Hörde ni intervjun med David Eberhard i studio ett igår? Fick ni intryck av att personen ifråga var en medkännande och patienfokuserad läkare med uppdrag att bota psykisk ohälsa eller fick ni som jag bilden av en intovert verksamhets företrädare med uppdrag att försvara sin organisations myndighet?
Det finns många saker att känna förtvivlan över i denna historia och det handlar både om synen på konst och våra insitutioners syn på sig själva. David Eberhard lyckas med konststycket att gestalta båda delarna. Någonstans blir han kärnan i Anna Odells konstverk. Den sorgliga essensen.
Visst Eberhard var i studio ett i rollen som verksamhetsföreträdare, men kunde han inte med en endaste liten stavelse uttryckt empati för vad personen Anna Odell genomlevt och utsatts för?
Istället väljer han att dra ett löjets skimmer över sig och sin verksamhet:
”Vi känner en viss tvekan när det ringer någon som verkar lite konstig, det kan ju vara en konstinstallation”
Seriöst?
Eberhard kommenterar konstverket genom att säga att om det överhuvudtaget uttrycker något, så är det hur väl svenska samhällsinstitutioner fungerar. Och det är sant, konstverket visar bland annat detta! Men det visar också att det är just detta som verksamheten själv väljer att lyfta fram…och vad man inte drar för slutsatser, väljer att lyfta fram etc.
Konsverket visar väldigt tydligt hur även en verksamhet som jobbar med självinsikt sluter sig och intar de flesta kända försvarsmekanismer.
Men det visar också hur gängse normbildningar samlar sina krafter för att gemensamt utdefiniera ett verk som icke konst. Eller som Eberhard uttrycker det:
”Det här visar väl att vad folk tycker är konst inte riktigt är det som kultursidorna betraktar som konst”
Myndighetssverige har talat: Odell är bara regelvidrigt trams. Väx upp, klipp dig och ställ dig i kön. Folket har talat.
Som sagt. Sorgligt.
Tidigare: 90% av svenska folket tycks inte förstå sig på konst
Bloggat: Tankestormar, Biggles Filosoferar, Daniel Werner, Stefan Olsson, Medborgareperspektiv, Socialkonservativt angrepp på konsten, Angie Roger, Trollhare, Det var inte rätt att fälla Anna Odell, Smyg,
Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB
Andra bloggar intressant om: David Eberhard, Anna Odell, konst, myndigheter, psykvård, psykiatri, psykisk ohälsa
Tankar om Politik 
Vem definierar vad konst är? Du? ”Kultureliten”?
Jag har själv gått en 3 årig konstutbildning.
Ett scenario: Jag kommer hem till dig, tvingar ner dig på marken, binder dig och bajsar dig i ansiktet. Jag hävdar att det är konst.
Du kommer antagligen hävda motsatsen.
Vem har rätt?
Möjligen båda, men en sak är säker du kommer få sitta i fängelse för din konst….
Men troligen är det bara jag som har rätt. Bedömningen om vad som är konst och vad som inte är det är givetvis flytande. Din tänkta handling mot mig strider dock mot så många universella etiska principer att slutsatsen blri självklar.
Det finns vissa saker som ett samhälle måste ha råd med anser jag för att fortgående vara civiliserat.
Jag kan ju dock hävda att du & samhället inte förstår konst (dvs min konst). De etiska principerna, ja… men hävdas det inte alltid att konsten ska tänja på gränser? Kalla det ”gränsöverskridande konst”. Vad Anna Odell har visat är att konsten står över om inte juridiken så ialla fall de moraliska principerna i samhället.
Det är väl självklart att hon medvetet begick ett brott, tror du på allvar att en vuxen människa (Anna Odell) inte visste det var olagligt att lura någon annan att ringa polis och ambulans? Eller att fejka in sig på psyket?
Det är inte konst per automatik för att en konstutbildad person utför en handling och hävdar att det är konst. Jag anser att jag är minst lika mycket konstnär som Anna Odell. Även om jag just inte har examen från Konstfack. Men väl från Gärlesborgsskolan i Stockholm.
Jag tycker dock att Anna Odells verk inte är så mycket konst, snarare effektsökeri som ett sätt att snabbt bli känd och få tillträde i de ”finare” gallerierna.
Och det fungerade. Tyvärr. Man undrar ju vad nästa kull av konststudenter ska hitta på för att få uppmärksamhet i media efter kölvattnet från Anna Odell och ”NUG”s ”tunnelbanekonst”.
Att försöka rodda i vari exakt gränsen går mellan gränsöverskridande konst som är ok(dvs konst) och vad som inte är det(blott en kriminell handling) kräver givetvis en stor utredning och kanske inte är möjlig att fånga.
Men att en sådan gräns finns räknar jag med.
………….
Tänker mig att det finns två kriterier som måste vara uppfyllda:
1. Krav på konstnärlighet, till exempekl visa på ett större sammanhang.
Tycker Anna Odell gör det. Medan tunnelbanekonsten inte gör det.
2. Etiskt krav, till exempel att inte åsamka orimlig skada.
Tycker inte Anna Odell gör det men väl t. ex Muhammedbilderna och givetvis ditt tänkta konstverk.
Men då håller du i alla fall med om mitt huvudargument: det är inte nödvändigtvis konst för att upphovsmannen (eller kvinnan) hävdar att det är det?
Javisst, självklart!!
Varför skulle Odell få empati? Hon gjorde ett medvetet val och att konsekvenserna blev som de blev borde väl t.o.m. en världsfrånvänd konstnär ha kunnat räkna ut. Jag tycker att hon kom billigt undan.
Jag håller helt med Joakim i själva hans blogg. Kommentarerna ”är-detta-konst” med dess argument för och emot tycker jag dock inte är särskilt intressanta utan enligt min uppfattning ett felfokus. Det som borde vara i fokus är istället vad Anna Odell vill berätta med sitt projekt, d.v.s. visa hur totalt rättslös man blir inom den psykiatriska tvångsvården och hur man blir behandlad där. Hon har trots allt åtta års erfarenhet av detta. Min uppfattning av David Eberhard är, liksom Joakims att han verkar både oseriös och osympatisk (särkskilt efter att ha läst hans böcker). Den psykiska tvångsvården är en maktfullkomlig institution som behöver granskas och Anna Odell valde ett av få sätt att försöka göra det på ett autentiskt sätt. Sedan struntar jag faktiskt fullständigt i om det ska kallas konst eller inte, och vem som i så fall ska bestämma detta!