Barn måste få komma till tals!

Nedan debuterar Lena Nilsdotter som gästskribent på denna blogg:

DN debatt skriver idag att ”Polis och domstolar sviker utsatta barn”. Rubriken borde även innehålla att samhället sviker barn i brottmål där de yngsta medborgarna befunnit
sig i våldssituationer av olika grad inom hemmet, familjen, eller annan närstående person.

Hur ofta blir mindreåriga eller äldre  barn förhörda om egna upplevelser för att kunna bearbeta det inträffade? Att ha uppevt hur närstående fått ta emot psykisk eller fysisk smärta, våld eller hot. Kanske i samband med droger?

Till vem överför barnen sina upplevelser? Händelsen lämnar kanske inte barnet utan övergår till ett självdestruktivt och inåtvänt beteende.  Händelsen blir en självpåtagen skuld, hade jag inte gjort si eller så hade NN inte slagit henne/honom, varför gjorde jag inget?
 
I dagens ordning kan en misstänkt vårdnadshavare motsätta sig att egna barn
vittnar och berätta om egna upplevelser av våldshändelsen. Samtidigt förordar Barnkonventionen  att barn har rätt att ge sin berättelse av  händelsen. Här krockar lagstiftningens intentioner kring barens bästa kontra samhällets syn  och föräldrars  rättigheter vid brottmål.

Vems röst och version av brottshändelsen väger tyngst? 
Är  alla lika  inför lagen?
 
Våldshändelsen kan i motsats vändas till ett utåtagerande beteende och barnet
blir  betraktad och stämplad som ett ”stökigt barn eller stökig elev”. Tillslut  i ett sämsta scenario kan en ”bokstavsdiagnos” anses bli nödvändig innan  barnet kan få någon form av stöd och  hjälp. Det kan inte vara meningen att behöva medikalisera barnens våldsupplevelser i hemmet  eller av annan närstående person innan samhället träder in med stöd. Vad hjäler all lagstigtning för barnens bästa  på nationell och intenationell nivå när den inte  tillämpas där den bäst behövs? Nära barnen och i deras sociala miljö?
Artikelförfattarna skriver hur barn som utsätts för upprepat våld i hemmet är
särskilt utsatta i en beroende ställning av de vuxna i det egna hemmet.

Det blir många frågor…
 
Avslutninsgvis  anser jag att barnen behöver en starkare röst som företräder dem och  ett  snabbt stöd när våld förekommer i deras närmiljö. Vid brottmål måste barn få komma till tals  vid förhandling med målsägarbiträde, vad barnen har upplevt och få skälig ersättning från Brottsoffermyndigheten.
 
Lena Nilsdotter

Andra bloggar intressant om: barn, barns rättigheter, barnkonventionen, brottsoffer