Vapen och vapenexport

Debatt om svensk vapenexport poppar upp lite titt som tätt i Sverige. Senast var det utvecklingspengarna i det så kallade Neuron projektet som diskuterades. I dagens corre var Yvonne Andersson ute och försvarade vapenindustrin med argument om arbetstillfällen och förlorad teknologi som skulle riskeras om man inte höll denna industri om ryggen. Nedan ska jag diskutera de frågeställningar jag anser vara relevanta i sammanhanget:

 Inlägget är pingat på intressant.se 

Bör det finnas vapen?

Intressant är att jämföra begreppet vapen med begreppet verktyg, i vissa fall är det uppenbart att vapen sorterar som ett slags verktyg, medan det i andra fall ersätter det mer vida verktygsbegreppet. Det vi måste börja med är att definiera kontexten vari diskussionen rör sig, vilket jag då fastlägger som sfären mänskliga konflikter. Det blir då tydligt att sådana konflikter alltid kommer att finnas och att vi således måste ha verktyg för att hantera dessa. En möjlighet att lösa en konflikt är att oskadliggöra ett konfliktelement medelst fysiskt våld. Det är verktyget för detta som jag definiera som ett vapen. Bör det finnas sådana vapen? Nej, på sikt tror jag att vapen är ett hinder för att hitta mer effektiva verktyg för konflikthantering. Jag menar således inte att vapen och våld alltid är fel, men att det i framtiden och med en tydlig viljeinriktning, alltid kommer att finnas bättre alternativ. Även om vapen fortfarande behövs, måste vi också konstatera att vi utan risk kan börja en massiv nedrustning redan idag. Brist på vapen är inte denna världs mest utmärkande kännetecken!

 Är vapen nödvändigt givet situationen idag?

Världen av idag är infekterad av historia, religion och nationalism. Mycket elände är en följd av europeisk imperialism, kolonialism och mission. I denna situation kommer oundvikligen våld att blossa upp då och då. Resurser och vilja finns inte för att förutse och förhindra att oroshärdar utbryter. I en sådan värld måste vi ibland ingripa med våld för att förhindra fasansfulla övergrepp och illdåd. Samarbetet och fokuseringen kring dessa interventioner måste öka och beredskapen för konventionella krig successivt minska. Krig mellan nationer undviks genom att banden mellan jordens folk stärks. Överstatliga och mellanstatliga institutioner, allianser och unioner är av största värde i en sådan process mot ökad förbrödring, eftersom de ökar utbytet och därmed förståelsen och toleransen mellan individer. Idag är försvarsbehovet för nationer i vård del av världen starkt begränsat, för att inte säga minimalt. Det finns dock andra hörn på kartan där situationen ser annorlunda ut. Länder i dessa områden kan mycket väl ha legitima skäl att bygga upp ett nationellt försvar.

 Bör Sverige ha vapen?

I formell mening borde inga länder i stabila områden utan någon påtaglig hotbild ha vapen, eftersom insatsbeslutet ej ska ligga på nationell nivå. För överskådlig tid är det dock länder som ställer sina resurser till förfogande för insatsen. Det är således Sverige, eller något annat land som skickar trupp till en konflikthärd. Tycker man att det är bra, vilket jag gör, så måste man acceptera att Sverige har vapen. Dock har Sverige på tok för många vapen, vilket leder över till nästa fråga. 

Bör Sverige ha ett invasionsförsvar?

Nej, naturligtvis inte. Vi ska delta i demokratiskt uppbyggda koalitioner där vi ställer resurser till förfogande i proportion till vår ekonomiska styrka och i viss mån efter någon slags riskkalkyl. I förhållande till vår BNP och till den hotbild som råder har Sverige orimligt höga militära kostnader, vilket naturligtvis har sina historiska förklaringar i den förda och förlegade neutralitetspolitiken. Världens samlade utgifter för militära ändamål måste dramatiskt minska. Ett värde i sig att få mindre vapen, men också en nödvändighet för att bekämpa kommande miljöhot. 

Bör Sverige tillverka och sälja vapen?

Givet att vi behöver vapen behöver vi sannolikt någon som tillverkar dem, d. v. s en vapenindustri. Överger vi dock tanken på att ha en ensam kapacitet för att upprätthålla ett invasionsförsvar följer dock inte att vi behöver tillverka dem, inte heller att vi inte skulle göra det. Vad som dock följer är att om vi gör det så måste vi också kunna sälja dem. Ett bantat interventionsförsvar bär knappast ensam en vapenindustri. Förutsatt att vi, som är fallet, har ett moraliskt regelverk kring försäljningen faller en del av kritiken mot vapenexport per se. Att inte, om möjligheten finns, exportera vapen till länder med legitima skäl för ett försvar är inget annat än hyckleri när vi själva sitter på en av världens mest överdimensionerade försvarsmakter. Nu är ju inte huvudfrågan om vi ska tillåta svensk vapenexport eller ej utan huruvida vi ska fortsätta att utifrån det allmänna understödja vapentillverkningen.  I en värld där vi behöver så lite vapen som möjligt och där pengarna behövs till andra hot förefaller en sådan subvention mycket märklig. Ett argument som ofta hörs är att vapenindustrin medför en vital högteknologisk kompetens som vid en utslagning skulle gå förlorad. Detta är säkert, om än överdrivet, riktigt. Det finns en koppling mellan statliga satsningar och framgångsrika företag. Dessa satsningar måste dock ske i branscher som möter framtida behov, hot och möjligheter och där vi behöver mer(miljöteknologi t. ex) av det som efterfrågas inte mindre(vapen). Avslutningsvis, vad säger att inte svensk vapenindustri kan stå sig i konkurrensen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s