Alliansens agenda är att splittra samhället: om kundvalssystem

Runt om i landet pågår ett arbete med att införa Fria Val av välfärdstjänster. Det kan handla om hemtjänst, personlig omvårdnad eller primärvård. Syftet är att ge makt till individen på bekostnad av det politiska och att öppna upp för ett ökat företagande med fler entreprenörer. Förhoppningen är också att detta ska leda till en högre kvalitet i och med den konkurrenssituation som uppstår. I retoriken lyfts ofta det sistnämnda upp som huvudsyfte, men läser man mellan raderna förstår man hur agendan ser ut. Att trycka på kvalitet gör det förstås knepigare för politiska motståndare. Vem är inte för ökad kvalitet?

Systemet fungerar på så sätt att man lägger en kvalitetsnorm som miniminivå för företag och kommunala enheter att uppnå. De som gör det auktoriseras, legitimeras eller ackrediteras eller på ren svenska får tillstånd att bedriva verksamhet på området. Detta kan man förstås göra ett stort nummer av och kalla det för ökad kvalitetskontroll.

Här uppstår dock ett dilemma. Modellen syftar ju ytterst till att kvalitet är något som ska springa ur kundens eller brukarens val. Dåliga väljs bort, bra behålls. Är detta något som en idog opposition eller pliktskyldiga kommunala tjänstemän låter sig nöjas med. Nej, inte ens förslagsställarna själva vill ha en sådan renodlad variant. Miniminivån sätts antagligen utifrån de kvalitetskrav som råder idag och kommer att innehålla klausuler som möjliggör förändring av kraven. Legitimationen kommer också kontinuerligt omprövas och utvärderas, inte av någon myndighet alá skolverk eller socialstyrelsen, utan av kommunen självt.

Så istället för att rent av tjäna pengar på att låta individen stå för kvalitetskontrollen tvingas kommunen bygga upp en parallell kontrollapparat som kostar pengar och som i förlängningen innebär antingen ökade kostnader eller sänkt kvalitet. Detta i en tid då vi vet att antalet äldre-äldre kontinuerligt kommer att öka under en längre tid och skattesatsen utsättas för stor press upåt. Vi som värnar en solidariskt finansierad välfärd måste vara ytterst vaksamma på lösningar som innebär ökade kostnader. Här skulle man mycket väl kunna bli en smula konspiratorisk.

I kundvalssystemet ligger också möjligheten av att köpa tilläggstjänster utöver de skattesubventionerade tjänsterna. I detta ligger två problem. Det första är att man i ett system som i grunden är gemensamt finansierat erbjuder de som har råd att köpa sig lite extra lyx. Att alla ska betala för att några ska få det lite bättre än andra är ytterst tveksamt tycker jag. Inom sjukvården är det helt enkelt fel. Det andra problemet är att man använder sig av extra tjänsterna för att parera nedskärning till följd av ökade kostnader. Företaget säger helt enkelt att kommunen har dragit ner men vill du så kan du betala si eller så mycket mer så fixar vi biffen. Vissa säger ja andra nej och så har en kommunal nedskärning inte fördelat sig rättvist.

(De kvalitetskrav som finns idag har förstås utarbetats under lång tid i en politisk och professionell kontext i dialog med brukarna. Kraven är väl utvecklade och högt ställda.

En naturlig utveckling vore att i större utsträckning engagera och involvera brukarna och ge dem verkligt inflytande över tillvaron. Vi har nått så pass långt i effektivitet och materiell kvalitet att en progression måste ske genom att sätta sig själv som brukare i ett större och meningsskapande sammanhang. Det handlar om ett kontinuerligt och ackumulerat eget kvaltietsarbete. Att välja och att välja bort är knappast lösningen. Människor i alla åldrar, så även äldre, ser mervärde som sprunget ur kontakt med en specifik individ snarare än med ett företag.

Nåväl, kanske är det ett eget val medborgarna vill ha. Kanske höjs den upplevda kvaliteten. Borde man dock inte börja med frågan hur ökar vi kvaliteten i, t. ex hemtjänsten? Istället för som borgarna i Linköping starta med frågan hur inför vi eget val? Vore man bara en smula förutsättningslös började man med eget val som ett projekt i ett väl avgränsat geografiskt område. Blev det bättre kvalitet? Ville människor välja själva? Umeå verkar gå till väga på det viset. I Landstinget i Östergötland drar man igång sitt Fria Val med så höga krav att man inte ens är säker på att primärvård kan komma att tillhandahållas i alla kommuner. Ja, utan att ens ställa sig frågan vad gör vi då? Hade man haft is i magen och väntat ett år så kanske några frågetecken rätats ut.)

Ett annat stort problem med kundvalsmodeller är att den innebär en fragmentisering av samhället. Det var inte länge sedan det rådde en bred enighet kring att en del av problemen i samhället låg i brist på samverkan, dålig samordning och att folk föll mellan olika stolar. Mycket av den politiska gärningen de gångna åren har därför handlat om säkra sammanhållna processer där ett tydligt ansvar för helheten ingick som en viktig del. Inom hälso- och sjukvården har det t. ex handlat om att bygga upp en närsjukvård där vårdcentraler och sjukhuskliniker förenas med individens behov i centrum. Liknande utveckling har ägt rum inom den kommunala omsorgen och som då också samverkat med närssjukvården. Den nya majoriteten i Landstinget i Östergötland har som en viktig uppgift att slå sönder denna organisation och göra vårdcentralerna ånyo mer självständiga. I Linköping inför man Eget val med ambitionen att få fler utförare inom hemtjänsten, drömmen är Nacka med ett 50-tal entreprenörer. Det säger sig själv att en sådan verksamhet varken har förmåga att samarbeta sinsemellan eller med någon extern aktör, t. ex landstinget.

Agendan är klar från Alliansens sida, samarbete mellan samhällsaktörer stärker det politiska på bekostnad av företag, samarbete mellan människor stärker det gemensamma på bekostnad av individen(läs individens valfrihet). Och det som isolerar individen till sig själv och sin egen vilja stärker entreprenörens möjlighet att göra affärer.

Jag får säkert anledning att återkomma med en del förtydligande och konkretioner. Det är en komplicerad fråga.

Andra bloggar om: eget val, kundval, auktorisation, ackreditering, hemtjänst, omsorg, hälso- och sjukvård, Linköping, Nacka, Östergötland, Alliansen, politik, närsjukvård, samverkan.

Pingat på intressant.se

Skilj partierna från politiken!

Via Jonas Morian läser jag om Federleys våndor över voteringsknappen. JA, NEJ, eller AVSTÅ är en riksdagsledamots stora fråga. Det hela handlar om FRA och avlyssning. Detta inlägg ska dock inte handla om denna sakfråga utan om folkviljans manifestation via votering i beslutande församlingar. Det ska inte heller handla om vad som i verkligheten sker i människors huvuden när de röstar utan ska diskutera röstandets funktion ur ett mer teoretiskt perspektiv. Grundproblematiken är naturligtvis känd inom statsvetenskaplig forskning sedan åtminstone hundra år. Här erbjuds avslutningsvis en möjlig lösning.

Vad är det egentligen man gör när man trycker på voteringsknappen?

Säger: så här tycker jag

Säger: så här tycker partiet

Säger: så här tycker min riksdagsgrupp

Och vad är det man som väljare har röstat på.

Så här fungerar det. Det finns partier. Dessa har medlemmar som tillsammans utformar den politik som partiet ska stå för. I val presenterar partierna listor med personer som partierna tycker är lämpliga att sitta i fullmäktige eller i riksdagen. Bland dessa namn har väljarna möjlighet att kryssa den kandidat man uppfattar som bäst. Personerna på lista har därmed fått ett dubbelt förtroende att agera i de politiska församlingarna.

Att välja innebär för väljaren att man väljer ett politiskt program och att man utgår från att partiet har gett rätt personer förtroendet att representera dessa idéer. I någon mening är dessa individer partiet vid en given tidpunkt.

Vad händer efter valdagen och under mandatperiodens fortskridande? Vad händer om oenighet uppstår i partigruppen och hur ska man tolka denna oenighet? För de allra flesta partier så uppfattas nog partigruppsmajoriteten tillsammans med eventuella partiprogram eller valmanifest, som det som definierar partilinjen. Men är detta självklart?

Anta till exempel att en av kandidaterna är en känd motståndare till en viss punkt i t. ex ett valmanifest, samtidigt som partiet placerat vederbörande högt på listan.. Vad hände när väljaren röstade på det partiet:

  1. Jag röstar på ett valmanifest och utgår från att kandidaterna följer valmanifestet
  2. Jag röstar på ett parti med följande listsammansättning och utgår ifrån att partiet valt denna sammansättning på så sätt att det inte oacceptabelt strider mot valmanifestet.

I första fallet ligger det implicit att valmanifestet(eller annat dylikt dokument) är fundamentet och det som är det oföränderliga uttrycket för partiet genom hela mandatperioden. I andra fallet är det personerna i sig och deras omdöme som är uttrycket för partiet.

Anta vidare att just den punkten i valmanifestet togs med minsta möjliga majoritet på ett möte som av olika skäl inte var särskilt välbesökt. Personen som är motståndare till punkten valdes å andra sidan av ett stort antal medlemmar i partiets provval eller nominerades av många och föreslogs enhälligt av valberedningen.

Möjligen finns det en tredje möjlighet som väljaren kan tänkas tänka:

  1. Jag röstar på ett valmanifest som jag utgår från att en majoritet av de som står på valbar plats kommer att följa. Det vill säga den kommande majoriteten i fullmäktigegruppen.

För partier med provvalssystem är detta inte ett alternativ. Personval och avhopp komplicerar även den bilden.

I många fall, förmodligen de flesta, så finns det ingen vägledning att få genom ett dokument som man på ett tydligt sätt gått till val på. Vem är då uttolkare av partiets politik och som man kan ge en tydlig koppling av legitimitet via ögonblicket vid valurnorna? Jag menar nog att det utifrån dagens system är den enskilde förtroendevalda som har den suveräniteten. Men det är inte självklart. Kanske kan man se dagens system som ett försök att mixa två extrem varianter:

  1. Vi röstar på bokstäver och blommor. Inga namn. Politikerna i olika nämnder, styrelser och fullmäktigeförsamlingar är blott ombud. Inga beslutande organ har fler ombud än det finns partier. Hur partierna bemannar dess är upp till varje parti.
  2. Vi röstar på personer. Partierna kan användas som lösa etiketter. Partierna har inga medlemmar utan är konglomerat av personer som bekänner sig till t. ex det socialdemokratiska tankegodset och innehar förtroendeuppdrag.

Nu är ju partier mer komplicerade institutioner än en teknisk lösning för att genomföra folkviljan via allmänna val. I själva verket är detta bara en av många funktioner. Vissa partier syftar till exempel till att tillvara ta olika intressegrupper i samhället. Folkbildning, demokratisk skolning och opinionsbildning är andra viktiga inslag.

Kanske beror dimridåerna kring representation, förtroende, lojalitet och intern demokrati på en sammanblandning av i grunden separata funktioner. Skillnaden mellan att vara medlem i ett parti och att vara förtroendevald kanske borde göras skarpare. Ett parti skulle då mer liknas vid en lobbyorganisation vars påverkan riktades till alla förtroendevalda och inte bara till sina egna. Det skulle då bli tydligt att den förtroendevalda får sitt mandat av folket. Till skillnad från alternativ 2 skulle vi då både ha partier och rösta på personer.

I ett sådant system skulle Federley i godan ro kunna trycka på vilken knapp han än har lust till.

(Uppdatering: Federley valde slutligen att avstå)

Se Joel Malmqvist för en välskriven argumentation för varför det finns partipiskor

Andra bloggar om: Federely, politik, politiska partier, demokrati, val, votering, röstning

Pingat på intressant.se