Politik är en tuff bransch som ytterst handlar om förtroende på olika nivåer. En väldigt tydlig nivå är det förtroende som man kan ha eller inte ha från sina partikamrater. De flesta inser och förstår att det inte är en fråga om svart eller vitt utan om grader avspeglade i en ranking på en lista. Jag har full förståelse för att man blir mindre aktiv om man hamnat långt ner på en lista. I någon mening ska man ju det också som en följd av att de som står högre måste få utrymme att ta det ansvar som åtföljer det förtroende man givits.

Svårare att förstå är när man på grund av ett misslyckande i den interna positioneringen väljer att helt byta sida och gå med i ett annat parti. Det verkar vara detta som är fallet i Botkyrka där ett antal miljöpartister ”plötsligt” får en halleluja-upplevelse och hoppar av partiet. Precis när valrörelsen ska sätta igång på allvar.

Även alledeles bortsett det osannolika i att alla dessa miljöpartister simultant får andra värderingar över en natt, så bär inte ett uppbrott i en valrörelse tecknen av en genuin omsvängning ideologiskt. Det bär snarare hämdens signum. Att från besvikelsens avgrund vilja åstadkomma så mycket skada som möjligt. Givetvis också att se om gräset måhända just för mig är grönare på andra sidan ån…

Andra bloggar intressant om miljöpartiet, Botkyrka, interna strider