UPPDATERING: LANDSTINGET GÅR IN OCH BETALAR FÖR KALLE!!
Givetvis är det inte så här det ska gå till, men för Kalle är det naturligtvis goda nyheter. Det är bra att det nu börjar diskuteras både hur de nationella riklinjerna för denna sjukdom ska se, liksom hur finansieringen i framtiden ska gå till. Chefläkaren har spelat ett fult men framgångsrikt spel med en ung människas liv som insats.
……………
Fallet Kalle Dejemyr är principiellt intressant ur många aspekter. I detta inlägg tänkte jag dock blott ta upp det argument som Chefläkare Stefan Engkvist tar till, nämligen att ställa en enskild behandling mot landstingsskatten. Det är riktigt att det måste föras en aktiv diskussion om relationen mellan det vi är bredda att betala i skatt och den vård vi kan förvänta oss få ut. Engkvist har alltså rätt i att det är en fråga för hela samhället.
Vad som dock knappast kan vara en fråga för hela samhället är om huruvida Kalle ska ha vård eller inte och hur just Kalles vårdkostnader ska ses i förållande till landstingsskatten. Så vitt jag förstår så borde Kalle tillhöra en hög prioritetsgrad i hälso- och sjukvårdslagens mening. Man kan inte heller säga att Kalle ingår i någon särskilt etiskt komplicerad grupp som till exempel mycket gamla(vad är rimligt att lägga på någon som snart ska dö), eller extremt tidigt födda barn, eller estetiska ingrepp, eller livskvalitethöjande behandlingar som till exempel fertilitetsbehandlingar.
Jag kan inte se att han överhuvudtaget kan bli föremål för ekonomiska övervägande. Dessa måste istället förskjutas till lågprioriterade grupper och till etiskt svårbedömda fall.
Och det är utifrån detta vården måste ha en diskussion med hela samhället och ställa det i relation till skattesatsen. Är vi beredda att gemensamt finansiera hjälpmedel som underlättar vardagen? Är vi beredda att betala för att infertila par ska kunna få barn? Detta är relevanta frågor som vi kan ha en diskussion kring.
Huruvida en svårt sjuk ung människa ska få en behandling som visat sig effektiv kan aldrig ens föras upp på agendan. I alla fall inte utifrån nuvarande lagstiftning och menar jag inte utifrån rimligt civiliserade moraliska standarder.
Andra bloggar intressant om: Kalle Dejemyr, Huddinge, etik, hälso- och sjukvårdslagen
Tankar om Politik 
Hur kan du säga att hans behandling inte är etiskt problematisk? 10 miljoner kostar behandlingen per år. För en person. Hans situation är tragisk men pengarna vi pratar om, om de fanns, skulle kunna rädda mängder med andra liv genom anställning av fler läkare, mer utrustning, fler avdelningar. Självklart är det inte lätt att göra sådana avvägningar som sjukhuset har gjort, och självklart begås det ibland misstag, men jag kan inte annat än sympatisera med deras beslut i detta fall.
Så du menar på fullt allvar att om du får en behandlingsbar leukemi så ska läkarna ställa sig frågan hur många reumatiker man istället skulle kunna ge medicin till, och faktiskt överväga att avstå från att ge dig behandling? Vad är skillnaden? Är det prislappen? Var gå i så fall gränsen? Är det vid 5 miljoner man ska börja räkna på alternativnyttan, eller vid 2 miljoner?
För mig kan aldrig själva priset på en given behandling för en given individ bli föremål för sådana resonemang.
Däremot ska vi föra dem på principiell nivå? Är det rimligt att samhället betalar för hörapparater till exempel? Är det rimligt att sätta in intensivvårdsresurser för att bota en lunginflammation på en 95 åring som ändå kommer dö inom en månad? När ska vi övergå från behandlande vård till palliativ? Hur mycket ska människors behov av att skaffa barn få kosta? Etc etc.
Att rädda en ung människas liv är däremot etiskt väldigt okomplicerat för mig!!
Vänligen,
Joakim Hörsing
Oavsett vad man kan tycka om det är det ju redan ett faktum att även vård måste prioriteras! Jag inser hur cyniskt utilitaristiskt det låter men det är inte försvarbart att rädda en människa på bekostnad av 10 andra. Någon måste någonstans avgöra om leukemibehandlingen eller de tio människor i vårdkö som dör för att de inte får operation i tid ska prioriteras. Jag avundas inte den som tar beslutet men i en sjukvård med begränsade resurser måste man förr eller senare inse att man inte hjälpa alla.
mvh Eric, läkarstudent
Jag tenderar att hålla med Eric. Såvitt jag förstår ska denne stackars Kalle dö i förtid ändå, och då är det inte så mycket skillnad – hur än cyniskt det må låta – mellan att ge honom eller en 70-åring vård (95-åringen är kanske lite överdrivet). Det handlar dessutom inte enbart om prioriteringar inom vården, utan också om prioriteringar mellan vård och andra kostnadsposter (personaltäthet på dagis, äldreboende etc…etc…allt sådant påverkar i sin tur befolkningens hälsa på en aggregerad nivå – och de enskilda individernas på ett ytterst påtagligt sätt.
Hälsningar,
Michael
Någon måste betala och frågan är vem. Om sjukhuset ska betala innebär detta att sjukhusets övriga patienter betalar. Alltså är det dessa som ska svara på frågan om de är beredda att betala för någon annans patients behandling. Svarar de nej har sjukhuset ingen skyldighet.
Om det istället ska skattefinansieras blir frågan istället vilken skyldighet alla vi andra har att betala hans behandling.
Joakim Den sortens avvägningar som du verkar finna hemska de görs varje dag.
Vi väljer på två sätt. dels genom hur mycket pengar som vården får dels genom hur mycket vård olika mäniskor får.
I princip varje operation och behandling (förutom de extremt biliga som en pencilinkur) vägs emot vilken nytta som andra patienter skulle kunna få av dessa pengar. Det är inget kul att fundera på men det är sanningen.
Det som jag tycker är fel är däremot att vi politiker har abdikerat de ansvaret till läkarnai ngn sorts förhoppning att det ska vara ”professionelt”. Det är att inte ta vårt ansvar. I alla andra fall så är det vi politiker som gör avvägninger. som exempel ifrån min nämnd (tekniska nämden)
så är det avvägningar mellan olika infrastruktursatsningar com påverkar hur många olyckor det blir. där man hela tiden får ställa kostnader mot nytta.
Så det är inget konstigt att man avbryter behandlingen för man kan använda de pengarna till mycket mer nytta på andra håll. Det är kallt men det är rätt.
Du har rätt i att det inte är konstigt att man gör avvägningar och prioriteringar. Det är också riktigt att vi politiker inte får abdikera från vårt ansvar. Vissa typer av grundläggande prioriteringar har vi dock redan tagit ansvar för genom lagstiftningen. Vi säger att det finns olika prioriteringsgrupper och där t. ex medicinskt motiverade behandlingar för att undvika för tidig död har hög prioritet.
Det vi som landstingspolitiker ska ta ansvar för är bedöma konsekvenserna av ett minskat utbud av det som har lägst prioritet, samt föra en dialog med medborgarna om etiskt svåra dilemman. Det är också denna typ av avvägningar som ”görs varje dag” av den enskilde läkaren. Till exempel hur sätter jag indikationen för grå starr; hur illa måste jag se för att få en operation och när i tiden? Hur stort besvär har patienten av sina åderbråck, är det rimligt att hon får en operation? Kruxet i sådana avvägningar ofta huruvida en viss behandling är medicinskt motiverad eller inte. Klarar man sig med en hörapparat ska man då också få en andra subventionerad av samhället?
Det läggs utan problem pengar på vapen, så skrota försvaret och få pengar till vården och andra lågprioriterade områden. Sådant här är bara en försmak av det som skulle bli i slutändan av privatiserad vård. Det är helt enkelt skillnad på folk och fä. Om Kalle hade varit någon med högre status i samhälet så hade det inte ens varit en fråga om saken. Själv minns jag i början av 80 talet när min mamma fick kasta tillväxthormon för 550 000 som hon hade i kylskåpet och som jag inte längre skulle ta, men sjukhuset vägrade ta tillbaka det. 🙂
Förstår – rent krasst – att dessa överväganden måste göras.
Men att som i detta fall neka en människa, som redan påbörjat behandling med lyckat resultat, det suger ordentligt!
Det är en annan sak att ta ett principbeslut om att si och så mycket får en behandling / infrastruktursatsning kosta.
Nej, sänk några landstingsdirektörers löner med några miljoner istället och låt killen leva!
perfektare argument för en nationell läkemedelsindustri har aldrig skådats.
Jag kan förstå Karolinskas resonemang , självklart ska medicinen betalas nationellt, frågan om orphan drugs har varit uppe förut men byråkraterna har inte kunnat bestämma något.
Dock är jag övertygad om att det varje år slösas bort minst 10 miljoner på trams, snittar och konferenserer på Karolinska.
10 Miljoner är mycket för en individ men samtidigt är det itne någon vanlig diagnos. Om jag minns rätt finns det fyra fall i Sverige vilket ger 40 mil. per åt totalt.
Detta i relation till de kostnader vi har för sjukvård, sjukskrivningar och rehabilitering för åkommor som är rent livstilsrelaterade(rökning,alkohol,bristande motion, stress osv osv) tycker jag personligen att valet är enkelt. Kalle har knappasst kunnat göra valet att ha eller inte ha sjukdomen något många av oss som drabbas av andra sjukdomar i viss mån har haft.
Varför ska vi då ha friheten att leva som vi vill och förvänta oss vård när det smäller men hans frihet ska begränsas trots att han knappasst kunnat göra något åt sin situation.
Ska det prioriteras så ska kanske livstilsrelaterade(och på annat sätt självförvållade) sjukdomar och skador ha en självrisk som bekostar de exeptionella fallen?
Visst blir det en risk för godtycklighet för vad som är självförvållat men det är knappast någon skillnad mot nu där 3 får behandligen och en inte får den, i samma land men samma lagar och regler.
Vägverket .. det är den enda myndigheten med en offentligt siffra på vad ett människoliv är värt. 8 miljoner.
Hejsan,
Det där med Vägverkets 8 miljoner var inte så tokigt, kanske… 🙂
Undrar bara var patienten själv blir av i allt det här snacket om pengar hit och dit = vård eller inte vård. Det är väl för faen inte det VIKTIGAST av allt i ALLTING här på jorden ! Det finns faktiskt medmänniskor – även barn – som VET själva hur dom vill ha det eller inte ha det.
Undrar ju i detta fall om barnet har haft någon talan överhuvudtaget ? Eller är det läkaren ifråga – som utan att egentligen ha frågat patienten själv – som på helt eget bevåg fattat beslutet för patienten – långt över patientens huvud, kanske…
Ha det…
vännen Josef
josef, jag fattar inte ditt prat om patienter och barn.
VAd tycker ni om kostnaden istället var 10 Miljader per år?
Vadå begränsade resurser Eric !?.Det påstås ju vara högkonjuktur !?. 🙂 Grabben ska ha vård,punkt slut om nu alla djävla ministrar med sina förmåner kan glida omkring på en räkmacka hela livet.
GooodDag I,
Dina uttryckta meningar: ”josef, jag fattar inte ditt prat om patienter och barn. VAd tycker ni om kostnaden istället var 10 Miljader per år?” slut citat.
Barn är helt enkelt FULLVÄRDIGA medmänniskor också – i mitt mer än 66-åriga perspektiv sett.
Det är obegripligt = icke i saken objektivt = icke verklighetsverkligt överhuvudtaget att använda pengar som värderingsgrund – i mitt perspektiv sett. Detta därför att pengar är ett så abstrakt = innehållsfattigt begrepp – och då särskilt på nivån ca 10 miljarder.
Subjektiv-Ism = uppfattningen att det inte finns någon allmängiltig kunskap och Subjektiv-Ism är ju en etik som bygger helt på känslor. Det funkar inte heller i det här specifika fallet – som jag ser det.
Så det finns poänger i det som sagts om att istället räkna om pengarna till hur många som INTE kan få vård – och därmed kanske tvingas till att sluta med att andas – för att det här speciella barnet skall kunna hållas vid liv, kanske…
Men det är ju inte heller fullt ut relevant = sakvidkommande – för pengar finns det ju egentligen ett ÖverFlöd av – precis som allt annat i materiaSkapelsen. Att sen människosläktet sedan tusentals år tillbaka har valt att bygga alla sina civilisationer på den vansinnigt idiotiska tankeidén att det är Brist på ALLT – det är ju en helt annan sak, kanske… 🙂
Ha det…
vännen Josef
Hur kan såmånga som kommenterat din blogg verkligen anse att Kalle INTE bör få sin medicin? O.o
I alla fall, väl skrivet av dig.
Intressant att läsa allas kommentarer.
Det är otroligt svårt för människor att sätta sig in i patientens syn på det hela.
Man ser 10 miljoner som en siffra, en kostnad.
Vissa säger att vård är en självklarhet
andra säger att det är på tok för mycket pengar.
Men
Slå ut kostnaden för mig om jag inte skulle få behnadling.
Ökade kontroller (specialistläkarbesök).
Vi pratar hjärta, lungor, ögon, öron. leder osv.
Personlig assistent dygnet runt.
Andra läkemedel
Hjälpmedel.
10 miljoner räcker då inte längre för att hålla mig vid liv.
Min vardag ser idag ut som alla andras, jag jobbar och betalar skatt. Lever precis som alla andra.
Utan den behandling jag idag får hamnar jag i landstingets säng på någon avdelning resten av mitt liv.
Har precis börjat blogga och ni är alla välkomna att läsa om min vardag. Så upptäcker ni snart att den inte urskiljer sig från eran.
dejemyr.blogg.se
/ Kalle Dejemyr