Jag tyckte att följande skulle vinna:
Prickade in ettan rätt och fick med två andra till andra chansen.
Måste dock medge att Pain of Salvation lät en smula mer enformig än vad som framgick av en minuters klippet. Olas låt var bättre i fullformat får erkännas.
För er som är mätta på nöje och underhållning läs något matnyttigt här
Melodifestivalen på senare år har faktiskt bjudit på en del schyssta låtar och halvhyggliga popsnören. I kväll är det således dags igen och jag tar mig lite tid att lyssna igenom bidragen.
Länkarna nedan tar er till SVT Play där ni kan lyssna på bidragen.
1.Ola – Unstoppable – Knappast orginell, men kanske det bidrag som sätter sig bäst.
2.Jenny Silver -A place to stay – Måste hålla med bloggen Melodifestivalen – en tämligen intetsägande låt!
3. Linda Pritchard – You making me hot-hot-hot – Åttiotalsstuk, inte särskilt bra
4. Pain of Salvation -Road Salt – Rockballad, inte så tokig även om det förstås har gjorts bättre…
5. Anders Ekborg – The Saviour– Direkt dålig faktiskt. En operettröst som inte kommer till sin rätt i detta sammanhang. Nattis har en annan åsikt.
6. Jessica Andersson – I did it for love – helt ok poplåt
7. Frispråkarn – Singel – Helt ok rapplåt
8. Salem al Fakir – Keep on walking – Svårt att riktigt bästa mig om detta är den bästa låten eller rent av den sämsta…hm. Drag av orginalitet men det är något som inte stämmer. Även om jag inte får gåshud som Trollhare tror jag ändå att jag landar på att ha Fakir som favorit!
Ok, dags att förkunna domen:
Direkt till final – Salem al fakir och Pain of Salvation
Till andra chansen – Jessica Andersson och Frispråkarn
OBS! Detta är vad jag tycker inte vad jag tror kommer att hända. Vad tycker ni?
Bloggat: Sune – the girl, Törnebohms, Mad World, Ord av jerry, Pappabloggen, Pierres Schlager Experience, Kim Milrell, Falköga, Kulturbloggen, Wikner, Musikhörnan, Robin Bergström, Without lights, Kakelbloggen, den galna mamman, Madonnan, Ensam mamma söker inte
Andra bloggar intressant om: melodifestivalen
Lars Winnerbäck blev kungen av P3 Guld galan.
Han har dessutom skrivit Soundtracket till mitt liv;
Andra bloggar om: Winnerbäck, P3 Guld galan
Råkade av en slump hitta fram till en blogg vid namn Sofia Talvik, som huserades av just en Sofia Talvik. Hon visade sig vara en gudabenådad sångerska och låtskriverska.
Gå till hennes blogg: Sofia Talvik och en av hennes sånger startar automatiskt. Det finns många fria downloads och skivor att köpa. Rekommenderas varmt!
Andra bloggar intressant om: Sofia Talvik
Idag börjar Idol and Boy I like it! En strid ström av överusla förhoppningsfulla människor förs inför det musikaliska skranket att offentligt avrättas och förnedras. Eller?
Nja, det var väl lite så jag om än överdrivet beskrivet såg på det hela tills förra året då jag bestämde mig för att faktiskt titta på ett program…
Jag följde sedan slaviskt Idol to the bitter end. Ok, det säger väl kanske helt enkelt att jag liksom väldigt många andra gillar förnedringstv? Samtidigt är jag inte särskilt förtjust i tv-program som Lyxfällan, just på grund av det försåtliga integritetskränkande konceptet.
Nu är ju Idol bara förnedringstv i de första omgångarna. Och det är långt ifrån alla deltagare som slås ut som sätts i en förnedrande situation. Men några gör det helt klart. Måste verkligen Tv4 ta med personer som verkligen tror att de är superstjärnor fast de i själva verket är raka motsatsen. Att göra dessa individer till åtlöje är faktiskt inte roligt, bara hjärtlöst.
Och ni som tycker att det är hysteriskt roligt – meditera över det faktumet en stund!
Själv genomlider jag denna fas för att sedan sitta som fastnaglad.
Låt Idol börja!
Ikväll drar även SVT’s skandalomsusade serie Den stora resan igång. Den ska jag definitivt inte se.
Andra bloggar intressant om: idol, tv4, förnedringstv, kränkningar, mobbning
Det är den där jäkla Mika låten som fastnat på hjärnan. Lev ditt liv tills du finner kärleken för kärlek kommer att förgöra dig.
”Mama told me what I should know,
Too much candy gonna ride your soul,
If she loves you, let her go,
‘cause love only gets you down.”
”I went walking in with my mama one day,
When she warn me what people say,
Live your life until love is found,
‘cause love’s gonna get you down.”
Sucking to hard on your lollipop?
Mötley Crüe var mina största idoler under den korta tid då jag överhuvudtaget hade dylika. Idolskap har liksom aldrig varit min melodi knappast ens då det begav sig. För mig existerar fyra album Too fast for Love, Shout at the Devil, Theatre of Pain och Girls Girls Girls. Lite synd att jag la av ett album för tidigt eftersom de flesta tycks mena att Dr Feelgood är deras bästa album.
Enligt min mening är Shout at the Devil det i särklass bästa albumet, därefter To fast, därefter Theatre och på Girlsalbumet är de redan farligt nära dansbandsmusik. Ett öde värre än döden och som drabbat så hårda band som till och med Metallica.
De tolv bästa låtarna utan rangordning
Med detta lämnar vi Mötley Crüe och i nästa lilla episod av mitt musikdrama kommer vi stifta bekantskap med andra klassiska åttiotals hårdrocksband som betydde något för mig.
Andra bloggar intressant om: musiksmak, mötley crüe, hårdrock, glamrock, musik
Det är nu dags att komma till mina stora hårdrocksidoler i min lilla serie om den musik som betytt något genom åren. I tiden befinner vi oss nu i krokarna kring anno domino 1984. AC/DC, Saxon, och Slade har jag nämnt som existerandes i min skivsamling också fanns då dessa oborstade långhåriga Jack Daniels drickande galningarna från L.A vars intressen bestod av SEX – DRUGS – ROCK ‘N’ ROLL och som levde efter måttot Live fast – Die fast. Ett under att de fortfarande är vid livet alla fyra. Således ger jag er MÖTLEY CRUE:
Detta var nog den första låt jag hörde och jag sprang genast och köpte albumet SHOUT AT THE DEVIL. Jag var helt såld på musiken och Vince Neil var det häftigaste jag skådat. Började käka B-vitaminer och snart hade jag en frisyr som såg ut ungefär som hans.Upptäckte förstås snabbt att de givit ut en skiva redan 1981 och som var nästan lika bra. Ett smakprov från denna:
Även om några låtar på följande två album tillhörde deras absolut bästa så är det sammantaget de två första som är de bästa. Slutade lyssna på hårdrock strax före Dr Feelgood så jag köpte aldrig det albumet som kom att bli deras största försäljningsframgång.
Även om deras tredje album kanske inte är en peak rent objektivt som var det en peak för mig som mötleyfans och mer crue än Louder than hell blir det liksom inte. Denna video visar väl lite essensen i bandet, Use it or Loose it:
Så vitt jag förstått minns basisten Nikki Sixx inget av vare sig inspelningen av Theatre of Pain eller den påföljande turnén, hög som han var på heroin.
Vi avslutar den del med den finstämda balladen Home Sweet Home. I nästa del fortsätter jag mig Mötley Crue och deras bästa låtar.
Andra bloggar intressant om: Mötley Crüe
Tja, varför inte blogga när man ändå sitter och glor på dumburken. Just nu sjunger en ung stylad kille om Love in Stereo. Ganska platt och intetsägande enligt mig, men så brukar jag förstås tycka. På Aftonbladet läser jag att han, Ola är tjejernas favorit. Frågan är om det räcker?
Nästa låt verkar vara någon slags Winnerbäck-wannabee i lightversion. Lasse heter han också.
Sedan går festivalen in i ryska tongångar på engelskt tungomål. ”Borka”, ”Borka!” Riktigt dåligt faktiskt och en total avsaknad av sångröst från artisten.
Luuk gör som vanligt ett bra jobb och gör det hela ganska uthärdligt.
Fjärde låten om en visuell svalupplevelse är nog bäst hittill även om den gessleinspirerade texten inte har mycket av finess. Med det är ju en MELODIfestival, inget annat. Bloggen Rosendal menar att det hela endast handlar om artistens popularitet. Hana favorit är femte bidraget framfört av ett rödsprakande tvillingpar. Lite väl Mikainspirerat kanske, men helt klart det mest gedigna verket framfört ikväll när det är five more to go. Återstår att se om Rosenblom får rätt i att de ändå är chanslösa. Glöm inte den där skolfröknen som gick väldigt långt…..
Sjätte låten sjungs av den extremt rutinerade shclagerartisten Sanna Nielsen. Empty room för fullsatt isarena. Börjar ju lite småtrevligt och sjunga kan hon ju onekligen. Väntar upp upptempo, stegras långsamt. Okej, bra, men inte tillräckligt catchy kanske. En annan teori om vad är som avgör kommer bloggen dansbandsbloggen med – det handlar om vad schlagerkrönikörerna skriver.
Dags för sjunde låten – ANDRA GENERATIONEN sjunger en märklig sång om Kebabpizza. Rätt roligt i tradjazz stuk alá orienten. Chanslösa givetvis.
Så är det dags schlagerstjärnan CAROLA med Andreas Jonsson. Vissa spekulerar om den kan komma att diskas eftersom den legat ute på Youtube. One Love – proffsigt i typiskt schlager manér. Lite tråkigt kan jag tycka, men det går nog hem i stugorna misstänker jag. Om det är popularitet och kändisskap som avgör så är saken biff. Denna blogg har redan på förhand dissat paret.
Thats it – spring och ring!!
Lite kuriosa under tiden. Läser på en blogg att Carola finns som ikon i bokstavlig inte överförd betydelse. På en annan blogg kan vi funderar över sambandet mellan melodifestivalen och kossor. Basic personligt tycker inte att det vi hört i kväll varit något vidare och för fram hypotesen att det kanske är detta faktum som har satt musikindustrin i kris snarare än fildelning.
BJÖRN GUSTAVSSON: streetmagic – trist, scenemagic – ännu tristare.
Min gissning – 1 och 2 till final – 3 och 4 till andra chansen.
PAUS – Vacker dans.
Till final
Till andra chansen
Carola gick alltså inte direkt till final. Helt korrekt men mycket oväntat. Och Rosenblom fick gruvligt fel. Kulturbloggen skriver att det var en stor skräll och att svenska folket är galna.
Andra bloggar intressant om: melodifestivalen, schlagerfestivalen, melodifestival
Så var det dags för festival hemma i tv-sofforna där ett antal melodier genom en omständig procedur gallras för att Sverige ska kunna skicka ett bidrag till Eurovision Song Contest. I kväll gick tävlingen av stapeln i Göteborg och artisterna var Susy Tapper, Amy Diamond, E-type och the poodles, Christer Sjögren, Velvet, Face-84 och några till. Amy Diamond vann väntat tillsammans med obegripliga Christer Sjögren med den lika märkliga låten We love Europe. Svd’s festival blogg kommenterar det som att ”svenska folket har humor, haha”. Aftonbladet skriver att detta är Christers stora revansch. Jag lutar mer åt den humoristiska hypotesen.
Såg att en vän på Facebook hade gått med i någon Cause som hette Våga vägra Melodifestivalen och många av oss minns förstås låten ”Doing the omoralisk schlagerfestival”. För andra som jag känner är denna tävling ungefär det bästa som händer under året. Jag intar nog ett litet mer lakoniskt mellanläge när det gäller den svenska uttagning, men måste erkänna att den europeiska finalen är lite småtrevlig. Ännu är ju inte startfältet helt anglofierat.
För en del är ju kläderna ett omistligt inslag. Aftonbladets Nina Johansson menar att kvällens tävling i det avseendet var ”aptrist trots pungchock”. Själv tyckte jag väl inte att det var så märkvärdigt trist och inte blev jag särskilt shockad heller.
Jag ska väl bjuda på lite musik också. Här är Sillsttryparen introducerad av Ville, VAlle och Viktor:
Andra bloggar intressant om: Melodifestivalen, schlagerfestivalen
Vid något tillfälle i fjärde klass hade jag fått lite pengar för att köpa en skiva och tanken som jag hade var att det skulle bli en hårdrocksskiva, MEN så fanns det en hitlåt i tiden som jag fallit stenhårt för. Skulle jag köpa hennes skiva eller gå den hårda musikens väg? Artisten som konkurrerade med hårdrocken var Nena och låten var denna:
Nej, Nena drog det kortaste stråhet och jag gick helt och hållet på det häftigaste skivomslaget och det var ett album av SAXON vid namn Crusader, som då alltså blev mitt första hårdrocksalbum. Saxon var knappast den bästa gruppen världen skådat och Crusader inte ett av deras bästa album, men dock min väg som hårdrockare var nu utstakad.
Mina två nästa inköp kom att bli betydligt mer långlivade varav det ena bandet kom att bli mina idoler under några år. Jag håller lite på detta senare album och väljer istället att presentera en mycket bra men ojämn grupp på gränsen till vad som kan kallas hårdrock/rock.
Denna grupp som förstås är SLADE presenterade också en av den tidens populäraste tryckare på dansgolvet:
Andra bloggar intressant om: musik, musiksmak, Saxon, Nena, Slade
Min goda vän Anna verkar vara en smula fascinerad av Emosar. Jag vet väl egentligen inte så mycket om emo, men tyckte att den video som min dotter visade mig på Youtube var rätt rolig:
För en seriös och säkert korrekt beskrivning av emogenren kan ni kolla in wikipedia.
En liten rolig artikel skrevs på DN’s kultursidor för en tid sedan, läs den här. Ur artikeln:
”Men de tycks också ha begripit att poserande inte är förkastligt utan kreativt. ”Everybody hurts” hävdar att det är emo att låtsas ha synfel, att låtsas gilla hiphop, att låtsas vara en bokmal och att bära tröjor med rockband som man aldrig hört. Ett av de nyttigaste stiltipsen – som jag önskar att någon hade gett mig när jag var ung – är att aldrig sätta på sig tröjan som man just köpt i souvenirståndet på en konsert. I stället ska man knöggla ner den i handväskan eller bakfickan. Det är viktigt att se ut som om man inte bryr sig.
Svenska emokids klär sig extra snyggt eftersom de inspireras av japanska stilar som visual kei och gothic lolita. Vi borde hylla innehållet i deras garderober lika mycket som vi fördömer innehållet i deras mp3-spelare. ”
Hoppas du gillade Emo sången Anna!!
Andra bloggar intressant om: emo
Någon gång i slutet av lågstadiet hörde jag min första hårdrockslåt och blev en smula förälskad i dessa tongångar. Tyvärr upptäckte jag att sångaren i bandet redan var död och hade ersatts av en mycket blek efterträdare. Jag ger er nu min första hårdrockslåt, jag ger er AC/DC och Bon Scott – må han vila i frid:
Bon Scott eran bjöd på följande album:
Dessa skivor innehåller otroligt många bra låtar, men ska jag tvingas välja en får det bli denna, LET THERE BE ROCK:
Jag definerade mig ännu inte som hårdrockare, men hade fått ett första outplånligt intryck. Än idag måste jag säga att denna musik av Bon Scott håller abslouta världsklass. I nästa del berättar jag om hårdrocken som vägval.
Okej vi befinner oss i åttiotalets begynnelse. Jag går på lågstadiet och får via en äldre kompis mina första idoler. Ett band som får mig att använda smink och nagellack: I give you NOICE:
I min Noicekanon ingår tre skivor: En Kväll i tunnelbanan, Bedårande Barn av sin tid, Dolce vita Det Ljuva Livet.
Experimentet med en annan sångare på albumet Europa var en katastrof och jag hade vid den tiden helt andra idoler i en helt annan genre.
Här kommer en låt från Bedårade barn:
Det fanns förstås andra band som lyssnade lite grand i smyg på eftersom de var starka rivaler till favoriterna. Här är ett givet exempel:
Andra bloggar om: noice, gyllene tider, åttiotalsmusik
Vid samma tid som jag diggade Boppers i början av åttio- slutet av sjuttiotalet hade jag en kort neddykning i countrymusik i svensk förpackning. Främst var jag förtjust i Kikki Danielsson och Elisabeth Andreasson. Eftersom jag inte hittade någon video när dessa damer sjunger country tar vi det i orginal:
Och så bjuder jag även på denna pärla av Pansargeneralens hustru:
För att ändå ger er lite Kikki och Elisabeth kör vi en Chipsklassiker, men vid den tiden hade jag övergått till helt annan musik…
Nästa gång kommer vi till mina första riktigt stora idoler…
Andra bloggar om: kikki danielsson, elisabeth andreasson, Chips, Dolly Parton, Country
Tankar om Politik 