Visst är opinionsundersökningar ytterst osäkra som Bloggen Bent så riktigt påpekar. Det räcker väl med att säga Junilistan för att det ska gå kalla kårar utmed opinionsinstitutens rader av ryggar.

 

Än dock kan inte alla de hundratusental som tros ha lämnat Alliansens blåa famn antas vara en slumpens skapelse. I valrörelsen skrev jag ett blogginlägg som handlade om vikten av att människor faktiskt röstade ”rätt”. Detta känns tämligen aktuellt då det verkar som att många menar att de röstat ”fel”.

 

Bloggaren.se skriver att Alliansens Stora lögn nu fäller alliansen. Enligt vad jag förstår genomför de ganska konsekvent de utfästelser som framfördes i valrörelsen. Ingen som lästa Alliansens manifest och program kan vara det minsta överraskad. Diskussionen om A-kassa och fastighetsskatt fick därtill väldigt stort massmedialt genomslag.

 

Kanske kan man förklara opinionssvängningarna genom att säga att det finns tre typer av väljare:

 

1. Det intellektuellt övertygade. Här återfinns ideologer, teoretiker, men också de som bara gör privatekonomiska kalkyler. Gemensamt är att de noga tänkt igenom sitt val.
2. De som leds av en berättelse. Dessa är så kallat implicita ideologer. På samma sätt som man kan tala svenska grammatiskt korrekt utan att på något övertygande sätt kan redovisa den grammatiska strukturen.
3. De impulsiva. Här återfinns de som kan säga ”Nä, nu har vi fått nog av Göran Perssons buffelfasoner”, eller ”Reinfeldt, han är så stilig, sympatisk är han också, han kan nog fixa till saker och ting”

 

 

Vad som är uppenbart är att mellan dessa grupper finns inga vattentäta skott utan det handlar om en glidande skala av benägenhet där vi alla har olika stor dos av vardera grupps typbeteende.

 

Vad man också kan konstatera är (1) och (3) är det som vanligen styr vårt beteende. Att har stora väljarskaror av typ 2 är en formidabel styrka för ett parti och har i högsta grad gällt för socialdemokratin.

 

Vid stora svängningar i opinion kan man dra slutsatsen att grupp (2) minskat till förmån för grupp (3).

 

Jag delar i all väsentlighet den analys som Marta Axner gjorde i vintras:

”Jag tror att det avgörande skedde på ett ganksa tidigt stadium i valrörelsen, kanske redan förra sommaren. Alliansen med moderaterna i spetsen lyckades fånga problemformuleringsinitiativet och deras omvärldsbeskrivning fick fäste. Sverige är ett land med stora problem, gigantisk arbetslöshet och en stor (allt större ju längre valrörelsen gick) del av befolkningen i ”utanförskap”. Samtidigt framställdes den socialdemokratiska regeringen och Persson speciellt som gammal, trött, ointresserad av människors situation och allmänt maktkorrumperad.”

Om hennes analys är riktig innebär det ett dubbelt angrepp på socialdemokratin. Dels utsätts den socialdemokratiska berättelsen för ständig beskjutning och får människor att tvivla. I en sådan situation hamnar man i grupp (3) och en ackumulera bild av en bufflig, arrogant och trött Göran Persson får full effekt.

 

När Göran Persson väl är borta vaknar denna grupp upp och finner ett samhälle styrs av en berättelse som de egentligen inte delar. Detta menar jag förklarar en stor del av den socialdemokratiska uppgången, dock inte hela.

 

Vad beror de sista procenten på? En Mona effekt? Ett statistiskt fel? Jag vet inte.

 

Andra bloggar om: opinion, socialdemokraterna, mona sahlin, alliansen

Pingat på intressant.se