Familjepolitik

Asks dubbelbestraffning

Posted on av Joakim Hörsing

beatriceaskJustitieminister Beatrice Ask lämnar ett intressant förslag om att föräldrar ska få betala för sina barns brott. Responsen på detta är lätt att förutse. En del anser förstås att det finns en logik i att sända en tydlig signal om föräldraransvar. Andra ser att de som i realiteten drabbas är de redan mycket utsatta, ensamstående mammor i förorten med många munnar att mätta och med en redan mycket ansträngd ekonomi.

Kriminolog professorn Jerzt Sarnecki representerar väl den första kategorin av responer då han säger:

Det är ett bra förslag. Vi behöver olika sätt att förstärka föräldrars både möjligheter och skyldigheter att ta mer ansvar för sina barn. Vi vet från forskningen att föräldratillsynen är det avgörande för att förhindra brottslighet bland ungdomar

Tomas Bodström(s) faller in i andra linjens respons:

Föräldrar som har ungdomar som hamnat snett är redan väldigt utsatta, socialt och ekonomiskt. De har det kanske allra svårast i vårt samhälle.

Precis som Annarkia konstatera är problemet med barn som begår brott komplext eftersom barn befinner sig i ett sammanhang som knappast helt kontrolleras av föräldrarna/föräldern. Hon pekar på det omgivande samhället och nämner till exempel nedskärningar i skola och fritidsverksamhet.

Men ungdomskriminaliet och skadegörelse förekommer förstås inte bara i utsatta områden och givetvis innebär inte det faktum att man har låga inkomster och bor i en förort att man inte kan ta sitt föräldraransvar fullt ut.

Frågan är vad straffet ger och vilka de drabbar? Finns det en grupp av föräldrar för vilka 800o kronor är klart kännbart, men inte oöverkomligt och som på grund av risken att straffas ändrar sin barntillsyn? Och är denna grupp så stor att det är värt att lägga ytterligare bördor på människor som varje dag kämpar för att hålla näsan över vattenytan?

En ytterligare fråga är förstås om den eventuellt ändrade barntillsynen får effekt på barnens beteende. Ett nekande svar leder inte per automatik till slutsatsen att man inte bör straffa föräldrarna. Straff kan ju ha ett värde sig. Men gör givetvis ekvationen än svårare att försvara.

En möjlighet är förstås att man som nybliven förälder lägger upp sin uppfostringsstrategi annorlunda om man riskerar att få böta 15 år senare, men det är väl ändå ganska långsökt.

Jag har förstås inga definitiva svar på mina frågor, men tills jag har blivit motbevisad ser jag detta som ytterligare en komponent i regeringens generalangrepp på svaga och utsatta grupper i samhället.

Bloggat: Röda Malmö, Coppy me happy, Carl, Tornevalls Corner, Mona, Anything, Ravennas blogg, Frk F, Mad World, Stefan Stenudd, Blå Borgen, Mårten Schultz, Tonårsmorsa, Hobabs, Mot Ljuset, Åklagarbloggen, lassika

Media: DN, SvD, Expressen

Andra bloggar intressant om: föräldraransvar, ansvar, Beatrice Ask, regeringen, politik, juridik, skadegörelse, ungdomskriminalitet, straff, uppfostran

Luckan i Lagen måste Täppas!

Posted on av Joakim Hörsing

 LENA NILSDOTTER   LENA NILSDOTTER   LENA NILSDOTTER

Ensamstående föräldrar med enskild vårdnad (ca en procent av ensamstående med barn)  har inte samma möjlighet som barnfamilj med två föräldrar att
låta annan anhörig ta ut tillfälliga föräldradagar för vård av barn under åtta månader vid egen sjukskrivning. Luckan i lagen uppmärksammades
våren 2006, varför har inget hänt på 18 månader? FK-representant antar att ny regering kan vara ett skäl. FK har lagt fram  en propotion
till departementet (Socialdepartementet? I inslaget sägs inte till vilket
departement FK gett förslaget). FK talar om gruppen ”ensam föräldrar  med enskild vårndad” i  tusental men är inte säker på siffran.
 
Enligt DN finns 165 000 barn till ensamstående föräldrar med enskild vårdnad. Ansvarige  socialministern Hägglund kände inte till problemet med luckan i lagstiftningen. Tillfällig föräldrapenning får ju överlåtas väldigt fritt. Stämmer det verkligen? Hägglund erkänner att han inte varit insatt i frågan eller förstått vidden av problemet.  Dagens DN-artikel med rubriken; Hägglund vill inte ändra på orättvisa” är talande och klar. Här finns en  grupp  skattebetalande föräldrar som faller mellan stolarna vid egen sjukskrivning. hägglund1
 
I DN-artikeln medverkar en ensamförälder med minderårigt barn. Kvinnan har vid sjukskrivning  fått tidsbegränsad hjälp genom socialtjänsten. Utan extra hjälp av vänner skulle vardagen inte fungera för kvinnan. Med kärnfamilj hade kvinnan fått skriva över vård av barn till den andre föräldern, som i sin tur kunnat ge dagarna vidare till släkting, vänner eller  vem som helst ute på gatan. På Social-departementet har frågan  varit på gång sedan två år tillbaka. Men ändå händer inget. Riksdagens Christina Magnusson (M) har under lång tid  jobbat för frågan men fått till svar från Socialdepartementet att det inte finns något  problem eller att frågan är på väg att lösa sig.
 
Gunilla Gerland, ordförande för Femmis (Kvinnor som frivilligt fått barn på egen hand genom  provrörsbefuktning eller insimination genom donator), påpekar att
barn inte ska drabbas av regler, men i fråga om tillfällig föräldrapenning
är det endast kärnfamiljen som räknas före barnet fyllt åtta månader.
DN 20.9-07: KRAV PÅ NYA REGLER FÖR ENSAMFÖRÄLDRAR Redan 2005 fanns förslag med i Föräldraförsäkringsutredningen att ge ensamföräldrar rätten att skriva över tillfällig föräldrapenning till närstående som annan vuxen.

Moderaten Cecilia Magnusson kommer att fortsätta sitt arbete för en lagändring. Även  Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kommer driva frågan vidare. De senare har med frågan i sitt nya familjepolitiska program. DN:s egna uträkningar visar att en lagändring inte skulle kosta staten mer än 0,5 procent av FK årliga TFP-budget om 3,7 miljarder kronor.
 
Jag undrar vad som ska till innan beslutsfattare täpper till luckan i lagen
för en liten, men utsatt samhällsgrupp föräldrar  med enskild vårdnat och deras barn. Efter gårdagens medieuppmärksamhet är det idag lika tyst som innan frågan lyftes upp/fram.  Med olika familjebildningar  borde alla föräldrar vid egen sjukskrivning ha lika rätt och möjlighet att skriva över TFP-dagar till annan anhörig eller vänner som föräldrar i kärnfamilj. Vi skriver faktiskt år 2007 varför beslutsfattare och lagstifning borde följt med samhällsförändringar inom familjeliv och föräldraskap.

 /Lena Nilsdotter

Andra bloggar intressant om: ensamstående föräldrar, vård av barn, tillfällig föräldrarpenning, Göran Hägglund

Barn måste få komma till tals!

Posted on av Joakim Hörsing

Nedan debuterar Lena Nilsdotter som gästskribent på denna blogg:

DN debatt skriver idag att ”Polis och domstolar sviker utsatta barn”. Rubriken borde även innehålla att samhället sviker barn i brottmål där de yngsta medborgarna befunnit
sig i våldssituationer av olika grad inom hemmet, familjen, eller annan närstående person.

Hur ofta blir mindreåriga eller äldre  barn förhörda om egna upplevelser för att kunna bearbeta det inträffade? Att ha uppevt hur närstående fått ta emot psykisk eller fysisk smärta, våld eller hot. Kanske i samband med droger?

Till vem överför barnen sina upplevelser? Händelsen lämnar kanske inte barnet utan övergår till ett självdestruktivt och inåtvänt beteende.  Händelsen blir en självpåtagen skuld, hade jag inte gjort si eller så hade NN inte slagit henne/honom, varför gjorde jag inget?
 
I dagens ordning kan en misstänkt vårdnadshavare motsätta sig att egna barn
vittnar och berätta om egna upplevelser av våldshändelsen. Samtidigt förordar Barnkonventionen  att barn har rätt att ge sin berättelse av  händelsen. Här krockar lagstiftningens intentioner kring barens bästa kontra samhällets syn  och föräldrars  rättigheter vid brottmål. children

Vems röst och version av brottshändelsen väger tyngst? 
Är  alla lika  inför lagen?
 
Våldshändelsen kan i motsats vändas till ett utåtagerande beteende och barnet
blir  betraktad och stämplad som ett ”stökigt barn eller stökig elev”. Tillslut  i ett sämsta scenario kan en ”bokstavsdiagnos” anses bli nödvändig innan  barnet kan få någon form av stöd och  hjälp. Det kan inte vara meningen att behöva medikalisera barnens våldsupplevelser i hemmet  eller av annan närstående person innan samhället träder in med stöd. Vad hjäler all lagstigtning för barnens bästa  på nationell och intenationell nivå när den inte  tillämpas där den bäst behövs? Nära barnen och i deras sociala miljö?
Artikelförfattarna skriver hur barn som utsätts för upprepat våld i hemmet är
särskilt utsatta i en beroende ställning av de vuxna i det egna hemmet.

Det blir många frågor…
 
Avslutninsgvis  anser jag att barnen behöver en starkare röst som företräder dem och  ett  snabbt stöd när våld förekommer i deras närmiljö. Vid brottmål måste barn få komma till tals  vid förhandling med målsägarbiträde, vad barnen har upplevt och få skälig ersättning från Brottsoffermyndigheten.
 
Lena Nilsdotter

Andra bloggar intressant om: barn, barns rättigheter, barnkonventionen, brottsoffer

Ett samhälle där vi inte litar på varandra helt enkelt!

Posted on av Joakim Hörsing

Det är väl den signalen regeringen nu sänder till landets medborgare när kommer att kräva intyg för vård av sjukt barn(VAB). Samtidigt blir man ju urförbannande när man hör om folk som tar ut pengar från försäkringskassan utan varken man själv eller ens barn är sjuka.

Sedan är väl ett sådant här påfund ytterligare en komplikation i en stressad förälders vardag. Beror förstås på hur man rent tekniskt utformar rapporteringen. I teorin skulle väl en skola kunna meddela FK direkt när man sjukanmäler sitt barn. Så här skriver Svd:

”Personalen ska därför intyga på en blankett från Försäkringskassan att barnet varit hemma. De nya reglerna läggs fram i riksdagen i vår och ska införas 1 juli 2008.”

Jag är osäker på om det här är helt krångelfritt.

Min slutsats är nog ändå att den är typern av kontrollsystem, hur trista de än är, förmodligen behövs. I alla fall under en tid. Missbruk är lite för väl förekommande för att jag ska vara nöjd. Socialförsäkringen får inte skjutas i sank.

Andra bloggar intressant om: socialförsäkringen, försäkringskassan, VAB

Faror med jämställdhetsdagis?

Posted on av Joakim Hörsing

Svd uppmärksammar att det nu är tio år sedan Tittmyrans dagis drog i gång sitt jämställdhetsdagis. De intervjuar några ungdomar ur den första kullen av barn som fick genuspedagogiken sig till livs och resonerar kring hur det påverkat dem. Jag delar en hel del av bloggen Vilket liv syn på hur viktigt detta är:

”Det är klart att det är viktigt med fokus på jämställdhet inom förskolan – att man tar av sig sina rosafärgade glasögon och faktiskt ser hur det ser ut. Okej, jag vet att det inte alltid är en vacker syn men det innebär inte att man bara kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar.Jämställdhetsdagis är hur viktigt som helst! Det är obegripligt att stat och kommun inte har det här på sin dagordning – när de ändå ska jobba med jämställdhetsfrågor. Det är ju alltid lättast att börja från grunden istället för att börja fostra vuxna människor i den viktiga jämställdhetsfrågan.”

Jag håller med om att det är lättast att börja med unga människor, men är inte riktigt säker på att det är det som är grunden och att det är det som ger bäst effekt. Grunden är nog inte den värld man fostras i utan den värld man fostras till. Vuxenvärlden som förebild är manifest stark.

Så här säger en av de intervjuad pojkarna:

”– Men en sak som nog kommer från jämställdhetsdagiset är att jag inte fördömer folk som bryter mot könsmönstren. Jag skulle till exempel aldrig döma en kille som ville bli dagislärare, säger han.”

Bra att han inte fördömer, men det är fortfarande en självklarhet att dagislärare är ett kvinnoyrke!

Jämställdhetsdagis och genuspedagogik är bra – jättebra! Men det är inte förrän vi förändrar strukturerna i samhället som vi kommer att ta det där avgörande klivet. En fara med jämställdhetsdagis skulle alltså kunna vara att vi förlorar fokus på världen utanför dagisväggarna.

En annan fara är att man snöar in på den kompensatoriska genuspedagogiken, vilken snarare bygger på fördomar än bekämpar dem. Pedagogiken måste handla om att förfina personalens bemötande av flickor och pojkar och se var och ens indviduella behov. Alla tror att man möter indviduella behov. Ett genus perspektivs syfte är att få personalen att inse att de faktiskt inte gör det. För det gör de inte! Bara en liten förflugen kommentar som ”Oj har din tröja gått sönder, då får du säga till mamma att hon lagar den” förstärker en livsvärld som inte behvöer förstärkas. En kompensatorisk pedagogik måste handla om att utmana varje individ till att få en starkare självbild och större kunskap om sig sjäv och sina möjligheter. Att könsrollerna är starka betyder att det i praktiken kan bli frågan om kompensatorisk uppdelning mellan könen. Bara inte detta är en oreflekterad utgångspunkt utan resultatet av ett faktiskt behov.

Andra bloggar intressant om: jämställdhet, genuspedagogik, dagis

Utöka och kvotera föräldraförsäkringen istället!

Posted on av Joakim Hörsing

Kd är på väg att driva igenom sin länge drömda dröm om vårdnadsbidrag. Förslaget är att man ska kunna vara hemma med sitt barn i maximalt 2 år, då barnet är mellan 1-3 år, och få en ersättning på cirka 3000 kronor. Den nya lagen ska börja gälla den 1 juli 2008.

Det finns ett grönt sympatiskt drag i detta med vårdnadsbidrag, nämligen att det uppmuntrar föräldrar att prioritera sina barn framför karriär och köpkraft. Detta kan dock åstadkommas på ett enklare och mer jämställt vis genom att man justerar i den befintliga föräldraförsäkringen.

Och ja Kd, vårdadsbidrag innebär att det är kvinnorna som stannar hemma och männen som gör karriär, än mer så eftersom de ”måste” kompensera för den minskade inkomsten. DN skriver idag att den genomsnittlige mannen tjänar 4300 kronor mer än den genomsnittliga kvinnan i månaden! Vem är det då som stannar hemma och vem är det som går och gör karriär?

Ur ett grönt perspektiv innebär det stora problem med en könssegregerad arbetsmarknad, även bortsett från själv ojämställdheten i sig, då den förhärskande manliga självbilden tenderar att skapa fler karriärs- och stressmekaniskmer än en mer heterogen könsfördelning skulle göra.

Därför är det angeläget hitta brott mot denna fokusering på materiella värden. En lysande idé är förstås att mannen lär sig ta ett större ansvar för sina barn och sin familj. Detta uppmuntras på ett alldeles utomordentligt sätt via en kvoterad föräldraförsäkring.

Eftersom min övertygelse är att barn behöver stanna hemma en smula lägre en vad som är gängse i dagens samhälle vill jag också se en förlängning av föräldraledigheten till 18 månader, nio till vardera förälder. Till detta kommer förslag om en allännt ökad flexibilitet för småbarnsföräldrar i arbetslivet, så att mamma mycket väl kan ta några timmar mitt på dagen för att åka hem till sitt barn. Vi måste anpassa arbetet till människan inte tvärtom.

Andra bloggar intressant om: kristdemokraterna, vårdnadsbidrag, föräldraförsäkringen, arbetslivet, arbetsmarknad, småbarnsföräldrar

Konsten att få pappor att vilja vara hemma med sina barn

Posted on av Joakim Hörsing

Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig varandra och öppnar upp för ett gemensamt Alliansförslag inom den så infekterade familjepolitiken. För husfridens skull kan Hägglund tänka sig acceptera ett moderat förslag om skatterabatt. Förslaget går ut på att mammorna får 3000 kronor i skatterabatt om papporna stannar hemma och är barnlediga. Partiernas olika idéer om hur man ska få pappor att vilja umgås med sina barn handlar om att hitta en rätt avvägning mellan piska, morot eller ren lagreglering. På morotssidan finns förutom nämnda rabatt, folkpartiets jämställdhetsbonus, vilken innebär att föräldrar som delar på föräldraledigheten får en högre ersättning. På piskfronten hamnar en rad olika nivåer på kvotering i form av öronmärkta månader. Slutligen vill V helt enkelt att lagen ska förbjuda alla andra uppdelningar en fifty – fifty.

I de flesta fall är morötter att föredra framför piskor, men i detta fallet är jag tveksam. Det ligger något osympatiskt i tanken att pappor ska mutas att vilja ta hand om sina barn, eller mer nyanserat att klura ut situationer som gör att man slipper prioritera barn högre än ekonomi. Att med lag tvinga någon är förstås ännu värre, men låt oss inte underskatta piskan i form av kvotering. Den sänder signalen att samhället inte är beredd att stödja ett system där män inte tar sitt föräldraansvar på allvar, samtidigt som det får effekten att föräldrar verkligen tvingas fundera över vad som är viktigt.

I vanlig ordning är det miljöpartiet som står för de bästa idéerna. Mp vill att sex månader ska öronmärkas för pappan, men med förutsättningen att föräldraförsäkringen byggs ut till 18 månader. Jag tycker det är lysande, små barn behöver mer tid med sina föräldrar och föräldrar mer tid med sina barn. Min privata åsikt är dock att månaderna ska fördelas jämt mellan mamman och pappan. Ett argument mot detta är att barnen blir lidande om pappan vägrar ta ut sina månader. Javisst, men vems ansvar är det egentligen. Samhällets ansvar är att ge goda villkor för föräldrar att vara med sina barn under deras först levnadstid, men också att råda bot på ojämlika strukturer i samhället. Något litet ansvar måste vi nog ändå lämna över till individen, som till exempel att sätta sina barn i första rummet. Dessutom är det ingen katastrof för ett nio månaders barn att hamna på dagis.

 Det är inte bra, långt ifrån optimalt, tråkigt och otillfredsställande, men inte en katastrof. Svensk dagisverksamhet är bra och ska bli ännu bättre.

Andra bloggar om: föräldraförsäkringen, pappamånader, jämställdhet