…tja säg det.
För oss som varit med ett tag känns det märkligt att höra de nya moderaterna angripa socialdemokraterna för skattesänkningar. Men det var vad som skedde i radioduellen mellan Sahlin och Reinfeldt. Socialdemokraterna fortsätter med sin retorik att alliansen sänker skatterna på lånade pengar. Ett ganska märkligt resonemang har jag alltid tyckt. Moderaterna och alliansen sänker skatterna, ökar skillnaderna i samhället och försämrar välfärden. Punkt. Talet om lånade pengar är det dags att sluta upp med. Ingen förstår vad det betyder ändå.
Visserligen är inte de rödgröna skattelättnaderna i form av ROT och Tjänstemomsen direkta sänkningar för de som arbetar, men nog är de minskad skatt på arbete. ROT är ju dessutom ett avdrag på beskattningsbar inkomst, visserligen inte för alla men för lönearbetare som utnyttjar det.
Alternativen kom kanske inte glasklart fram i en snuttifierad radioduell på 40 minuter, men markeringarna gjordes i alla fall, även om de blev hängande i luften i många gånger.
Det är nog bra att Sahlin blir lite upprörd ibland som när sjukförsäkringen kom på tal. Förslag och beslut som är oanständiga ska förstås kallas vid sitt rätta namn.
De rödgröna kom igår med sin överenskommelse om förskolan och Mona Sahlin kunde berätta om satsningarna på ökad personaltäthet. Reinfeldt trodde att de flesta föräldrar är väldigt nöjda med sin barnomsorg och det stämmer säkert. Men fråga arbetslösa, sjuka och föräldralediga vad det tycker om sin splittrade 15-timmars vecka. De rödgröna har ambitionen att fördubbla den tiden och därmed ge alla barn en likvärdig pedagogisk start i livet.
Så vem vann duellen? Ganska jämnt, men Mona Sahlin får plus poäng för visat temperament.
Vad tycker du?
Andra bloggar intressant om: radioduellen, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt
Tankar om Politik 
Det här med att skattebetalarna ska stå för barnvakt åt föräldrar som inte arbetar är absurt!
Sedan när är det en självklarhet att barn mår bäst av att gå i övervakad pedagogisk verksamhet på ett statligt eller kommunalt institut från dagen då de slutar att amma?
Jag är född 1980. Jag gick aldrig på dagis eller fritids. Jag började i förskolan när jag var 6 år. När jag började skolan vid 7 års ålder så kunde jag både läsa, skriva och räkna, något som de flesta av mina klasskompisar inte kunde. Jag lärde mig läsa hemma när jag var 5 år och jag lekte alldeles utmärkt med mina systrar och/eller med grannar eller vänner på lekplatsen. När mamma och pappa inte var hemma så tog mormor och morfar hand om oss på dagarna.
Det är bara 20-30 år sedan… och på den tiden var det normalt snarare än undantag att föräldrar tog hand om sina barn själva. Barnen som gick på fritids var i stark minoritet på vår skola.
Personligen så ser jag det som föräldrarnas ansvar att ta hand om och uppfostra sina barn. Barn behöver inte övervakad pedagogisk verksamhet mellan 1 och 5 års ålder – de mår minst lika bra av att vara hemma eller tillsammans med andra barn ute i ”verkliga” världen.
Jag tycker att det är direkt pinsamt att det ses som en självklarhet numer att det är staten eller kommunen som ska uppfostra barnen och att tid med föräldrar och syskon betraktas som ett straff för barnet.
Det är helt enkelt inte en mänsklig syn på barn och deras uppväxt.
Är föräldrarna hemma så är det deras ansvar att ta hand om sina egna barn, och det bästa för barnen är normalt att växa upp hemma.
Mycket bra inlägg från dig. Många fler i din åldersgrupp borde vara med och kommentera i denna för alla så viktiga fråga. .
Det kan ju vara omständigheter som gör att föräldrar inte lever tillsammans och kan ge denna uppväxt.
Själv växte jag upp som skilsmässobarn och var ett av tre barn. Mamma var ju på arbetet och förutsättningarna för att hon skulle kunna jobba var att någon tog hand om mig och mina syskon.
Du skall vara väldigt glad att du växte upp under så trygga förhållanden men det är ingen självklarhet att det ser ut så för alla barn.
Jag kunde inte läsa och skriva när jag var 6 år min mamma var hemmafru och farsan var volvoarbetare. Han var också alkoholist vilket gjorde att det kunde ganska våldsamt till hemma. Mor och farföräldrar levde inte inom gångavstånd så det var bara vi tre och mamma efter att mamma sparkat ut farsan.
Det är inte alltid att det finns hjälpande händer omkring en och att de möjligheter finns att ha barnen hemma och fostra dem. Jag hade en äldre syster som var ganska elak mot mig och hade jag varit hemma på dagarna så hade jag fått stryk på daglig basis. Jag som 7 åring mot en 11 åring.
I en perfekt värld växer alla barnen upp med vuxna omkring sig dår det inte behövs något stöd utifrån. Men det funkar inte alltid så av omständigheter som ingen har valt.
Ensamstående föräldrar tar sitt ansvar för sina barn när de har sina barn på fritids under tiden som föräldern arbetar. Om det råkar vara så att föräldern är arbetslös kanske det inte är i barnets bästa intresse att vara hemma på dagarna utan det är bättre för dem att vara sina kompisar på fritids, dagis, förskola.
Det som du beskriver som normal uppväxt kallar jag för lyx. Det är ingen självklarhet att man har båda föräldrarna vid sin uppväxt där kanske en förälder jobbar och den andra är hemma med ungarna.
Livet är långt och bara för att man råkar vara arbetslös och ha barn betyder inte det att det kommer vara så i framtiden. Det finns gott om möjlighet att hitta det jobbet , börja jobba och betala tillbaka genom skattesedeln för att täcka den kostnaden som det är för staten att ordna med förskola, dagis och fritids.
Att ha förskola, dagis och fritids för ett barn som kanske inte har det så bra hemma kan betyda skillnaden mellan att få en hyfsad tillvaro när de växte upp istället för ett tung uppväxt.
Det kan vara skillnaden mellan att växa upp och stå på sina egna ben och försörja sig själv eller sjunka ner i någon form av misär som vuxen.
Det är lätt att peka med hela handen och säga vad som är bäst för barnet. Ibland finns inte de förutsättningarna som är optimala.
Barn är olika och precis som essbeck så väl förklarar så kan uppväxtvillkoren variera åtskilligt.
Det är också vanskligt att tala om barns behov generellt, precis som om inte ett barn mellan 0-6 genomgår stora förändringar i vad han eller hon behöver.
En given utgångspunkt för mig är att samhället så långt det är rimligt ska stödja flexibilitet i samhällsservicen och så långt det är möjligt undvika tvång.
Detta betyder dock inte att samhället inte kan ha synpunkter på vad som är bäst och därmed vad skattepengarna ska användas till och således på vad som ska subventioneras och inte subventioneras.
I normalfallet tror jag att ett barn mår bästa av att vara hemma hos sina föräldrar till omkring två år. Detta är således en långsiktig målsättning för en lika delad föräldraförsäkring mellan föräldrarna.
Någonstans mellan 2-4 år tror jag att det finns en brytpunkt där det är betydligt bättre för barnet att gå i förskola än att vara hemma. I dagens samhälle är det väldigt svårt att hitta rätt stimulans och en tillräckligt stor umgängeskrets med jämnåriga för att barnet ska kunna utvecklas utanför förskolemiljön. ”Tillsammans med andra barn i den verkliga världen”, tror jag mest är utopisk dröm från en svunnen värld, tyvärr.
En välutbygd och kvalitativ förskola för ALLA är ett sätt att försöka ge barn så lika förutsättningar och uppväxtvillkor som möjligt.
Vänligen,
joakim