Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:

1. Svenskar som bor i Sverige
2. Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
3. Icke svenskar som är en del av Sverige –  exvis samer
4. Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen

För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.

Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här

Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:

• Politiskt – för att kunna behandla människor olika
• Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
• Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå

Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.

Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:

• Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
• Vistelse längre tid –  rätt att exvis rösta i kommunalval
• Medborgarskap – alla rättigheter

Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.

Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.

Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.

Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.

.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.

Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”