Vad som kan hända på en skola….och utanför

Vill uppmärksamma bloggen Slutstadium som skriver bra om ordning och reda i skolan. Jag skriver något liknande här. Kom till hans blogg via en Svd artikel om en pojke som blivit hängd i ett hopprep. Kanske inte helt relevant men jag fick läsa ett bra inlägg.

Överfallet ägde ju rum utanför skolan och verkar vara en enskild pojkes attack mot en annan. Allvarligt förvisso, men kanske inte ett skolproblem. Vad får en elvaåring att genomföra en sådan brutal handling. Vrede förmodligen. Blint raseri. Barn är varken mer eller mindre goda än vuxna.

Att märka ord

Svd redovisar en undersökning om relationer. Där finner jag följande mening:

”Slutsatsen är att par som varit tillsammans i fem till nio år löper störst risk för att få problem i sin relation. ”

Anta att man har varit tillsammans i 4 år. Antingen kommer man att vara tillsammans i ytterligare 1 år och då komma in i Farozonen eller så kommer det ta slut innan dess. Om det senare gäller har man sannolikt redan problem. Och om det håller så är det väl redan en risk eftersom man kommer att ingå i farozonen.

Förmodligen ska det väl tolkas som att de par som lyckats hålla ihop i fem år kan förvänta sig 4 kritiska år.

Givetvis måste bensinen blir mycket dyrare än 29 öre!

Det finns många goda skäl till att höja koldioxidskatter. Det främsta är naturligtvis miljö- och klimatskälen. Men det finns även andra. Olje tillågne i världen är i mång och mycket en uppskruvad bubbla där oljeutvinningen pressar sin källor och lager till max. Sanrt kommer det dock märkas att oljan nått sin ”peak” och då kommer priset höjas kraftigt. Vi talar inte om ören i det läget…

Ju snabbar vi i Svergie kan komma bort från oljeberoendet desto bättre förberedda är vi när den dagen kommer. Tveka alltså inte att trycka på prishöjar knappen regeringen! Det vinner både klimatet och vår plånbok på i längden.

Anmdra bloggar om: bensinpriset, klimatet, oljeberoendet

Faror med jämställdhetsdagis?

Svd uppmärksammar att det nu är tio år sedan Tittmyrans dagis drog i gång sitt jämställdhetsdagis. De intervjuar några ungdomar ur den första kullen av barn som fick genuspedagogiken sig till livs och resonerar kring hur det påverkat dem. Jag delar en hel del av bloggen Vilket liv syn på hur viktigt detta är:

”Det är klart att det är viktigt med fokus på jämställdhet inom förskolan – att man tar av sig sina rosafärgade glasögon och faktiskt ser hur det ser ut. Okej, jag vet att det inte alltid är en vacker syn men det innebär inte att man bara kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar.Jämställdhetsdagis är hur viktigt som helst! Det är obegripligt att stat och kommun inte har det här på sin dagordning – när de ändå ska jobba med jämställdhetsfrågor. Det är ju alltid lättast att börja från grunden istället för att börja fostra vuxna människor i den viktiga jämställdhetsfrågan.”

Jag håller med om att det är lättast att börja med unga människor, men är inte riktigt säker på att det är det som är grunden och att det är det som ger bäst effekt. Grunden är nog inte den värld man fostras i utan den värld man fostras till. Vuxenvärlden som förebild är manifest stark.

Så här säger en av de intervjuad pojkarna:

”– Men en sak som nog kommer från jämställdhetsdagiset är att jag inte fördömer folk som bryter mot könsmönstren. Jag skulle till exempel aldrig döma en kille som ville bli dagislärare, säger han.”

Bra att han inte fördömer, men det är fortfarande en självklarhet att dagislärare är ett kvinnoyrke!

Jämställdhetsdagis och genuspedagogik är bra – jättebra! Men det är inte förrän vi förändrar strukturerna i samhället som vi kommer att ta det där avgörande klivet. En fara med jämställdhetsdagis skulle alltså kunna vara att vi förlorar fokus på världen utanför dagisväggarna.

En annan fara är att man snöar in på den kompensatoriska genuspedagogiken, vilken snarare bygger på fördomar än bekämpar dem. Pedagogiken måste handla om att förfina personalens bemötande av flickor och pojkar och se var och ens indviduella behov. Alla tror att man möter indviduella behov. Ett genus perspektivs syfte är att få personalen att inse att de faktiskt inte gör det. För det gör de inte! Bara en liten förflugen kommentar som ”Oj har din tröja gått sönder, då får du säga till mamma att hon lagar den” förstärker en livsvärld som inte behvöer förstärkas. En kompensatorisk pedagogik måste handla om att utmana varje individ till att få en starkare självbild och större kunskap om sig sjäv och sina möjligheter. Att könsrollerna är starka betyder att det i praktiken kan bli frågan om kompensatorisk uppdelning mellan könen. Bara inte detta är en oreflekterad utgångspunkt utan resultatet av ett faktiskt behov.

Andra bloggar intressant om: jämställdhet, genuspedagogik, dagis

Ett sista inlägg om den där rondellhunden

Debatten kring den publicerade rondellhunden har undr helgen gått vidare. Mycket givetvis på grund av de utfärdade hoten mot Vilks och Chefredaktören på Nerikes Allehanda. Diskussionen kräver i allra högsta grad att man håller tungan rätt i mun och håller balansen på en ganska slak lina.

För som jag ser det handlar det om nyanser. Och det gör det alltid när en diskussion tar sig från teoriboken ut i verkligheten och får konsekvenser för verkliga människor. Små detaljer och ordvändningar får helt plötsligt betydelse.

Jag har velat hävda en oinskränkt yttrandefrihet på ett trefaldigt vis:

1. Rätten att publicera allt som inte överskrider gränsen till hets mot folkgrupp eller annat som betraktas som olagligt.

2. Rätten för andra att kritisera det som har publicerats.

3. Min rätt att tycka att publiceringen av muhammedbilden var olämplig.

Visst det är kanske tre bollar som kan vara svårt att hålla i luften på ett stringent sätt.

 Bloggen DeepEdition som kommenterar min blogg så här:

”Och Harsing försöker på säga att å ena sidan så är yttrandefrihet viktig men å andra sidan så ska det som andra håller heligt skyddas. En fullkomligt omöjligt ekvation enligt mitt förmenande.”

Bloggaren i fråga vränger mitt resonemang till att avgöras på vad läsaren lägger för betydelse i ”ska…skyddas”. Jag menar ju inte att det ska skyddas till varje pris, till exempel genom lagstiftning. Istället handlar det om den tredje bollen, där jag försöker argumentera för en större tolerans gentemot andra sätt att tolka världen. Är detta en omöjlig ekvation? Jag tycker inte det!

Den andra bollen är förstås ännu viktigare. Jag har velat vinnlägga mig om att den rättmätiga vrede som riktas mot al qaida inte också riktas mot dem som helt legitimt nyttjar sin yttrandefrihet till att protestera mot muhammedbilden. Jag tror inte att det är någon av debattörernas avsikt att så ska vara fallet. Men att döma av en del människors reaktioner på mina och andras blogginlägg är det inte särskilt orimligt att ha detta som en utgångspunkt. Ju högre tonläget blir i debatten desto större är risken att dålig energi kanaliseras fel.

För att sammanfatta mina synpunkter utifrån den tredje bollen:

  1. Jag tycker att man bör göra en kvalitetsgranskning av det man publicerar och som minimikrav ha att det som sägs eller gestaltas uttrycker något mer än bara en skymf. De simplaste politiska karikatyrerna brukar ha ett budskap.
  2. Chefredaktören borde insett att diktaturer runt om i den muslimska världen skulle piska upp stämningarna hos befolkningen för att avleda uppmärksamheten från viktigare ting.
  3. Chefredaktören borde insett att det skulle bli en infekterad debatt där muslimer protesterade och andra kämpade för yttrandefrihet och att de därur skulle komma en stigmatisering av hela grupper av människor.

Det är dessa skäl TILLSAMMANS som gör att jag är kritisk till publiceringen. Hade det till exempel varit konst som också varit provokativ(alltså inte enbart tillkommit som ett sätt att provocera) hade resonemanget fallit. Hade det varit ett yttrande som sade något, till exempel religionskritiskt, så hade resonemanget fallit. Den frågan som skulle ställts och besvarats med ett nej var: Är det värt att publicera denna teckning givet uppenbara konsekvenser?

Vi avslutar tredje bollens resonemang och avslutar med att notera en viss strömning som kommit till uttryck i och med den förda debatten. Rent allmänt har det givits uttryck för en pånyttfödelse av tron på de objektiva värdesystemens realitet och en förnuftets fundamentalism. En yttre fiende underlättar naturligtvis om man vill skapa ett sammanhang av självklarheter. Jag skriver detta bara som en liten blänkare om vad jag under hösten ska skriva mer om. Vetenskapen som religion och religionen som irrationalism. Om den självgoda människan för vilket inget är heligt. Att hamna rätt i en sådan argumentation utan att hamna i relativism blir nog en stor utmaning.

Det är alltså dags för mig att återvända till teorin och trygg tillvaro på abstrakt nivå. Detta blir mitt sista inlägg om muhammedbilderna.

(DOCK EN LITEN UPPDATERING: idag går en filosofi professor ut i Svd och säger en del saker som har bäring på mitt resonemang om när man kanske ska lyfta blicken från teoriboken!!)

Andra bloggar intressant om: Vilks, yttrandefrihet, muhammedbilder, terrorhot, rondellhund