enkelt den övergripande kundnöjdheten som socialstyrelsen redovisar med utgångspunkt i enkäterna. Svarsfrekvenser för riket är 41%, där kvinnor står för 65% av svaren män för 35%. 54% har svaret på enkäten själva, 11% ihop men någon annan och i 35% av fallen enbart av någon annan. Skälen till bortfall är inte helt känt men gissningsvis så är de allra sjukaste och dementa underrepresenterade. Om bortfallet i ett viss vårdboende är för stort så räknas inte svaren med i jämförelsen.
I enkäterna kan man svara enligt en skala och det som redovisas är hur stor procentandel av svaren där brukaren är nöjd eller mycket nöjd på en övergripande nivå. 73% på Linghems vårdboende betyder att på just det vårdboendet är 73% nöjda eller mycket nöjda med helheten. Jag är osäker på huruvida man ska lägga vårdboendet till last för bortfall eller inte, men redovisar ändå detta. Av 39 boendet är det 13 boenden där uppgift saknas eller att det är för få svar(vanligast), i antal en tredjedel, i antal platser(269) 20%. Så det finns troligen ett samband mellan bortfall och storlek. Av de 13 boenden står de privata för 9, den egna regin för 4 av bortfallen.
Leanlink har 4 boenden som därför inte ingår i jämförelsen, Attendo har 5, Norlandia 4, Vardaga 0. Jämfört med antal boenden: Leanlink 24%, Attendo 45%, Norlandia 36%.
Återstår och se hur nöjda brukarna är med de 26 boenden där man kan göra en jämförelse. Fyra boenden har 100% nöjdhet överlag: Brushanen – Attendo, Gottfridsbergsgården –Vardaga, Kanalgården – Vardaga, samt Landeryd – Vardaga. Alla fyra är privata. Det är inga små boende om man kanske skulle kunna tro, utan har 35 pl/boende i snitt, vilket är över det sammanlagda snittet på 34 pl/boende. Däremot kan man kanske se ett samband i att det är den minsta utföraren Vardaga som har hela 75% av 100 procentarna.
Om vi nu jämför med de fyra sämsta. Ånestad – Norlandia, 45%(men som åter igen kanske borde stå på Attendos konto), Kärna – Leanlink, 60%, Vallapark –Attendo, 61%, och Valthornsgatan – Leanlink, 60% kundnöjdet. Inget uppseendeväckande vad gäller storlek. 36 pl/boende i snitt. Jämt skägg mellan privat och egenregi, men om man räknar Ånestad till Attendo, så kan man försiktigt säga att de två största utförarna Leanlink och Attendo levererar sämst.
Den genomsnittliga kundnöjdheten för de 26 redovisade boenden är 81%, dvs 81% är nöjda eller mycket nöjda med sitt äldreboende på övergripande nivå i Linköping. Vilka boenden har lika eller högre nöjdhet? Förrutom de redan redovisade 100 procentarna är det Bantorget – Attendo, Berga – Leanlink, Ekollongatan – Norlandia, Hagalund – Attendo, Kvarnbacken – Vardaga, Skräddaregården – Norlandia, Vallastaden – Leanlink och Vretaliden – Leanlink. Sammanlagt 12 stycken i toppen. De privata står för 8 av dem, dvs 75% vad de med störst kundnöjdhet är privata. Och Vardag sticker ut med hel fyra boenden i toppen.
Avslutningsvis jämför jag den genomsnittliga kundnöjdheten för varje utförare. Leanlink: 77%, Attendo 79%, Norlandia 81% och Vardaga 93%. Den egna regin får 77% och den privata 84% kundnöjdhet. Ju mindre desto bättre – mycket mindre, mycket bättre skulle kunna vara en slutsats. De privata har generellt en högre nöjdhet bland brukarna, egentligen hur man än ser på det. Svarsfrekvensen är dock dålig bland de privata, inte minst Attendo, så kanske finns ett mörkertal här.
En fråga man kan ställa sig är: Är det faktum att 81% av de äldre i vårdboenden i Linköping är nöjda eller mycket nöjda en bra siffra? Det är i alla fall bättre i riket som har ett snitt på 77%.
Ok, detta har redan blivit ett för långt inlägg. Slutar nu.
Jag kommer i ett annat inlägg belysa hemtjänsten på liknande vis.
Här kommer några tankar från mig angående energipolitiken. Berätta gärna i kommentarfältet vad du tycker!
En första sak att slå fast är att jag tror att vi behöver mer energi i framtiden, i huvudsak elenergi. Vi kan hoppas och drömma om en möjlighet att vrida klockan tillbaka och minska det arbete(W) som utförs, men jag tror det är både omöjligt och inte speciellt önskvärt. Då återstår bara att göra det hållbart. Annars kommer W minska vare sig vi vill det eller inte och på ett sätt som blir mycket otrevligt.
En annan sak att slå fast är att vi i dagsläget inte har för lite el, snarare har vi de senaste åren haft ett överskott. De problem som understundom inträffat har mer handlat om begränsningar i distributionsnätens överföringsförmåga. Det finns också ett litet men i huvudsak hanterbart effektunderskott. Dock är det inte sant att det oljeeldeade kondenskraftverket i Karlsamhamn de senaste vintrarna beordrats producera på grund av effektbrist. Lösningen är någon kombination av följande: mer planerbar energi, bättre överföringsförmåga, bättre flexibilitet i efterfrågan och bättre möjligheter att lagra energi.
En tredje sak som måste komma på plats är en omfattande energieffektivisering. Men trots detta tror jag alltså att vi på sikt på måste tillföra mer elproduktion varav en större andel planerbar och i kombination med de övriga åtgärderna nämnda ovan. Vi går mot ett utpräglat elintensivt samhälle, där många av de hållbara lösningarna bygger på el. Är min bästa gissning.
Dagens produktionskapacitet av el är ungefär 165 TWh. Vattenkraft står för 70 TWh, Vindkraften för 27 TWh, Värmekraft för 15 TWh och Kärnkraften för 50 TWh. Solkraft är i dagsläget nästan försumbar, 1,1 TWh. (Uppgifter från ekonomifakta Elproduktion).
Frågan är hur mycket vi behöver på 20-40 års sikt och hur energimixen ska se ut. En sak är att behovet ofta underestimerats. Det var inte super länge sedan Energimyndigheten bedömde behovet till 150TWh år 2050! Om vi tar bort de ca 25 TWh som går på export så ger det redan idag en användning på 140TWh.
Givet en omfattande elektrifiering, exvis en grön stålindustri, uppskattar Svenska Kraftnät behovet till ca 280 TWh. IVA uppskattar det ca 210 TWh 2045. Per Everhill på Tekniska Verken gissar på 400 TWh (i som jag tolkar det samma tidsperspektiv). NEPP(forskningssatsning) uppskattar till ca 190 TWh. Fördelen med den siffran är att de redan inkluderat en effektivisering på 3-4 % årligen och i relation till BNP. Uppgiften har jag tagit från en rapport från WSP på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Det gör att vi alltså behöver hitta 90 TWh och utan möjlighet att hitta fler effektiviseringar. Låt oss därför vända blicken till frågan hur vi kan få mer elproduktion.
Vattenkraft – Varierar mellan 50 – 80 TWh, med ett genomsnitt på 65 TWh/år. Effekten, dvs den momentant tillförda energin per sekund, varierar mellan 2,5 och 13,7 GW. (Uppgifter från Vägval el, IVA, 2016). Vattenkraft är reglerkraft och har säsongslager upp till 33,7 TWh. Det går att bygga ut vattenkraften med ytterligare 30 TWh men är otänkbart då det skulle förstöra orörda älvar. Teknikutveckling kan ge 6 TWh.
Vindkraft – Ökat enormt, när IVA rapporten skrevs låg den på 15 TWh och nu som sagt 27 TWh. Vindkraften har en nedregleringsförmåga när det blåser men nyttjas så vitt jag vet inte. Har lågt effektvärde, kanske 2-3 GW(min gissning). Potentialen för landbaserad vindkraft är stor, enligt IVA rapporten(som hänvisar till Energimyndigheten) 160 TWh. Även mycket stor potential i den havsbaserade vindkraften. Vindkraft stöter på patrull vad gäller kommunala veton, miljölagstiftning, försvarsmakten och rennäringen. Så om inte en drastisk förändring sker vågar jag inte estimera mer än en fördubbling till 2050, dvs 50 TWh
Solkraft – Stor potential för produktion på byggnader och fält. Enligt en undersökning från 2013(Kamp) skulle man kunna få ut 50 TWh och 48 GW effekt om alla lämpliga tak fick solceller. Om vi säger att en fjärdedel byggs ut och därtill ett antal större solcellsparker, så kan vi kanske estimera 25 TWh 2050.
Biokraft – Ursprung i skogen och i energigrödor. Om ny teknik ersätter dagens kraftvärmeverk och man bygger nya i större system, menar IVA-rapporten att potentialen ligger på ca 40-60 TWh. Min estimering blir ca 30 TWh, dvs en ökning med 15 TWh. En viss risk finns att skogsråvaran inte räcker till allt. Det finns också starka skäl att skydda mer skog och slå vakt om biologisk mångfald. En fördel med biobränslen är att den skulle öka Sveriges. självförsörjning och oberoende,
Innan vi går vidare till kärnkraften kan vi konstatera att vi redan nu har mer elenergi om 6+50+25+15 TWh, dvs 96 TWh, så om vi ska gå på NEPP så är vi i hamn åtminstone fram till 2050.
Kärnkraft – Skulle vi succesivt ersätta alla gamla reaktorer med nya så skulle det ge ca 60 TWh med en effekt på 1,4GW/reaktor. Det pratas mycket om nya mindre, så kallade modulära reaktorer. Dessa skulle man förstås också kunna bygga fler av och öka produktionen ytterligare. Generation 4 har det talats om i decennier och bedöms alltid ligga två decennier i framtiden. Återkommer om detta i ett annat inlägg.
Kärnkraft är ingen reglerkraft, i alla fall inte momentant. Men har ju fördelen att tuffa på även om det inte blåser eller solen skiner. Problemen välkända i form av säkerhetsrisker och avfallsfrågan. Kärnkraft är det som enskilt är dyrast och som tar längst tid att få fram. Från beslut till färdigställande kan det ta upp till 15 år. Därför är det viktigt att fatta något slags beslut i närtid angående kärnkraften. Tror vi att vi behöver den om 20-30 år måste vi ha bestämt oss ganska snart.
Några preliminära slutsatser(jag kan verkligen byta fot i ett eller flera avseenden):
Vi ska succesivt bygga ut vindkraften, både på land och till havs, sikta på åtminstone 50 TWh 2050. Stora havsbaserade vindkraftparker i södra Sverige i närheten av Barsebäck och Oskarshamn är optimalt.
Biokraft måste ställas mot biologisk mångfald och skydd av skog och natur. Men det finns en potential i lokala kraftvärmeverk med ny teknik och verkningskraft, 30 TWh 2050
Vi ska sikta på 4% årlig energieffektivisering jämfört med BNP
Jag tror egentligen att elbehovet kommer att öka mer än 190 TWh till 2050, men framförallt kommer det ju inte stanna där.
Vi ska kraftigt bygga ut med solceller på byggnader, tak och väggar. 25 TWh 2050.
Vi måste följa teknikutvecklingen vad gäller kärnkraft och gärna själva bidra med forskning.
Vi kommer antagligen behöva behålla kärnkraft även efter de gamla reaktorerna är daterade. För att få en trygg planerbar produktion. Jag tror dock att andelen kan bli mindre än dagens. Dels kan sol som ger mest på sommaren balansera vind som ger mest på vinterhalvåret, dels kan effektivare lagringsmöjligheter bidra till balansen. Lokala kraftvärmeverk kan också verka stabiliserande. Möjligen kommer också energianvändningen justeras norrut då elintensiva industrier etableras där.
Min bedömning i dagsläget är att vi kommer att behöva kärnkraft i Sverige även i framtiden, men debatten är i min mening en smula hysterisk. Ett Sverige utan atomkraft står inte på ruinens brant.
Jag återkommer i mer detalj kring en hel del av det som nämnts här, exempelvis kärnkraften(modulär och 4 generation, biobränslen och kraftvärmeverk, vindkraft till havs och land inkl veton och miljölagstiftning, energieffektivisering och dess potential, användarflexibilitet, transmissionsnäten och dess kapacitet.
Vad tror du om energibehovet, kärnkraften, vindkraften, energieffektivisering m.m? Berätta i kommentarsfältet nedan!
I det förra inlägget tecknade jag egentligen bara min politiska bakgrund i form av uppdrag och positioner. Här vill jag mer gå in på mina grundläggande värderingar och min syn på politiskt ledarskap. Och skälet till att jag vill göra det är att jag denna gång sagt till valberedningen att jag är beredd att axla rollen som förstanamn, gruppledare, möjligt kommunalråd och förstås draglok för valrörelsen 2022.
Jag är i grunden en samarbetsorienterad och resultatinriktad politiker. Opinionsbildning mellan val är viktigt och till och med avgörande för ett litet parti, men får inte förväxlas med huvuduppdraget, att förvalta det mandat som väjarna gav i det senaste valet och att åstadkomma maximal förändring med utgångspunkt i de löften partiet gick till val på. Och för att åstadkomma varaktiga förändringar krävs samarbete med andra partier, dialog med medborgare och kontinuerliga kontakt med föreningar, företag och organisationer som finns i det politiska sammanhang som är relevant, i det här fallet Linköpings kommun.
Jag står för ett demokratiskt ledarskap. Ju större förtroende man fått i ett politiskt parti desto mer måste man sätta egna politiska agendor åt sidan och verka utifrån det uppdrag som partiet fastslagit genom demokratiskt fattade beslut. Särskild tyngd har förstås de beslut som kommunicerats till väljare i valrörelsen. Men det krävs även kontinuerlig dialog i olika form mellan mig, kommunfullmäktigegruppen, de förtroendevalda och föreningens alla medlemmar. Det måste finnas en väl utarbetad systematik i hur olika ställningstagande, målsättningar och prioriteringar förankras i föreningen.
Utifrån denna inställning kommer jag inte i detta sammanhang presentera mina olika politiska ställningstagande. Jag kommer att ha som prio ett att genomföra det valprogram som föreningens medlemmar beslutar om våren 2022. Punkt. Om möjligheten att ingå i ett majoritetssamarbete uppstår prövas detta redan i en partiöverskridande överenskommelser som då ska innehålla så mycket grön politik som möjligt. Ultimat är det medlemmarna som avgör hur väl detta lyckats.
(Jag kommer, i ett annat inlägg, att redogöra för några av de saker jag brinner just nu för, men det är sannolikt mest relevant om jag inte blir vald till förstanamn.)
Om valet inte går riktigt så bra som vi alla hoppas och/eller om vi fortsätter i opposition, så vill jag lägga en hel del tid på att stötta föreningens arbete och verka för att vi kan vara en intressant, dynamisk och inkluderande arena för breda samtal om hållbarhet i alla dess dimensioner, dvs ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Alla nyanser av grönt ska känna sig välkomna och tycka att vi är det relevanta alternativet att kanalisera politisk vilja igenom. De tre grupperna som vi har i föreningen, Miljö och klimat, Skola och Kultur, samt Sociala gruppen, tror jag det finns goda möjligheter att bygga vidare på. Det kommer också finnas stora behov att inom länet och mot angränsande län, finna samarbeten och stötta upp där partiet sannolikt är ännu svagare än i Linköping.
Jag har också en vision om att försöka bryta, åtminstone en smula, den allt mer polariserade debatt- och samhällsklimatet som råder. Jag kommer aldrig delta i kampanjer som fördummar och förlöjligar politiska motståndare och jag kommer att akta mig noga för att snabbt sätta etiketter på andra människor, grupperingar, organisationer eller partier. Ord som vårt eget parti använder såsom ”blåbruna” eller ”kärnkraftskramare” kommer inte finnas i mitt vokabulär. Det sakpolitiska måste alltid få vara i fokus och strävan efter sanning och kunskap det primära (utan att ett politiskt samtal nödvändigtvis måste bli till ett akademiskt seminarium). Jag vill förstora partiets cirklar, ha kontinuerliga referenssamtal med alla typer av människor, från sympatisörer till snudd på mp-hatare och allt där emellan. Och jag kommer att uppmuntra förtroendevalda att på liknande sätt söka kontakter i vidare kretsar.
Jag ska i tre inlägg beskriva min kandidatur till Linköpings kommunfullmäktige och där jag även aspirerar på första platsen och därmed tunga poster som gruppledare eller kommunalråd. I det här första inlägget ska jag berätta lite om mig själv, min bakgrund och min politiska erfarenhet. I det andra kommer fokus ligga på hur jag ser på ett grönt politiskt ledarskap i Linköping och i det tredje mer på värderingar i stort och mina hjärtefrågor inom det sociala området.
Om du inte är intresserad av mina politiska meriter hoppa direkt till inlägg två – här
Om du har varit snabbt inne här så ser du att del III ännu inte är uppe, men det kommer inom kort
PRESENTATION
Jag heter Joakim Hörsing, jag är stolt fyrabarnsfar, morfar, gift i nästan trettio år med Maritha och jag såg världens ljus i januari 1971, vilket gör mig till glad femtioåring, snart 51 fyllda. Familjen betyder allt och glädjen av att se hur mina barn och barnbarn utvecklas är något som skänker mig en stor känsla av meningsfullhet. Det är också deras framtid och möjlighet till att leva goda liv i en värld utan krig, miljöförstöring och social orättvisa som är grunden för mitt politiska engagemang.
Mitt engagemang i Miljöpartiet började hösten 1999 med en betald medlemsavgift och någon gång på våren kontaktades jag av partiet och bjöds in till ett möte och blev där raskt erbjuden en ersättarplats i Bildningsnämnden. (Ordinarie ledamot för partiet var den nu ganska kända klimatforskaren Björn-Ola Linnér). På den tiden ansvarade nämnden för gymnasieutbildningen, vuxenutbildningen, men även arbetsmarknadsfrågorna. Fram till 2002 satt jag i majoritet tillsammans med S och C i den så kallade Ansvarsalliansen, därefter i opposition, då vi valde att lämna samarbetet. Jag drev frågor kopplade till demokrati, integration och social rättvisa. På mitt sista nämndsammanträde lyckades jag får igenom ett stöd till Stadsmissionen. Internt drev jag ett ifrågasättande av partiets positiva syn på friskolor.
Efter 2002 fick jag en rad andra uppdrag, jag tog plats i Kommunfullmäktige i Linköping och hade en av partiets två insynsplatser i Kommunstyrelsen. Jag satt även i det nybildade Kommunalförbundet Östsams fullmäktige. Internt satt jag som sekreterare i det så kallade Regiorådet, motsvarigheten till dagens Distriktsstyrelse. Under valet 2002 anställdes jag som politisk sekreterare av MP Linköping och hade även rollen som valsamordnare. 2003 fick jag tjänsten som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Landstinget(numer Region Östergötland). I den rollen har jag skrivit mycket politisk text, allt ifrån valprogram, kampanjtexter och FB inlägg till debattartiklar, motioner, interpellationer och svar på dessa. Jag har i fyra valrörelse planerat och organiserat regionfullmäktigegruppens deltagande och inför en ny mandatperiod har jag oftast varit djupt engagerad i förhandlingsarbetet och framtagandet av partiöverskridande överenskommelser. Efter senaste valet, 2018, fungerade jag även formellt som huvudförhandlare.
Mandatperioden 2006 – 2010 satt jag som ledamot i Äldrenämnden. Internt på nationell nivå hade jag i denna veva ett uppdrag som ledamot i Miljöpartiets riksvalberedning. Har även suttit i valberedningar på lokal och regional nivå.
I valet 2018 var jag sammankallande för valgruppen i Linköping och var också kontaktperson för den valsamordnare som partiet anställde april -okt valåret. Våren 2019 tillträdde jag som ledamot i Lejonfastigheters styrelse. Bortsett från en vända i Kommunfullmäktige på grund av avhopp var det mitt första uppdrag i kommunen på ganska många år. Efter några år i MP Linköpingsstyrelse blev jag det året också vald till kassör i föreningen. Jag lämnade uppdraget två år senare, 2021, då jag efter en del avhopp blev invald i Social- och omsorgsnämnden, samt som ersättare i kommunfullmäktige och inte kunde mäkta med hur många uppdrag som helst.
Uppdraget i Social- och omsorgsnämnden ligger mig varmt om hjärtat vilket jag ska återkomma till i ett separat inlägg.
Sammanfattningsvis har jag en tämligen bred erfarenhet av politiskt hantverk, både internt och externt, på alla nivåer och i en rad olika roller och funktioner, såväl i majoritet som i opposition.
För ett lite tag sedan deltog jag, tillsammans med andra politiker och representanter för olika organisationer i ett samtal med Världens mammor genom projektet Skäggetorpslyftet. Vilken kraft, vilken energi och vilja det finns hos dessa mammor! De bildar en massiv och positiv motpol till alla de negativa bilder som förmedlas ifråga om de så kallade utanförskapsområdena i form av exempelvis skjutningar och gängkriminalitet.
Samtidigt är problemen och utmaningarna för dessa kvinnor smärtsamt många och stora. I en rad samtal har dessa problem adresserats inom projektet: skolsegregation, dåligt fritidsutbud, otrygghet, gängkriminalitet och stor svårigheter att hitta en sysselsättning i form av arbete eller studier. Det var den sistnämnde problemställningen som var ämnet för det samtal som jag deltog i. En central frågeställning var hur man kan få kvinnor med utländsk bakgrund att hitta ett jobb? En väldigt övergripande slutsats är att förbättrade språkkunskaper genom högre grad av interaktion med samhället är nyckeln till jobb. Här är några punkter som belyser och beskriver detta:
Det är nästan omöjligt att komma som nyanländ och förstå hur systemet fungerar och hur man tar sig fram via de traditionella vägarna mot ett arbete. Vi måste kraftsamla för att göra det enklare.
Språket är superviktig nyckel. Många vittnar om att Sfi inte fungerar och att det finns färre resurser kopplade till verksamheten idag än tidigare, exempelvis praktik. Många personer går väldigt många år i Sfi, vissa i flera decennier och då måste man fundera över hur utbildningen är uppbyggd. Bättre och mer anpassat utbildningsinnehåll, mer praktik och övning, högre krav, system med coacher, mentorer eller språkkompisar är några möjliga lösningar.
Överge den så kallade ”trappstegsmodellen” där olika saker sker stegvis, språk, hälsa, praktik m.m. måste ske parallellt.
Understryka vikten av utbildning för att kunna få jobb. Fler jobb måste skapas där man inte behöver så lång utbildning, men samtidigt måste man vara tydlig med att den stora andelen jobb kräver utbildning och att det är den stora nyckeln till jobb. Och därför är också mycket goda språkkunskaper viktigt för de allra flesta.
Utveckla matchningen mellan jobbsökande och arbetsgivare så att det blir rätt oftare än fel och att det kan finnas olika typer av anställningsstöd. Ju mer skräddarsydda lösningar desto bättre. Lyckade anställningar ger ringar på vattnet och fler företag vågar anställa.
Öka antalet jobbspår, snabbspår, praktikplatser och extra tjänster. Intensivår för särskilt motiverade och med höga krav kopplade till sig är också bra.
Vi måste jobba hårt mot diskriminering och de fördomar som finns mot olika grupper. Kunskap, öppenhet och tydlighet behövs för att överbygga de kulturella barriärer som kan finnas.
Det finns förstås många fler komponenter och det går att säga mycket mer om var och en av punkterna ovan. Den är texten hade jag dock inte tänkt skulle bli längre, så jag får återkomma om vissa delar i framtida inlägg. .
Avslutningsvis, jag kan inte tänka mig en mer angelägen politisk uppgift än att se till att skapa förutsättningar för att den superenergi, som finns i kvinnorna med utländsk bakgrund, ska få sin utväxling i studier eller arbete och därmed ge en mer fri och självständig tillvaro för dem. Låt oss göra det till verklighet!
(Artikel i Corren 9 mars 2021, papperstidningen, skriven tillsammans med Wolfram Antepohl)
Att leva med en funktionsnedsättning innebär att många vardagliga saker blir lite krångligare. Du behöver lite mer plats hemma för att få plats med en rullstol eller rullator. Snövallar längs trottoarer gör att du inte kan gå över gatan. Trappsteg hindrar dig från att komma in i vissa butiker. Kort sagt, det mesta i vår vardag är utformat utifrån fullt fungerande människor som kan gå och som kan flytta, lyfta, öppna dörrar och trycka på knappar med båda händer.
Mänskliga rättigheter, som också är inskrivna i svensk lagstiftning, syftar till att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva sina liv så normalt som möjligt, ute i samhället bland alla andra. Samhället har ansvar för att göra det möjligt, att göra lokaler och möten tillgängliga och att anpassa och stödja där det behövs.
Under vintern har personer med funktionsnedsättning, med Helene Andersson i spetsen, kämpat för att kunna fortsätta träna på Friskis & Svettis genom satsningen Öppna Dörrar. Med stöd från Linköpings kommun har Friskis & Svettis kunnat erbjuda anpassade träningsredskap och personliga tränare som kan hjälpa till vid redskapen.
Avtalet sades upp och verksamheten pausades, eftersom det inte följde regler som gäller. Miljöpartiet har lyft frågan i Social- och omsorgsnämnden, där Alliansen hänvisade till sjukvårdens rehab och till minigym som finns på servicehus för äldre. Miljöpartiet anser att detta inte är en inkluderande syn på personer med funktionsnedsättning. Öppna Dörrar handlar inte om rehabilitering efter skador, utan om vardagsmotion för personer i alla åldrar. Vi vill sträva efter en plats i ”det vanliga samhället” för så många som möjligt. Vi upprepar vår vädjan till Alliansen; upprätta ett IOP – idéburet offentligt partnerskap – med Friskis & Svettis så att personer med funktionsnedsättning kan fortsätta träna där.
I dagens partiledardebatt återupprepas de argumentationslinjer som uppstod i och med den utdragna regeringsbildningen och JA- överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Givetvis kommer detta att prägla den kommande mandatperioden och lägga grunden för en helt ny politisk spelplan. En sak som stod väldigt klart är marginaliseringen av de forna så inflytelserika partierna M och V. I synnerhet det senare partiet ventilerade i Jonas Sjöstedts skepnad den ångest som uppstår när insikten slår till att hotet om att fälla regeringen i princip är verkningslöst. Nej, Moderaterna kommer inte fälla regeringen på en borttagen värnskatt. Vilken överraskning!
Vad händer då i och med denna nya politiska situation? Vänsterpartiet kommer naturligtvis att mobilisera och skala upp retoriken mot S till sällan skådade nivåer och sannolikt få ett ökat stöd i opinionen. När detta sjunker in gissar jag att viljan att störta regeringen också minskar påtagligt. En risk som jag ser under det kommande åren är att Vänsterpartiet blir än mer populistiska och drar igång folkliga rörelser som i slutändan förenar sig med helt andra krafter än vad som var just det partiets avsikter. På gräsrotsnivåer kan Bernie Sanders rörelser, brexitförespråkare, gula västar och högerpopulism giftas sig på ett mycket olyckligt sätt där det gemensamma nämnaren snarare är främlingsfientlighet än solidaritet och strävan efter jämlikhet.
Sverigedemokraterna riskerar givetvis också att profitera på situationen. Och när M+KD ser detta tror jag risken är överhängande att de följer efter. Som Annie Lööf konstaterade, KD ledaren tog replik på Centern men inte på SD. Kristersson var väldigt svävande och tog knappast avstånd från samarbete; argumentet med hälften konservatism och hälften liberalism, var ju som Åkesson mycket riktigt påpekade tämligen ihåligt. Det gick ju bra att samarbeta med Liberalerna i åtta år. Det kommer att skapas ett tryck underifrån i Moderaterna för ett närmande. Tyvärr.
Givet det här borde den här regeringen tillträtt? Ja självklart, av den enkla anledningen att det alltid är rätt att stå upp för rätta värden, alldeles oavsett konsekvenserna. Man ansvara alltid bara för sig själv och sitt eget handlingsutrymme. Och bilden ovan är trots allt bara risker, om än stora, inte ödesbundna. Liberala, solidariska och frihetliga krafter kan fortfarande vinna. Vi har fyra år på oss att övertyga svenska folket. Låt oss göra detta med stor kraft!!
Avslutningsvis är det mycket glädjande att Stefan Lövén så genomgående refererar till klimatfrågan som en avgörande komponent när det gäller bevekelsegrunden till samarbetsavtalet och den föreliggande regeringsbildningen. Det är väldigt insiktsfullt. Att etablerade partier som M och KD så flagrant negligerar klimatfrågan är häpnadsväckande och väldigt oroande. Vi behöver en djup folklig insikt om hur allvarlig situationen är och hur lite tid vi har på oss att förändra våra samhällen till att vara långsiktigt hållbara. Då måste alla partier upp på banan och inte låtsas som att det är en fråga i paritet med vad som helst annat. För så är det faktiskt inte.
En av de mest kommenterade frågeställningarna just nu är säkerligen den om hur en svensk regering ska kunna bildas. Precis som Aftonbladets Lena Mellin har poängterat är inslaget av teaterföreställning tämligen stor. Mycket hänger på tolkningen av vissa nyckelbegrepp. Exempelvis block, regeringsunderlag, regeringsalternativ, samarbeten. Valresultatet är inte klart och läget kan förändras. Detta inlägg bygger på det preliminära valnattsresultatet.
Vad är ett block? Räcker det med att det finns ett organiserat samarbete mellan partierna eller måste det vara en cementerad konstellation med utfästelser om att aldrig till något pris bryta upp konstellationen? Enligt det första synsättet så har vi två block S+V+MP och Alliansen. Man skulle till och med kunna argumentera för att de rödgröna är mer av ett block än Alliansen då de lagt gemensam budget under fyra år denna mandatperiod. Då följer det att de rödgröna ”vann” valet i meningen att de blev det största blocket och Ulf Kristerssons resonemang om att svenska folket röstat för regeringsskifte inte trovärdigt.
Enligt det andra synsättet på block så fanns det av de nuvarande riksdagspartierna fem aspiranter på regeringsmakten: Alliansen, SD, S, MP och V(4 om man slår ihop S+MP). Det är då solklart att Alliansen ”vann” den matchen. Tolkningen är vid första anblick inte helt ologiskt och bygger på en konsumentupplysningsidé om att väljarna ska ha alla kort på bordet när det gäller regeringsbildningen. Det finns dock några svagheter och en ganska orimlig konskevens. Den första svagheten är ju hela debaclet kring Decemberöverenskommelsen(DÖ). Det var ju alliansen som i någon mening konstruerade det rödgröna blocket och även efter DÖ’s begravning låtit ”blocket” regera vidare. Att nu låtsas som att det inte existerar blir lite fånigt. En annan svaghet är att det inte är så som svenskpolitik fungerar i svenska folkets medvetande. Det finns en stor och utbredd förståelse för att man som väljare röstar på ett parti som sedan efter valet måste samarbeta med andra partier. Synsättet leder också till orimligheten att Alliansen även skulle ha varit tvungen att framhärda i ståndpunkten att ha Alliansen som grund för regeringsbildningen även om de rödgröna hade blivit större. Det blocket existerade ju inte, eller hur? Alliansen hade fortfarande ”vunnit” valet enligt det sättet att se det på. Vill Alliansen att vi ser på dem som ett parti?
Vad är det rimliga sättet att se på regeringsbildning, före och efter ett val? Enligt min mening är det givetvis helt ok att bilda olika samverkansallianser eller koalitioner före valet och ha som ambition att ta över regeringsmakten. Men om man inte lyckas med det så är det i slutändan insikten om att det är olika partier som väljarna i första hand ha röstat på som måste gälla och en mer flexibel syn på regeringsbildandet då ta vid. Poängen med att överhuvudtaget vara olika partier upphör annars menar jag.
I och med att inget block i någon tolkning ovan har fått egen majoritet är det knappast orimligt att det är det största partiet som tar initiativet att ha sitt eget parti som en given utgångspunkt för regeringsbildningen. Varför skulle det vara rimligare att ha ett 19% parti som utgångspunkt? Jag förstår psykologin och känslorna bakom teaterspelandet, men köper ingen biljett till föreställningen. I realiteten är det politik det handlar om och vem som helst har möjlighet att ta vilka initiativ som helst och föra fram det, oavsett om det är till statsministern eller talmannen. Att Löven inte avgår utan sitter kvar är förmodligen helt irrelevant. Tänker att det väl bara är bra att vi har en fungerande regeringen medan det nya regeringsbildandet äger rum.
Följande rimliga(det finns förstås hur många kombinationer som helst) alternativ identifierar jag när det gäller regeringsbildningen:
DÖ enligt ursprunglig tolkning, dvs att det största block, sannolikt S+MP+V bildar regering/regeringsunderlag
DÖ enligt Alliansens tolkning, de rödgröna släpper fram Alliansen eftersom de är största block enligt Alliansens tolkning eller att Sverigedemokraterna aktivt stöder(men utan samarbete) Alliansen för att inte medverka till att Löven sitter kvar.
Blocköverskridande regering i minoritet: S+MP+C+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
Blocköverskridande regering i minoritet: S+C+KD+L, tämligen stabil regering med opposition på flankerna
Blocköverskridande regering i majoritet: S+MP+C+KD+L
Blocköverskridande regering i majoritet: S+M + något litet parti exvis MP
Alliansen + SD, sannolikt då med SD som regeringsunderlag(samarbete) men ej i regeringen.
Problemet är att inget av dessa alternativ fungerar givet att alla partiers uttalande ska gälla, dvs någon måste backa. För att ta några exempel, så sa Stefan Löven ”glöm det” om alternativ 2. Alternativ 2 är ju en återgång till det bespottade DÖ/alternativt aktivt stöd av SD. SvD öppnar exempelvis upp för detta genom strategin att lägga en för SD så attraktiv budget som möjligt. Alla blocköverskridande lösningar har ju Alliansen egentligen sagt nej till, det var ju de som ”vann” valet, eller hur? Och alternativ 7 har ju alla partier uteslutit, inte minst C och L.
Så vad händer då? Ja, gissningsvis är det ändå bland alternativen 3-5 man ska titta. Alliansen måste sluta kräva att vi ser dem som ett parti. Det är också detta som har störst stöd i vad svenska folket tycker, enligt en undersökning presenterad i Aftonbladet. Jag tror kanske inte att S och M är redo för alternativ 6 ännu. Själv föredrar jag alternativ 3. Vad föredrar du?
Angående diskussionen om höghastighetståg i Ekots partiledarutfrågning. Komplicerad fråga och kort om tid så jag vill int peka finger åt vare sig utfrågare eller den utfrågade, men så här skriver Trafikverket i frågan:
”I Huvudkalkylen är det ackumulerade nettoutsläppet av växthusgaser noll cirka 25-35 år efter trafikstart beroende på säkerhetsintervallet för klimatkalkylen. Vid andra antaganden om överflyttning från flyg, höghöjdsfaktor och eventuellt reducerat utsläpp under byggtid kan tiden då det ackumulerade nettoutsläppet av växthusgaser är noll variera från 4 till 35 år efter trafikstart. Poängteras bör att det kan finnas scenarier där det tar ännu längre tid för det ackumulerade nettoutsläppet att bli noll, till exempel om trafiktillväxten blir lägre än väntat. ”
Några slutsatser som man kan dra:
🌏 Vilken politik som styr landets utveckling spelar roll. Miljöpartiets offentsiva klimatpolitik på alla områden leder till att klimatneutraliteten kommer i det lägre spannet inte i det högre. Inte minst spelar de förslag som Isabella Lövin pekade på i intervjun för att minsak flyget en stor roll.
🌏 Med tanke på att klimatfrågans natur att göra sig påmind allt kraftigare för varje mandatperiod som går så är det ytterst sannolikt att miljöpartiets linje successivt blir den självklara. Det lägre antalet år är därför det som är det sannolika.
🌏 Omställningen till ett klimatsmart samhälle måste ske på alla nivåer från industriframtställning och transporter till incitament för beteendeförändringar och planering på systemnivå. Alla pusselbitar är viktiga.
Det är #NU det gäller. Rösta 💚GRÖNT💚 i höstens #val2018
VI GÅR MOT EN VARMARE FRAMTID.
Om Miljöpartiet vinner valet kommer vi på kraftfullaste sätt jobba för deras rätt till en trygg framtid.
MILJÖPARTIET NATIONELLT DRIVER EN VÄL UTVECKLAD POLITIK FÖR ÄLDRE
Avslutningsvis står MP för ett synsätt som innebär att äldre ska kunna göra val i frågor som rör vård, omsorg och utförande av tjänster. Vi menar dock att det är viktigt att inte bara ha flera företag eller utförare att välja mellan, utan att valet är reellt och meningsfullt för den äldre.
Tankar om Politik 