Denna frågeställning är intressant på flera olika sätt. Den är förstås intressant i sig i ett teoretiskt sammanhang, men framförallt är den intressant ur ett metaperspektiv utifrån det faktumet att den faktiskt börjar ställas och till och med hävdas. I en av kommentarerna till mitt inlägg om Svenskt Näringsliv sägs följande:
”Klimatfrågan kommer kanske att bli det som förintar det fria och öppna samhället som socialismen inte lyckades med. All opposition kan slås i huvudet med att den medverkar till att göra jorden varmare och obeboelig.”
Jag har sett den här typen av argumentation dyka upp lite varstans den senaste tiden, men tyvärr har jag inte haft ork att leta efter referenser. Jag ska försöka uppdatera detta inlägg med länkar vad det lider.
Psykologiskt är det ju riktigt att det är synnerligen effektivt att utmåla ett starkt yttre hot för att tillskansa sig eller behålla makt. Makt handlar ju om att försäkra sig om att ett visst intresse dominerar och inte stöter på motstånd. Frågan man således måste ställa sig är vilket intresse och vilka intressenter som ligger bakom klimatfrågan?
Enligt citatet ovan finns det ett intresse av att skapa ofria och slutna samhällen och att det är dessa intressenter som driver klimatfrågon som ett medel för det målet. Eftersom klimatfrågan enligt alla dess tillskyndare blott kan lösas genom globalt samarbete och upplysta individer med tillgång till fritt informationsflöde, så blir det där med slutenhet tämligen oseriöst. Likaså fungerar inte en argumentation där ofrihet i betydelsen odemokratisk inskränks. Det är också en ganska given förutsättning.
Vad det handlar om är förstås ofrihet i meningen inskränkningar i en oreglerad och ohämmad global marknadsekonomi. Att laborerar med ekonomiska styrmedel är dock förstås milsvitt från diktatur och ett odemokratiskt samhällskick. Intrycket av att det på något sätt är samma personer som tidigare försökte med socialism som nu försöker med klimatfrågan för att uppnå ofrihet är förstås förolämpande både för socialismen och för klimatkämparna. De senare ser nog i många fall, som Al Gore t. ex, konsekvenserna av klimatpolitiken som ett nödvändigt ont, eller i alla fall som plågsamt.
I den nyliberala stureplanscenterorienterade världsbilden där dylika argument frodas i samklang med Svenskt Näringslivs sagor antar jag att två inställningar kring klimatproblematiken dominerar: 1/Det finns inget klimathot(utom när kärnkraft är på tapeten) 2/Den tekniska utvecklingen kan lösa klimatkrisen och denna utveckling är beroende av ökad tillväxt, handel och konsumtion.
Att inta ståndpunkt ett är antingen ett tecken på att man är ett geni eller att man är ytterst vetenskapsfientlig och likväl också ifrågarsätter planetens geometri(måhända är trots allt jorden platt…)
Att inta attityd nummer två innebär antagligen en kombination av följande:
– Man har inte riktigt tagit till sig allvaret i IPCC rapporterna, i synnerhet inte tidsramarna som definierar hur lång tid vi har på oss att ändra kurs.
– Man har inte studerat statistiken som säger att teknisk effektivitet alltid mångdubbelt äts upp av ökad konsumtion, till exempel så har bilismen de senaste femtio åren ökat mer än motorernas bränsleeffektivitet.
Nej, det är knappast klimatpolitiken som är ett hot mot fria och öppna samhället, men däremot kan klimatförändringarna i sig ge upphov till situationer där den psykologiska lagen ovan kan komma i skarpt läge. Konflikter över natruresurser och miljontals miljöflyktingar kommer att bli en hård utmaning för mindre drabbade länders välvilja. Se bara vilken attityd många har idag med våra i jämförelse synnerligen modesta flyktingströmmar.
Avslutningsvis måste man ifrågasätta nyliberalernas frihetsbegrepp som består i att erhålla en oabrutet stigande köpkraft för att tillfredställa lusten att ständigt konsumera mer och fler varor och tjänster. Denna frihet bygger fundamentalt på att man aldrig blir nöjd. Det finns naturligtvis positiva sidor av detta mynt också, men att okritiskt låta denna drift definiera frihet är åtminstone fattigt och otillräckligt.
Mänskligheten står inför en situation där den måste rannsaka sig själv och sin natur och fråga sig om inte en del av dess uttryck är ett utslag av hybris som står inför ett sällan skådat nemesis. Precis som i fallet med Svenskt Näringslivs sagor tolkar jag denna typ av övertoner i argumentation som en slags desperation över att en sådan rannsakan faktiskt håller på att äga rum.
- Att människor har ett längre perspektiv än till nästa löneutbetalning
- Att människor börjar solidarisera sig med hela vår planets befolkning
- Att människor upptäcker andra värden än materiell konsumtion
ÄR förstås en nyliberal MARDRÖM, men i grunden något helt FANTASTISKT.
Andra bloggar intressant om: nyliberalism, klimatpolitik, frihet, demokrati
Tankar om Politik 
Naturligtvis går det att använda klimatpolitik som murbräcka för diktatur, det är ett lockande sätt att skaffa sig inflytande. Vilket också syns på vissa aktörers inställning att ni måste göra som vi säger och inte ifrågasätta något. Naturligtvis betyder det inte att alla, eller ens någon större del, gör detta, de flesta har helt säkert gott uppsåt.
Precis som att socialister i allmänhet inte vill ha diktatur, men för någon som vill leda en diktatur är socialism ett bra verktyg när man vill skapa en, dvs socialism är lockande att missbruka, något som det finns alltför många exempel på.
Detta betyder också att personer som använder klimathotet som murbräcka för diktatur inte är intresserade av att det löses, eftersom de då tappar legitimiteten för sin makt. Så frågan kommer då, ser vi då några individer som bara vill mildra problemet men menar att det inte går att lösa? (Sanningen är att det går att i stora drag utradera koldioxidutsläppen från fossilt bränsle utan att ändra livsstil, på något decenniums sikt, om bara viljan finns. De tekniska lösningar existerar redan, vissa på prototypstadiet men de flesta finns redan i småskalig produktionså det hänger inte på teknisk utveckling, man borde bara tillföra resurser för att rulla ut dem snabbare.)
Intressant resonemang. Jag har länkat hit i min senaste bloggpost om klimatpolitiken.
Det finns de som förordat diktatur för att snabbt driva igenom mindre populära åtgärder. Men det kan också tänkas att det räcker med mera begränsade frihetsinskränkningar. Det är kanske fler som är trakterade av den modellen?
/DNg