Jag ska nu adressera en fråga som jag omöjligen kan undvika, nämligen den diskussion som förts mellan miljöpartister på DN debatt angående vårt förhållningssätt till vänsterpartiet. Jag kan inledningsvis avslöja tt jag inte är särskilt förtjust i vare sig den ena eller den andra sidan. Kort kan man säga att den första artikeln brutalt sågar ett annat oppositionsparti, medan den andra stämmer upp i en reservationslös hyllningssång till samma parti. Den första är dock sämre, betydligt sämre…
Precis som Tomas Melin skriver måste man beakta artiklarnas klart skillda dignitet. Den första är en partistyrelsesanktionerad artikel undertecknad av partisstyrelsens sammankallande och GU’s bägge språkrör, den andra av ett fåtal lokalpolitiker. I sak spelar detta naturligtvis ingen roll men säger något om vilken som kan sägas stå för miljöpartiets linje.
När det gäller den första artikeln vill jag dela upp min kritik i två dimensioner rörande dels det faktum att man går till angrepp, dels på det som artikeln innehåller.
Att på detta ganska slarvig sätt gå till generalangrepp på ett annat oppositionsparti är både strategiskt och taktiskt felaktigt. Strategiskt ger det bilden av en splittrade opposition som inte förmår att fokusera på den verkliga måltavla, alliansregeringen. Taktiskt innebär det ett försvårat samarbete med vänsterpartiet på en rad olika ställen ut i landet. Det senare hänger på den bild som förmedlas genom artikeln, nämligen att huvudmålet inte är att peka på sakpolitiska kontroverser utan att helt enkelt ganska blint attackera. Några exempel:
- V var motståndare till skatteväxlingen, nå det var S också och faktum är att vi själva börjar svänga en smula. Att då dra upp det mot V blir löjligt.
- Betyg i skolan, skulle det blott vara ett problem gentemot V? Även där börjar vi själva svänga, mer skulle jag tro än V.
- Arbetskraftsinvandringen, samma där, vi gjorde upp med de borgliga, inte med S.
- Friskolor, kontroversen är obetydligt större gentemot V än gentemot S
- Det är uppenbart att V band till kommunismen fortfarande lever. Är det? Kanppast.
- Är verkligen en eventuell tystnad kring Tibet de senaste månaderna grund för att dömar ut hela dess utrikespolitik?
Sammanfattningsvis ger en sådan tunn argumentering intrycket att vi är ute efter blod inte en saklig diskussion. Det är sant att vi fastslagit S som huvdudsamarbetspartner. Det är ok, men då är det också det vi ska argumentera för´och låta kritiken mot V synas mellan raderna.
Den kritik som är befogad är det man i artikeln kallar för vänsterns överbudspolitik och var ett stort problem under gågna mandatperioders regeringssamarbete. Tomas Melin ser det som ett problem att V i en valrörelse har tillgång till så många fler extra miljarder och tycks mena att det är orättvist och oärligt eftersom dessa förslag aldrig har någon utsikt att realiseras. Det här är onekligen ett intressant problemområde. För samtidigt kan man ju tycka att det är väljarnas sak att avgöra om det ska bli överbudpolitik eller inte. Det är nu dags att föra in en mer aktuell artikel i resonemanget.
I en artikel i DN igår berättar V och mp om hur viktigt det är att alla partier i den ingående alliansen är fullvärdiga samarbetspartner. Detta sägs av samme person som någon vecka tidigare hävdat att V inte har något som helst att tillföra en sådan allians. Men även i den artikel är den springande frågan huruvida vi ska göra upp och kompromissa om en del av politiken före valet. V hävdar att man inte bör göra det och mp att man böra det. Samtidigt och paradoxalt nog andas debattartikeln inte en atmosfär av ”det här bör vi samtala om”, det här är vi inte riktigt överens om” etc, utan ”Det är här det rätta”, ”Vänstern har fel”. Ska mp prata ihop sig med V lär det i alla fall inte bli med GU’s språkrör.
I sak tycker jag att det är nödvändigt att vi pratar ihop oss på några centrala punkter, framförallt därför att det är vår chans att vinna valet, men också för att regeringstarten inte ska bli en gigantisk uppförsbacke. Vänsterpartiets spenderbyxor är en del av deras ideologi, låt dem hållas, det är i alla fall en budgetteknisik fråga som med rätta kan återkomma vid varje tillfälle då man lägger statsbudgeten. Det är inget konstingt med det, så har det alltid varit och väljarna är väl bekanta med problematiken. I Linköping har alltid V 100 miljoner mer än majoriteten….
Avslutningsvis menar Tomas Melin att den adra artikeln missar målet då det inte handlar om vad vi och vänstern är överens om utan huruvida vi kan samarbeta i de fall där vi inte gör det. Det får man nog säga är riktigt, men det överskuggande problemet är ju dock att den första artikeln så grovt missar just det målet. Istället hemfaller man åt hejdlös pajkastning ovärdigt ett seriöst politiskt parti.
Andra bloggar intressant om: miljöpartiet, vänsterpartiet, politik, valet 2010, röd-grönt, S+V+mp, politik
PS Jag tillhör en pragmatisk grön vänster som ryser när jag hör räntefria samhällen, avskaffa pengar och dylikt. Men har det inte gått lite långt åt andra hållet när GU skriver: ”Samhället behöver skapa bättre förutsättningar för människor att […} tjäna pengar”