Ideologi

Arpi, svenskheten och identiteten

Posted on av Joakim Hörsing

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och i förgår twittrade han ut sina idéer om svenskhet. Han lanserade en modell som skiljer mellan tre nivåer av svenskhet:

  1. Svenskar som bor i Sverige
  2. Svenskar som inte är en dela Sverige – exvis finlandsvenskar
  3. Icke svenskar som är en del av Sverige –  exvis samer
  4. Medborgare som inte är vare sig svenskar eller en del av nationen

För den tredje gruppen vill han inför begreppet svenskländare. En fördel menar han är att man inte behöver byta etnicitet för att vara svenskländare. Den sistnämnda gruppen är menar han tror jag helt orelaterade till svenskhet. De bara råkar finnas här.

Det riktigt obehagliga i det här resonemanget är förstås att Arpi så starkt påkallar behovet av denna indelning och att han pratar om nivåer. Riskerna som öppnar sig är enorma och så vitt jag kan se är vinsterna få eller inga alls. En mer utförlig excersis på området görs av Thomas Gür på samma tidning, se här

Vilka är motivgrundarna att göra skillnad mellan grupper av människor? Här är några möjligheter:

  • Politiskt – för att kunna behandla människor olika
  • Kulturellt – för att kunna skapa olika typer av identiteter
  • Vetenskapligt – för att kunna analysera människor på gruppnivå

Några vanliga grupper är barn, vuxna, kvinnor, pensionärer, funktionsnedsatta eller arbetslösa. Men nu är det etnicitet och olika grader av svenskhet som är i fokus. Om vi börjar bakifrån med det vetenskapliga motivet så finns det ett behov av kategorier att föra statistik över. Så vitt jag förstått använder SCB följande parametrar: medborgarskap, födelseland och ha två utomlands födda föräldrar. Från den senare skapas kategorin ”personer med utländsk bakgrund”. Denna är intressant eftersom den ligger till grund för synen på svenskhet. Att säga att någon har två föräldrar från ett land vilket som helst, Peru, Tchad eller Island kan ju omöjligt säga något annat än icke svensk. Det vill säga¨till skillnad från att vara etnisk svensk. Vi har alltså en binär statistisk bas, svensk/icke svensk. Det här förstås mellanmjölk. Antingen får man landa i att etnicitet är väldigt viktigt och redovisa differentierat isländare, basker, kurder, rumäner och även gissar jag exempelvis religionstillhörighet. Eller lämnar man helt etnicitet bakom sig och inser att det inte ger särskilt mycket. Ja, ni förstår ju vad jag tycker. Fortfarande kan ju högst relevanta kategorier konstrueras som invandrare eller nyanländ. Och från olika länder.

Om vi hoppar till den kulturella aspekten tänker jag att den måste bygga på en helt individuell och subjektiv utgångspunkt. Dvs alla som säger att de är svenskar är det och alla som säger att de är något annat är det. Invändningar som: ”så du menar att du ena veckan kan vara kurd, andra veckan spanjor och tredje veckan thailändare” tydliggör bara att min definitions ska tolkas precis så, som fullständigt betydelselös. Vad jag uppfattar mig som ska inte spela någon praktisk roll överhuvudtaget. Och jag kan naturligtvis vara en rad olika identiteter samtidigt. Spanjor, katalon och svensk och givetvis i kombination med andra kategorier som exempelvis kvinna, gay eller arbetare. Det enda som borde spela någon roll för dina rättigheter och skyldigheter och allmänna förutsättningar är:

  • Vistelse kortare tid – rätt till exvis akutsjukvård
  • Vistelse längre tid –  rätt att exvis rösta i kommunalval
  • Medborgarskap – alla rättigheter

Så för att landa i den politiska aspekten. Det borde aldrig vara ok att skilja mellan grupper som är medborgare utifrån etnicitet. Ändå gör vi ju det när det kommer till våra fem minoritetsgrupper med särställning. De blir ett litet problem i mitt sätt att resonera och de blir också lite konstigt utifrån den offentliga statistiken. I den binära logiken blir ju de svenskar men med en särställning mot de som definieras som personer med utländsk bakgrund. Den förra men inte den senare får särskilda rättigheter exempelvis vad gäller språk inom åldringsvård eller mot förvaltning. Motivet till att särskilt skydda de fem minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar handlar delvis om att de historiskt utsatts för diskriminering och att de alltjämt är utsatta grupper. Huvudskälet som anges är dock en längre kontinuitet i Sverige och en vilja att behålla sin samhörighet grundad i språklig, religiös eller kulturell tillhörighet. Jag har ingen uttalad ambition att racka ner på våra fem minoriteter. I flera fall är det svenska majoritetssamhällets skuld enorm till dessa grupper. Men helt oproblematiskt är detta inte.

Trattar allt kanske ändå ner i den identitetspolitiska debatten? Minoritetspolitik har förstås sådana förtecken liksom gissar jag Arpis begrepp svenskländare. Som ni förstår är jag inte världens största tillskyndare vad gäller identitetspolitik, men samtidigt måste jag konstatera att debatten kring den ofta gått fullständigt ”bananas” och dess förekomst beskyllts för de mest märkliga ting. Min inställning är nog något i stil med att identitetspolitik inte ska vara det som genomsyrar samhället men väl kan vara ett bra instrument för att analysera och komma åt orättvisor. Det betyder att jag kommer att strida för din rätt att finnas i din identitet som östgtöte, kvinna, bosnier, katolik eller muslim och för din rätt att ta plats och inte diskrimineras. Men jag är å andra sidan inte intresserad av att underblåsa och förstärka identiteter utan poängtera och understryka värdet av att vi alla är människor och att det samhälle som vi lever i är öppet, tolerant och sekulärt.

Om identitetspolitik skulle vara eller utvecklas till något i stil med det DN ledarskribenten Lisa Magnusson skisserade i en artikel här, så är det precis så som jag inte vill att samhället drar åt. Problemet är jag tror detta är en nidbild och att det i realiteten mer handlar om ett verktyg i diskrimineringsarbetet. Jag tänker här primärt på den självreflektion man som individ, förening, organisation eller företag bör göra för att identifiera diskriminerande strukturer.

Det finns också svaga identitetspolitiska aspekter som grund i vår representativa demokrati. Väl utsedd till riksdagsledamot representerar du förstås hela Sverige och ska verka för landets bästa. Men systemet som selekterar fram gruppen av riksdagsledamöter syftar till att sprida över olika erfarenheter, exvis landsändar, kön, ålder, värderingar och olika andra typer av bakgrunder. Detta är givetvis inte det enda skälet till varför vi har fria och öppna val där alla över 18 år som är medborgare kan ställa upp, men det är en aspekt. Den svaga identitetspolitiska utgångspunkt som tar tillvara och selekterar över olika intressen, bakgrunder och erfarenheter får inte ta stryk av de allmänna stolligheterna när det gäller identitetspolitik, som att bara för att du är kvinna så kan du tala för alla kvinnor eller att bör skapa zoner där endast vissa identiteter får vara etc. Men som sagt, jag tror att detta är mer en nidbild och hjärnspöken än ett verkligt hot.

.Jag är lite frestad att dra detta ett filosofiskt varv till och fördjupa diskussionen om identitetspolitik och den liberala respektive den konservativa synen på människan, men inser att jag redan skrivit alldeles för mycket. En liten försiktig slutsats är väl att det inte finns ett starkt antingen eller här. Vårt ursprung och vår identitet kan inte negligeras men får aldrig dominera. Och i synnerhet får vi inte införa nivåer av svenskhet som grundas i själva språkbruket. Det vore en alldeles förfärlig utveckling.

Elisabeth Åsbrink skriver bra i DN om åt vilket håll vi på sikt måste gå när det gäller synen på nationalitet, att ”att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi”

Reflektion över Moderaterna(de Nya alltså)

Posted on av Joakim Hörsing

Per Schlingmans debattartikel på DN idag innehåller väl egentligen inte så mycket nytt och delvis är det en upprepning enligt gammal partivisa; att nå alla, även kvinnor, invandrare etc. Med det trycks kanske lite extra på viljan att inte bara företräda sina egna väljare och sympatisörer:

”Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

Detta är intressant ur många synvinklar och perspektiv.

Det mest intressanta ur ideologisk och statsvetenskaplig synpunkt är frågan om medborgarföreträdarskap i förhållande till hur partier och väljare fungerar i svensk demokrati. Att man som politiker i någon mening är företrädare för alla medborgare är på sätt och vis häpnadsväckande att Moderaterna först nu 2010 inser. Ett partis uppgift är att tala om hur/på vilket sätt detta ska ske utifrån en väljarbas. Vad man alltid misstänkt är ju att moderaternas väljarbas velat se en politik som gynnar just deras intressen av låg skatt, möjlighet att välja och köpa sig före i olika system etc och att Moderaternas partiprogram varit svaret på detta. Ska man tolka Moderaternas omsvängning som ett erkännande av att så verkligen varit fallet? Det moraliska argumentet att gynnandet av en viss grupp också gynnar samhället i stort har ju alltid funnits där, men nu menar man alltså allvar….?

Eller går man faktiskt längre än så och säger att nu ska vi se till alla gruppers intressen och utforma vår politik därefter? Jag tror det är så Schlingman menar, frågan är bara vad detta i sin tur innebär? Debattartiklen ger några hintar:

  • M ska utveckla sin partiorgansisation och se till att partimedlemmar har god kontakt med verkligheten, t.e x besöka arbetsplatser och upprätta nätverk.
  • M ska som sägs i citatet ovan utveckla en politik som kommer alla till del

Finns det något i denna omsvängning som inte kan karaktäriseras som blott ny retorik eller ny taktik? Kanske om man med alla exkluderar utsatta grupper, utförsäkrade, långtidsarbetslösa etc och istället läser Alla= tidigare sosseväljare ur medelklassen.

Samtidigt är det extremt svårt att tro på vad Schlingman skriver, precis som Peter Andersson påpekar är förändringen i retorik något som pågått länge utan den minsta tillstymmelse till förändring av den faktiska politiken. I Sverige pågår ett systemskifte vars främsta drivkraft är att öppna upp nya marknader för privat kapital. Vården är ett synnerligen bra exempel.

Så visserligen menar Schlingman att man ska ha en politik för alla, men precis som Westerholm skriver, så tror han näppeligen på det själv. Vad det hela handlar om är att skapa tyngd och trovärdighet i det moderata varumärket att människor slutar att fundera över vad deras politik egentligen innebär. Bilden av ett pragmatiskt och lyhört statsbärande parti som med säker hand kan manövrera Sverige in i framtiden. ..Halleluja!

Kvar står förstås frågan om det alls är möjligt att föra en politik för alla. Givetvis inte, inte ens i teorin och ja i verkligheten så kommer det alltid att finnas människor med intressen som inte kommer att gynnas och med åsikter som inte får genomslag. Helt enkelt för att det finns fundamentalt motstridiga uppfattningar om saker och ting. Politik handlar om att övertyga andra om att ens egna eller ens partis uppfattningar och förslag är de som är bäst. Och hela poängen är att varje individ kommer att definera bäst lite olika sätt. Ett grundläggande problem för mig som miljöpartist är att allt för många definierar bäst som ”bra för köpkraften” och ett  problem för mig som vänster människa är att det oftas handlar om den egna privata köpkraften.

Bloggat: Radikalen, Grönt Stockholm, Valdermarsson, Högberg, Abramson

Andra bloggar intressant om: Moderaterna, politik, Per Schlingmann

Är undergången här?

Posted on av Joakim Hörsing

Är undergången här och nära förestående? Gigantiska översvämningar i Pakistan och ett brinnande helvetesinferno som sveper över Ryssland leder kanske tankarna dit? I aftonbladet kan man läsa att den kände fysikern Hawking hävda att vi kanske bara har hundra år på oss att fly planeten….

Är vårt enda hopp att fly jorden?

Vad är mina tankar kring detta? Jag är en person som länge varit övertygad om att mänskligheten genom sitt sätt att leva står inför enorma problem och som därmed har en god potential att skapa katastrof. Problemet är delvis biologiskt, vi har en oproportionerligt stor hjärnkapacitet i förhållande till vår livslängd. Det är alldeles för få människor som uppnår visdom och lite perspektiv på tillvaron för att göra oss långsiktigt rationella som kollektiv. Därmed inte sagt att vi ska ge upp och att ekvationen är helt omöjlig.

När det gäller kolonisering av rymden tror jag mycket väl att det kan bli lösningen, men det förutsätter att vi inte sätter vårt hopp till just detta, som en slags fåfäng dröm om frälsning. Att sjösätta en kolonisering av rymden kan endast en population göra som har förmåga att hålla fast vid projekt som löper över flera generationer, t. ex att bekämpa och parerar växthuseffekten. En värld som har förmåga till detta måste kunna samverka fredligt och ha en befolkning som agerar målmedvetet för en omställning av levnadssättet. En sådan befolkning kan säkert också i framtiden nå fjärran planeter. Men förhoppningsvis är det precis det man inte behöver göra…

Ryssland är ett gott exempel på ett samhälle som med beredskap blott tänkt en militär sådan. Hur kommer det sig att ett stort och relativt rikt land som Ryssland inte förmår tänka? För att länder inte tänker, det gör ändliga människor präglade av att tänka historiskt snarare än nytt, på storpolitiska ambitioner snarare än reella framtidshot, på sin egen karriär istället för befolkningens bästa. Visst, men varför?

Varför är klimatfrågan död för den amerikanska kongressen? Varför vill man bygga förbifart Stockholm. Varför?

Bloggat: Jinge, Hermansro

Media:Svd, Svd, Svt

Andra bloggar intressant om: ryssland, bränder, undergången, rymden, kolonisering av rymden, Hawking

Framtidsvision:futuristisk kooperativ centralism 1.0

Posted on av Joakim Hörsing

Visionen är den del i min politiska uppfattning som utan att vara utopisk ska måla konturerna av det framtida samhället i färger som harmoniserar med mina grundläggande värderingar och faktaövertygelser. Samtidigt som den inte är utopisk ska den inte ses som en handlingsplan eller en politisk agenda. Visionen måste kompletteras med en värdegrund som innehåller en uppsättning principer som berör synen på hur man genomför sina politiska idéer. Med ett sådant redskap kan man bryta ner visionen i olika strategier och framgångsfaktorer.

 Mer om visionens premisser i ett tidigare inlägg här

Det går således inte att utan vidare dra några slutsatser om konkreta förslag utifrån min vision. Först när jag kommer till de övergripande strategierna kan man skönja delmål som i sin tur kan utgöra grunden för en politisk handlingsplan.

 

Grundläggande värderingar och faktaövertygelser.

  1. Naturen och de ekologiska systemen bör bevaras och i vissa fall där det är möjligt återställa miljöer. Människan är inte betjänt av att tillgodose blott sina egna kortsiktiga behov och sitt eget livsutrymme.
  2. Ett samhälle där individen självt styr över hur stort ens energi- och resursutnyttjande är leder till ett uttag av detsamma som i längden alltid blir större än vad tekniken förmår effektivisera. Därigenom riskerar hon sin egen överlevnad som art.
  3. Det finns två värden förknippade med artens fortbestånd. Del är det ett värde för dagens människor att vara hyfsat säker på att ens barn och barnbarn har nödvändiga livsbetingelser. Dels tror jag att det i sig är meningsskapande att ha en ideologi som bygger på att mänskligt liv är meningsfullt. Jag vet att jag tangerar det religiösa när jag också säger att livet faktiskt är meningsfullt och då inte bara mänskligt liv. Tror dock inte att den sista övertygelsen är nödvändig för min tankekonstruktion.
  4. Människans värderingar är flexibla men tröga.

 

Sammanfattning: Vårt ekonomiska system hotar i dess fundamenta vår överlevnad men vi kan ändra oss även om det tar lång tid och kräver tålamod.

 

Kritikers ingångar:

–         Det är inte ekonomin som är problemet, tvärtom kommer den driva fram lösningar på alla framtida problem

–         Ekonomin är visserligen överhettad men om den korrigeras en smula ordnar det sig säkert.

–         Visst miljön kommer att förändras och mänskligt liv med den, men vi kommer att kunna anpassa oss till dessa förändringar. Något hot om artens överlevnad är det inte frågan om!

–         Människan är mer förändringsbenägen än du tror, låt oss göra eko-revolution nästa år!

–         Människan kan inte ändras, vi får nog köra på som vanligt och hoppas på det bästa…

–         Vem bryr sig om artens överlevnad, jag och mina barn lär klara oss – låt oss ha kul så länge det varar! 

 

FUTURISTISK KOOPERATIV CENTRALISM 1.0/beta

 

Politiska sfärer

Den minsta politiska enheten är Samhället/Stadsstaten – den ”självförsörjande”enheten på minimum 50 0000 invånare och maximum 200 000 invånare. Alla inre angelägenheter beslutas av denna enhet självt genom dess demokratiskt valda församling. Givetvis kommer det också finnas lagstiftning från olika nivåer att rätta sig efter

Nästa större politiska enhet är regionerna med 2 till 10 miljoner invånare. Skapas utifrån tradition och identifikation. Trafik, miljö, avfall, sjukvård och tillsyn är exempel på viktiga regionala uppgifter.

De nuvarande nationerna kommer att få mindre och mindre betydelse. Dess främsta uppgift kommer sannolikt att bli vård av de nationella kulturarven. Lagstiftning kommer därför successivt att överföras på världsdelsnivå, för våran del EU.

Världsdelen kommer att vara den politiska sfär som utgör den fundamentala rättsliga grunden för de flesta mellanmänskliga handahavanden. Lagstiftning, polis- och rättsväsendet. Ansvarar för större projekt inom forskning, sjukvård, kommunikationer och miljö.

Den planetariska församling slutligen ansvarar för genuint globala frågor och grandiosa projekt, t. ex rymdresor

 

Bosättning

Mänskliga bosättningar måste vara koldioxidneutrala, giftfria, i hög grad självförsörjande och kretsloppsanpassade. Minimalt avfall kan läggas på deponi. Paradoxalt innebär antagligen detta att själva byggandet av dessa samhällen måste vara standardiserade och centraliserade. I alla fall om vi vill behålla en modern och funktionell standard på vårt boende. Individualitet uppnås genom sammansättningen av komponenter, ungefär som vid köp av en bil.

 

Ekonomi

Det kommer inte att existera någon valuta i dagens mening, blott rättigheter och förmåner. Alla människor kommer att ha rätt till:

–         en bostads modul

–         mat och kläder

–         studier

–         kultur och konst

–         visst antal resecheckar 

De som har ett arbete får därutöver modesta förmåner i form av större och bättre utrustade bostadsmoduler eller fler rescheckar. Klasskillnaderna kommer att vara mycket små. Något privat näringsliv kommer inte att finnas. All produktion är Global, på världsdelsnivå(EU), nationell eller regional. Hur avancerad tekniken är avgör på vilken nivå den är organiserad. Väldigt få varor kommer att produceras på stadsstatsnivå, men mat och kläder är två rimliga kandidater för sådan lokalproduktion. Individen kommer således inte uttrycka sig inom den ekonomiska sfären; genom handel, produktion eller ägande. Istället kommer individens uttryck att ske inom den kulturella och sociala sfären. Det är genom detta som status och kändisskap kan skapas.

 

Utbildning

Obligatorisk grundskola för alla i åtminstone 10 år. Gymnasial utbildning blir mer flexibel beträffande ålder och fokuseras kring Teknik, Kultur, Forskning och Omsorg. Därutöver finns ett antal yrkesutbildningar varav vissa kräver gymnasieutbildning andra inte.

 

Produktion – Sysselsättning

Produktion liksom administration kommer i mycket hög grad vara automatiserat för att uppnå maximal effektivitet och energisnålhet. Få kan komma att förvärvsarbeta på det sätt som sker idag. Service tjänster som t. ex omsorg sker genom frivilliginsatser. De yrken som ändå måste finnas kommer att bli mycket attraktiva; poliser, socialarbetare, lärare för att ta några exempel. Den stora utmaningen i framtiden blir att hitta en meningsfull tillvaro utan lönearbete som huvudsysselsättning och köpkraft som drivkraft. 

Några saker som många människor ändå tämligen säkert kommer att ägna sig åt utan betalning i fall om uppehället är ombesörjt – mat, kläder och bostad:

–         Forskning

–         Omvårdnad/Omsorg

–         Kultur – film, teater, litteratur etc

–         Konst och utsmyckning

–         Andlighet, religion, filosofi

–         Politik

–         Någon egen Hobby

 

Sport och konserter

Den gigantiska idrottsindustri som finns i dagens samhälle är knappast förenlig med ett framtida resurssnålt samhälle. Samma sak gäller fyrtiolångtradar evenemang ála Rolling Stones, Madonna eller Britney Spears. Överhuvudtaget måste den mänskliga fysiska mobiliteten sjunka drastiskt. Beträffande musik tror jag att upplevelserna i Cyberrymden väl kan komma att matcha dagens konserter. Att fotbollslag åker omkring och spelar för hemmapublik är väl också tänkbart. Energiintensiva sporter däremot som ishockey och motorsport måste nog utrangeras. Publiken i de flesta fall en virtuell sådan.

 

Sjukvård

Sjukvårdens kostnader kommer att tvingas sjunka drastiskt. Vi har inte råd att unna oss lyxen att bli sjuka i framtiden. Tobak, alkohol, socker och överdriven köttkonsumtion kommer att förbjudas. Positiva faktorer för hälsan såsom måttlig motion kommer att stimuleras kraftfullt, men naturligtvis inte påbjudas. Genetisk selektion och manipulation kommer också att få stora effekter på sjukvårdens kostnader.

 

Kriminalitet

En stor del av kriminaliteten, den som är kopplat till pengar och droger, kommer att försvinna medan det som rör mänskliga relationer givetvis kvarstår. Misshandel och andra övergrepp måste förstås utredas, men antalet poliser blir en bråkdel av dagens.

 

Kommunikationer

Fysiska transporter kommer huvudsakligen att ske via spår för längre resor och med cykel för kortare distanser. I övrigt kommer mänskligt utbyte utanför Samhällsenheten ske genom IT-lösningar. Dessa kommer att utvecklas kraftfullt. Identifikationen med olika slags ”communities” i cyberrymden kommer att vara minst lika stark som den med det fysiska samhället.

Andra bloggar intressant om: vision, framtidsvision, framtiden, politik, ideologi, samhället

Min framtidsvision del I: premisser

Posted on av Joakim Hörsing

Jag har två visioner angående framtidssamhället. Det ena är vad man skulle kunna kalla en Futuristisk Kooperativ Centralism, den andra en Dynamisk Småskalig Stagnation.

”Vision” i min terminologi betyder inte att det är ett tillstånd som är önskvärt i sig – en utopi, utan snarare vad jag ser framför mig som nödvändigt givet mina värderingar och faktaövertygelser. Visionen är inte heller en förutsägelser – inte nödvändigtvis det jag tror kommer att hända.

Den vision som jag så småningom kommer att presentera är den Futuristiska, inte för att jag gillar den bäst utan för att jag tror att det är den som lättast kan genomföras poltiskt. Den andra visionen bygger på att samhället är ungefär som det är idag, men att vi frivilligt väljer stagnation framför tillväxt.

 

Visionens premisser

En vision handlar om att skåda ett tillstånd som är optimalt utifrån de givna förutsättningar som råder i form av livsbetingelser, biologi och psykologi. I visionsarbetet skapar man sig bilder av väsentliga politiska segment och segment som påverkar politiska ställningstaganden.

Jag tänker mig som en första utgångspunkt att de allra flesta människor är och vill vara bofasta och inte lever som nomader. En väsentlig del av min vision handlar därför om den dagliga livsmiljö som människan befinner sig i. Ett annat antagande är att de allra flesta människor kan och vill vara aktiva och kreativa individer. Många vill också vara medskapande och delaktiga i ett samhällsliv med gemensamma intressen och angelägenheter.

Jag tror också att människor vill känna sig förmögna och rika, liksom att man vill känna sig fria och oberoende, samt att en rimlig rättvisa råder beträffande fördelning av resurser. I grunden är människan ett flockdjur och vi kopplar ovanstående begrepp till de olika flockar vi ingår i. I min vision tar man fasta på människans flockdrift och skapar mer tydliga flockindelningar.

En vision måste också ta hänsyn till de begränsningar människans livsmiljö sätter för hennes handlingar. Min uppfattning är att det finns en klar konflikt mellan den gränslösa mänskliga naturen och den materiell värld hon är satt att förverkliga sig själv i. Människans disposition räknar jag med är flexibel men tämligen trög. Hastiga förändringar av samhällsstrukturen är dömt att misslyckas. Problemet är att det tålamod som krävs för en genuin förändring tar många generationer medan de som ska effektuera beslut verkar under försvinnande kort tid. Ett bra exempel på ett misslyckat sådant försök är Socialdemokratin i Sverige där partiet snarare än förändrade tiden förändrades med tiden. Helt enkelt därför att de reformistiska tänkarna i slutet av 1800-talet för länge sedan är döda.

En av de absolut största framtidsfrågorna är hur människan ska kunna kombinera behovet av rikedom och oberoende utan att spränga de ramar miljö sätter. Frihet och oberoende måste av framtidsmänniskan inte kopplas till ägande och köpkraft utan till mer andliga och intellektuella värden. Känslan av förmögenhet inte kopplas till privatekonomin utan till kollektivets förmåga; allt detta frivilligt, utan indoktrinering och utan en hemfallenhet till olika former av patriotism.

 En vision måste således både redovisa den nuvarande mänskliga dispositionen(naturen) och det gränssnitt av densamma som måste förändras för att möta nödvändiga randvillkor. Det är först då som visionen på ett kraftfull sätt kan utgöra grunden för politiskt strategiarbete.

Andra bloggar intressant om: vision, framtidsvision, framtiden, politik, ideologi, samhället

Bara rara bröst?

Posted on av Joakim Hörsing

Bara rara bröst, eller objekt för åtrå och sexuell fantasi? En diskussion har blossat upp med jämna mellanrum om huruvida dessa mänskliga mjölkinförpackningar är något för offentlighetens ljus eller om de helst borde gömmas.

bröst

Bakgrunden till debatten torde vara känd för de flesta, om inte kan ni göra ett besök på nätverket Bara Brösts hemsida: här

Den bloggare som framför andra skrivit i ämnet är Maria Ferm, senast idag om Anders Wallners initiativ i fritidsnämnden i Malmö stad. Den intressantaste diskussionen pågår på bloggen Bejconpire. Se även Svd, Svd, DN, DN, AB, AB

Jag tror det finns två grundfrågor att besvara:

  1. Måste bara kvinnobröst ingå i det sexuella signalsystemet.
  2. Även om de måste det(av tvingande biologi t. ex) innebär det att vi inte kan uthärda en sexualiserad miljö?

För att svara på första frågan så tror jag inte att de måste det. Huruvida bröst som är blottade eller inte påverkar vårt sexeulla signalsystem är en fråga om socialisering. Däremot tror jag att kvinnliga former i allmänhet, vilka knappast kan döljas, är ett sådant oundvikligt stimuli(eftersom de signalera beredskap att föda barn).

Den andra frågan löser sig ganska självmant. Vi lever redan i ett sexualiserat samhälle eftersom människan är en sexualvarelse. Vi tänder på varandra oaktat antalet klädesplagg.

Vill dock notera några problem för motståndare till nakenhet:

  • Hur blir det med de homosexuella? De måste ju i omklädningsrum och dylikt bevittna den kompletta nakenheten i all dess obändliga upphetsning….
  • Hur blir det med alla kvinnor som råkar tycka manliga bringor är rätt upphetsande?
  • Hur blir det med oss alla som kanske tittar efter något speciellt, ögon, vader, nacke, lår…vad vet jag!?

Nej, min slutsats är att eventuell upphetsning eller anstöt vid synen av ett par blottade kvinnorbröst intet annat har att göra med än gammal tradition. En tradition vi gott kan göra oss av med,  i synnerhet som en del kvinnor uppenbarligen tycker att det är ett problem.

Andra bloggar intressant om: topless, bara bröst, bröst, sex, sexualitet, drifter, nakenhet

Djävulen är är en naturlig del av svensk politik

Posted on av Joakim Hörsing

”Djävulen finns i detaljerna” sa Mona Sahlin i dagens partiledardebatt och menade att summan av alla bitar i den borgliga politiken bildar ett djävulskt pussel. Vad som utmärker Djävulen är att han har idel onda avsikter. Han har en plan och handlingarn bildar ett mönster med väldigt speciella avsikter.

På samma sätt har borgarna en plan och en avsikt, nämligen att gynna vissa specifika intressen och det är detta som syns i detaljerna och inte i retoriken. Nu är detta ingen ny företeelser utan är snarare ett utmärkande kännetecken för svensk politik, nämligen att olika intressen står mot varandra. I USA, för att ta ett exempel, är det snarare två tämligen koherenta värdesystem som står mot varandra.devil

I Sverige har det varit de förmögnas, de frisinnades, böndernas och arbetarnas intressen som varit det centrala. Undantaget är väl liberalerna och på senare tid kristdemokraterna där politiken i högre grad varit idébaserad.

Allra starkast har förstås intressepolitiken varit på vänsterkanten där arbetarklassens intressen varit själva syftet med politiken. Det är därför väldigt naturligt att Mona Sahlin tänker i de banor som hon gör. Det är rent av livsnödvändigt för socialdemokratin att hitta sin Djävul i detaljerna och gärna personifierad i en moderatledare.

Andra bloggar intressant om: partiledardebatten, ideologi, politik, Mona Sahlin

Stureplans Centern, Barnbidraget och Myten om den egna Plånboken

Posted on av Joakim Hörsing

Stureplanscentern gör ännu en ideologisk framryckning och vill nu slopa barnbidraget för rika, det vill säga inkomstpröva det. Tidigare var det plattskatt med ett högt grundavdrag och attacker mot arbetsrätten. Inledningsvis måste jag säga att jag tycker att det är positivt att det finns grupperingar som för fram radikala förslag på förändringar av samhället.

I Svd intervjun med Christer Mellstrand redogör han för några av sina och får man förmoda Stureplanscenterns värderingar:

  • Människor ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar i egen plånbok
  • Stor frihet för individer och företag
  • Med en grundtrygghet för svaga och sjuka
  • Och ta ett stort socialt ansvar

Detta är förstås bara politiska pamfletter som inte säger något utan att man ger dem ett konkret innehåll. Nästan alla kan ställa upp på dem som de står otolkat. Frågan är förstås hur stort social ansvar man vill ta och hur mycket man är beredd att ge av den egna plånboken för att uppnå det. Allt hänger på balansen, men visst vore det hederligare om Mellstrand hade sagt att man tycker att samhället ska ta ett mindre socialt ansvar. Sedan att detta ansvar är större än vad de anarkistiska nyliberalerna tänker sig är inte riktigt relevant.

Kanske vore det också hederligare om Mellstrand när han betonar indvidens frihet säger något om att han vill se ett mindre sammanhållet samhälle med stora skillnader i levnadsförhållanden och där allt som man får av samhället är ett tecken på svaghet och sjukdom.

Jag tänkte nu passa på att avslöja myten om den egna plånboken. Ju mer liberal man är dessto starkare är denna myt befäst. Myten handlar om att jag har en moralisk rätt till alla de pengar som en arbetsgivare är villig att ge mig och att arbetsgivaren har en moralisk rätt att fritt förfoga över den köpkraft han genererar och därmed fritt dela med sig av denna köpkraft i forma av lön. Myten uppstår genom att något väldigt komplicerat och i viss mån abstrakt som köpkraft har omvandlats till något väldigt konkret och enkelt i form av pengar; mynt och sedlar.  Eftersom pengar lätt uppstår genom att vi går till en bankomat luras vi att tro att också köpkraften uppstår genom ett liknande trolleritrick.

Så är det inte. Att jag kan köpa en mobiltelefon idag har ett samband med våghalsiga handelsmän, snåla bankirer och brillianta vetenskapsmän och uppfinnare, men också hör och häpna med statliga järnvägssatsningar, utbildningssystem, hälso- och sjukvård etc.

Kapital har ackumelerats under generationer och tillåtits att så göra utifrån en kontext av kollektiva ansträngningar och uppoffringar. Min köpkraft har en komplex kollektiv historia. Liberalerna försöker få oss att tro att vi befinner oss på stenålder; jag plockar en banan och du plockar tre bananer, därför kan jag få en banan av dig i utbyte mot att jag masserar dina fötter. I en sådan situation hade den liberala logiken fungerat i moralisk mening.

Världen är komplex och vi är alla beroende av varandra. Detta faktum menar jag också bör avspeglas i de värderingar som styr politiken. Visst måste vi hela tiden spana efter lösningar som ökar den indviduella friheten, stärker företagande etc. Men det får inte ske mot bakgrund av att vi delar in folk i grupperna De som Ger och De som Får.

Att inkomstpröva barnbidraget är tillsammans med en rad andra förslag från Alliansen ett steg i riktning mot en sådan utveckling. Stureplanscentern är ett exempel på gruppering som slår på den trumman och stakar ut marschriktningen dithän.

Andra bloggar intressant om: stureplanscentern, barnbidraget, plånbokspolitik

Att inte arbeta: en Opassande Cynism?

Posted on av Joakim Hörsing

Bloggarna Opassande och Cynism skriver om ämnen som länge intresserat mig och som återkommer i många av mina inlägg, nämligen frågor om den mänskliga naturen, vad människor vill syssla med, vad som skiljer en utopi från en vision, arbetets roll och människans möjligheter att hantera en ökad fritid. Det är mycket glädjande att fler intresserar sig för dessa enligt mig avgörande framtidsfrågor. Opassande skriver i en kommentar på bloggen Cynism:

”mm – så är det nog, om man uppnår det man vill ha, vad händer sen? Antiklimax.
Men visst måste utopin kunna inspirera till utveckling. Kanske rent av en utveckling som leder till att de som inte kikaregenererar pengar inte naturligt anses vara latmaskar eller parasiter? Vet inte – saknar nog mest visioner om saken, egentligen, snarare än att vilja att just arbetsfrihet är något att sträva efter.
Glad att jag kunde inspirera! :)”

Och det är just ett sådant visionsarbete som jag tror måste komma till stånd. En viktig ingrediens är förstås det som Cynism tar upp för diskussion, nämligen människans förhållande till förändring, omväxling och behov av utveckling. Också människan som social varelse med behov av bekräftelse och att fylla en funktion måste integreras. En annan fråga blir då hur människans behov av mening kopplas till dessa tidigare behov och om det finns andra mer dolda parametrar som genererar mening.

En vision får naturligtvis inte förväxlas med en politisk handlingsplan utan blott vara just en vision, något att ta sikte på.

Naturligtvis kan inte sådan diskussion ens komma igång om man har inställningen att samhällets uppbyggnad är något som är för alltid givet, att tillväxt är en naturlag och att mening är blott vad du producerar och lycka blott det du konsumerar.

Begreppen tillväxt och arbete har förövrigt ett alldeles speciellt förhållande till varandra och tyckares förhållande till dem spelar stor roll för vilka framtidsutmaningarna blir.

Om man betonar både TILLVÄXT och ARBETE, så kommer framtidsproblemen handla ständigt ökande klyftor i samhället. Ju längre automatisering och effektivitet når dessto närmare service och rena tjänarjobb kommer de jobb som faktiskt kan komma att erbjudas flertalet att bli. Om ni inte ser kopplingen så får ni hålla utkik efter de kommande inlägg där detta utreds.

Om man betonar TILLVÄXT, så kommer det stora problemet bli hur vi hanterar vår fritid och en hel del av de problem Cynism tar upp angående storebror samhälle och dylikt.

Om man betonar ARBETE, så handlar problemen om hur vi förhåller oss till att inte vara lika kreativa som vi kan vara eller snarare hur vi vrider om våra värderingar så att inte den optimala utvecklingsparametern är hur vi kan tjäna tid. Kan människan till exempel komma att inse att all tid är lika värdefull? Är en människa som inte ständigt är på väg någonstans möjlig?kikare

Detta inlägg får väl mer betraktas som en teaser över vad som komma skall samt en eloge till bloggarna Opassande och Cynism!

Andra bloggar intressant om: arbete, tillväxt, tid, visioner

Medborgarlön: att leva på andras bekostnad del II

Posted on av Joakim Hörsing

I denna del av min serie om medborgarlön är det dags att sondera den befintliga terrängen. Tidigare inlägg här.

Hur ser våra trygghetssystem ut? Vilka är dess beståndsdelar? De sociala trygghetssystemen är en del av vad som brukar kallas den svenska välfärden och där den andra delen utgörs av den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen.

Grovt kan man säga att trygghetssystemen innebär att man som medborgare får ta del av en försäkring mot: ålderdom, arbetslöshet, sjukdom och skada i arbetet. Till detta kommer ett antal bidrag för att öka den ekonomiska tryggheten. De viktigaste ersättningarna är i alfabetisk ordning:

Arbetslöshetsförsäkringen

Denna försäkring gäller de medborgare som har haft jobb, i dags dato innebär detta ”arbetsvillkor”  att man under de senaste tolv månaderna, innan arbetslösheten, måste ha arbetat minst 80 timmar i månaden i minst sex månader, eller minst 480 timmar fördelat på sex sammanhängande månaders arbete.(men då måste det finnas minst 50 timmars arbete varje månad.). Om du därtill ”står till arbetsmarknadens förfogande” har du rätt till ett grundbelopp. För att få en ersättning som är relaterad till den inkomst man har haft, måste man varit medlem i en A-kassa under minst 12 månader.  Finansieras genom via staten och genom avgifter. 

Arbetsskadeförsäkringen

Ger ersättning vid inkomstbortfall på grund av bestående skada.6mdr

Assistansersättning

Ersättning till personer med svårt funktionshinder under 65 år. Finansieras av kommun och stat.16mdr 

Barnbidrag

Barnbidraget är den del av trygghetssystemen som fungerar som en medborgarlön. Den ges ovillkorligen till alla barnfamiljer. Grundbelopp per barn är i dagsläget 1050 kronor, men tillägg ges redan vid andra barnet.

Finansieras av staten.

24mdr 

Bostadsbidrag

Utbetalas efter bostadskostnad, familjens och inkomstens storlek. Beräknas retroaktivt, vilket leder till stora ut- och återbetalningar. Finansieras av staten.7mdr 

Efterlevandepension

Änkepension15mdr 

Ekonomiskt bistånd

Mer känt som socialbidrag. Det är kommunens Socialnämnd som ansvarar för ekonomisk hjälp enligt Socialtjänstlagen. All har rätt att få bistånd för att kunna försörja sig, om ens behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Alla resurser måste var uttömda för ekonomiskt bistånd ska betalas ut. Länsstyrelsen har tillsyn men det är till länsrätten man kan överklaga ett beslut. För Linköping låg kostnaderna för ekonomiskt bistånd år 2006 på cirka 150 miljoner kronor. För riket har jag ingen siffra men min uppskattning är att det handlar om cirka:

15mdr, finansierade av Sveriges kommuner.

Föräldraförsäkringen

Utgörs av Havandeskapspenning, föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning (vård av sjukt barn). Lägsta belopp är den som utbetalas vid sjukpenning, annars enligt inkomstbortfallsprincipen med ett tak om 10 basbelopp. Av antalet utbetalda nettodagar användes 77% av kvinnor, men stod blott för 71% av kostnaden. Ett egentligen intressant faktum i sig, men som jag får återkomma till i ett annat sammanhang.

Finansieras av staten.

26mdr 

Sjuk/- aktivitetsersättning

Utgår till personer med nedsatt arbetsförmåga om minst 25%. Ersättningarna ersatte förtidspension och sjukbidrag med skillnaden att de nu kan tidsbegränsas. Det finns en garantinivå på ersättningen.

 

  Samtidigt som man slås av den mångfald av försäkringar som finns och den stora energi som samhället lägger på att fördela resurserna i form av personal på t. ex Försäkringskassan, så är det ju tämligen uppenbart att en hel del av detta fyller en funktion. En Socialnämnd betalar inte bara ut bidrag utan försöker också stimulera till aktivitet och ägnar sig åt uppsökande verksamhet.

Medborgarlön utmanar trygghetssystemens bakomliggande ideologi bland annat genom att ifrågasätta samhällets pekpinnar gentemot sina medborgare. I den meningen är den liberal. Att den överhuvudtaget ger någon hjälp gör den väl social antar jag.

En annan grundläggande princip som medborgarlönen ifrågasätter är inkomstbortfallsprincipen, det vill säga att det finns ett samband mellan den ersättning man får ut av de olika försäkringarna och den inkomst man har eller har haft.

 Ett stort problem med medborgarlön är att den om den definieras som jag gjorde i första delen så är det en reform som kommer att kosta väldigt mycket. Definitionen innebär att:

–         Medborgarlön ersätter alla socialförsäkringar och alla bidrag

–         Medborgarlön ges till alla, ovillkorligt och utan motprestation

 Vi pratar alltså om hundratals miljarder, kanske uppåt en halv biljon kronor. Förutsättningarna är då att medborgarlönen ligger på en 9000 kronor. Det handlar alltså om en gigantisk skattekarusell där risken för att denna tivolianordning snurrar på allt fortare i fel riktining. Jag menar alltså att den skulle bli mycket känslig för minskningar i skattekraften. Ju högre skatten blir desto fler vinner på att ta ut medborgarlön istället och då ökar skatteuttaget som gör att än fler vinner på medborgarlön som höjer skatten….

En renodlad Medborgarlön är alltså en omöjlighet och vi måste rodda lite i olika varianter vav medborgarlön och kritiskt granska vad de har att erbjuda. Om detta kommer nästa del i serien handla om.

Andra bloggar intressant om: medborgarlön, socialförsäkringar, trygghetssystem

Joel Malmqvist gör mig lycklig

Posted on av Joakim Hörsing

Via bloggen Paradigm ser jag ord av Joel Malmqvist som är som ljuv musik för en röd-grön själ. Så här skriver han:
”Men redan nu bör vi kunna dra slutsatsen är ekonomisk tillväxt inte kan vara det enda måttet på ett lands joelframgång. I valet mellan högre tillväxt och längre arbetsdagar, större ojämlikhet och försämrad anställningstrygghet är det inte alls säkert att tillväxt är att föredra.”

Detta är ganska långt ifrån de tonlägen man annars hör från Socialdemokratiskt håll, i synnerhet på kommun och landstingsnivå, där TILLVÄXT TILLVÄXT upprepas som ett mantra.

Orden från Malmqvist är tvärtom en mycket bra plattform för ett utökat samarbete med miljöpartiet, där andra värden än ekonomisk tillväxt kan få plats.

Slutsatsen drar Malmqvist från den allt mer uppmärksammade lyckoforskningen och den engelske forskaren Layard. Jag är inte odelat positiv till att använda lycka som ett centralt politiskt begrepp, utan tror att det rymmer en inte ansenlig portion av risker. Malmqvist själv nämner de konservativa konsekvenserna. Kopplat till detta finns också väl så evolutions-biologistiska drag för att en mer radikal själ kan få gåshud.

Smm utlovat kommer i framtiden en mer genomträngande analys av lyckoforskningen och politiken. på denna blogg. Poängen här är att uppmärksamma det lovvärda steget att inte ha ekonomisk tillväxt både som det allena saliggörande medlet och det ultimala målet.

Det om något gör i alla fall mig lycklig….

Andra bloggar intressant om: lycka, lyckoforskning, tillväxt, socialdemokraterna, politik, Joel Malmqvist, röd-grönt samarbete

Relevant grön länk: Strötankar och Sentenser

Att köpa sex: en fenomenologisk analys

Posted on av Joakim Hörsing

Handel med sex och sexuella tjänster är ingen lätt diskurs att få grepp om och dess frågeställningar studsar egensinnigt och okontrollerbart mot vår sociala konstruktions väggar av värden, fördomar och institutioner.I detta konstruerade rum ska vi lyckas med konststycket att rent konkret och pragmatiskt ta ställning till hur samhället ska reagera gentemot fenomenet prostitution.

(Jag hoppas verkligen att följande analys ska ses som ett försök till oberoende granskning i syfte att verkligen reda ut saker och ting och inte som ett sätt att vräka ur sig spydigheter på ett invecklat sätt.)

Jag skrev i ett tidigare inlägg att denna fråga var oberoende men inte oavhängig frågan om prostitution är fel eller rätt i sig. Detta inlägg syftar till att klarlägga vad själva sexköpet rent fenomenologiskt är för typ av mänsklig verksamhet eller mänskligt handlande. Därmed kan vi också se hur stark kopplingen är mellan detta och en mer konkret fråga som: Bör sexköpslagen avskaffas eller inte?

I en kommande artikel måste också prostitutionen som funktion analyseras. I mitt förra inlägg om prostitution behandlades detta en smula svepande. Slutligen i en sista artikel ska jag försöka bedöma hur det empiriska läget ser ut.

Jag utgår metodologiskt från att själva köpet av sex inte sker via tvång utan är frivilligt och tänker mig att de allra bästa omständigheter råder. Vad är det då som sker bakom stängda dörrar? Ja, först givetvis en sexuell handling, som väl kan definieras som fysisk beröring som syftar till att tillfredställa ett sexuellt behov. Vad konstituerar då ett sexuellt behov? Sexuell njutning torde eller i alla fall borde vara den främsta ingrediensen och vars crescendo då skulle vara orgasmen. Till detta kommer flera saker som är svårare att ta på men som inte kan betraktas som oväsentliga. All positivt interaktion mellan människor tillfredställer ett behov av att bli bekräftad, den sexuella handlingen är en dos av detta i sin mest koncentrerade form(temporalt). Jag tror också att man kan spåra ett drag av underkastelse i den meningen att den sexuella handlingen är ett utlämnande, ett blottläggande och ett överlämnande av sig själv. En tvilling till underkastelse är också hängivenheten, vilket, tror jag , ytterst grundar sig i behovet att lämna världen utanför; att hänge sig är att avskärma sig och skapa sig ett eget universum. Sammanfattningsvis är således det sexuella behovet:

– ett behov av njutning

– ett behov av att bli bekräftad; sedd

– ett behov av att blottlägga sig själv, ta av sig sin mask, ”stå naken”

– ett behov av att ge sig hän; skapa ett eget universum

En sexuell handling är då en handling som syftar till att uppfylla ovanstående behov. Definitionen ska i första hand ses som en fenomenologisk analys och inte som empiriskt nödvändiga villkor för en viss given sexuell handling, som förstås kan definieras medelst angivna kroppsliga positioner.

Men eftersom en sexuell handling har dessa inherenta innebörder, måste vi räkna med att de kan finnas med i det verkliga sexuella mötet.

Om vi går vidare och analyserar de fyra behoven ovan ser vi att två av dessa kan förmedlas unilateralt. Behovet av njutning kan uppfyllas solitärt och behovet av bekräftelse kan ske, visserligen via ”någon”, men denna någon kan vara vem som helst(vuxen människa). Behovet av att blottlägga sig har man sannolikt inte inför ”någon-vem-som-helst”, utan inför någon som man har en relation med och som innefattas i en kontext som övergår den sexuella handlingen. Behovet av att ge sig hän kräver också en kontext utöver den sexuella handlingen men är inte lika kopplad till en specifik individ utan kan lika väl handla om självbild, livsstil, ideologisk överbyggnad. Jag som är något större ger mig hän och skapar något nytt och något eget.

Utifrån detta resonemang ser vi att behovet att blottlägga sig blir svårt att åstadkomma via prostitution. Det potentiella offret är den kund som omedvetet bär på dessa förhoppningar och som lämnas i en känsla av besvikelse och som möjligen då kan exploateras av säljaren.

Vi måste också beakta det faktum att man betalar för den sexuella handlingen och att detta är en integrerad del av det som äger rum; akt och betalning kan inte separeras skulle jag vilja påstå. En första fråga blir då om man kan köpa bekräftelse? Det handlar givetvis om bekräftelse av lite större dignitet än blott själva min existens, som ju varje butiksbiträde konfirmerar på daglig basis. Nej, jag har svårt att se att det är möjligt. Och det handlar inte om att prostituerade ofta kan spela en terapeutisk roll, visst de kan de också göra, men det är inte i rollen som sexsäljare utan som medmänniska. Den bekräftelse som själva den sexuella handlingen skulle kunna utgöra måste rimligen lysa med sin frånvaro.

Återstår då bara den sexuella njutningen som kvalificerad masturbation? Ja den är väl svår att förneka möjligheten av.

Som jag skrev tidigare så kan man inte skilja akt från betalning vilket innebär att sexköp är något kvalitativt annorlunda än sex och därför måste vi uppgradera vilka tänkbara behov den köpta sexuella handlingen kan tänkas tillfredsställa. Det som först slår mig är ett förmodat behov av makt; du köper njutning och eventuellt en inbillad(ni glömmer inte att vi hela tiden utgår från de bästa omständigheter där säljaren är fri och bestämmer förutsättningarna) erfarenhet av underkastelse. I detta ligger också ett behov av kontrollerbara förutsättningar. Allt har förhandlats fram och prissatts. Vi befinner oss visserligen då i gråzonen mellan vad som är ett sexuellt behov och vad som är rent praktiska behov.

Sammanfattningsvis alltså ett behov av en känsla av:

– makt

– överordning

– kontroll

 

Detta plus den sexuella njutningen är vad den prostituerade säljer och sexkunden köper.

I nästa inlägg analyserar jag vilken funktion denna handel har, dess för och nackdelar. För köpare och säljare och för samhället i stort.

Andra bloggar intressant om: prostitution, sex, sexköp, sexuella behov

Medborgarlön: att leva på andras bekostnad del I

Posted on av Joakim Hörsing

Jag ska i detta och några kommande inlägg diskutera och ta ställning till medborgarlön. Detta inlägg definierar och lägger grunden samt diskutera några principiella aspekter. Förhoppningsvis leder detta så småningom fram till en åsikt om hur vi bör utforma våra trygghetssystem i framtiden.

Medborgarlön eller Basic Income, som det heter på engelska, är en inkomst som ovillkorligen ges till alla utan vare sig myndighetsprövning eller krav på arbete och utgör en garanti för vad man som minst kan förvänta sig få ut av samhället. Enligt Basic Income Earth Networks(BIEN) hemsida skiljer sig detta från existerande europeiska bidragssystem på tre sätt:

  • it is being paid to individuals rather than households;
  • it is paid irrespective of any income from other sources;
  • it is paid without requiring the performance of any work or the willingness to accept a job if offered.

Motiven för att införa någon form av Medborgarlön är skiftande. Några exempel:

– En ökad värdighet för alla människor. Ingen blir t. ex beroende av en myndighets nycker.

– Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

– Förbättrade arbetsvillkor

– Minskad ekologisk belastning i form av minskad tillväxt och konsumtion.

Enligt BIEN är dock huvudskälet:

%u201CBut it is the inability to tackle unemployment with conventional means that has led in the last decade or so to the idea being taken seriously throughout Europe by a growing number of scholars and organizations. Social policy and economic policy can no longer be conceived separately, and basic income is increasingly viewed as the only viable way of reconciling two of their respective central objectives: poverty relief and full employment.%u201D

Det finns en rad olika förslag på hur Medborgarlön i praktiken skulle kunna utformas beroende på:

– Vilken typ av finansieringskälla

– Beloppsnivåer

– Relationen till de övriga trygghetssystemen

– vilken del av implementerings fasen man avser

Det som mest diskuteras för tillfället är just antingen övergångslösningar eller modesta former av medborgarlön, d.vs sådana som inte till fullo tillmötesgår kriterierna ovan.

Medborgarlön i sin ursprungliga tappning har både för- och nackdelar som är intressant att diskutera, men i detta första inlägg tänkte jag ta upp en invändning mot medborgarlön av mer principiell karaktär och som ofta anförs, nämligen att medborgarlön skulle vara orättvist.

Orättvisan består i att den omständighet att en individ skulle kunna uppbära en rimlig levnadsstandar då skulle strida mot en princip om ömsesidigt deltagande i samhället. Man kan så att säga inte ta ut pengar man aldrig satt in. Kritiken handlar alltså inte om att förespråka en arbetsetik och en syn på hur människor borde leva sina liv utan är ett strikt rättviseargument.

Mot det skulle man kunna anföra att det redan idag finns stora orättvisor som hittills inte påkallat några större omvälvande insatser och att medborgarlön rent av skulle kunna minska dessa större orättvisor. Denna trosföreställning återkommer jag till i nästa inlägg.

Medborgarlön skulle kunna, lyder ett annat motargument, öka en annan typ av ömsesidigt deltagande, genom att stimulera oavlönat arbete, mer tid för omsorg om varandra, ideellt arbete etc. Ett ytterligare argument skulle kunna vara att medborgarlön stimulerar andra plikter en just de ömsesidiga, t. ex ett ökat engagemang i politiken.

Slutligen är det vanligt att tala om medborgarens medfödda arvedel och som rimligen borde vara oberoende av individens arbetsvillighet. Även den arbetsovillige borde ha rätt till upparbetade gemensamma kapitalbaser.

Det första man kan säga om dessa argument är att de, om giltiga, endast gör medborgarlön legitim. Att rimligen instämma i anförda argument är ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att stödja införandet av medborgarlön.

Är de giltiga? Jag tycker att det sista argumentet är ganska intressant men påtalar snarare en andel medborgarkapital än en medborgarlön. Var och en får hundratusen vid födseln som sitt arvegods! Det första argumentet handlar sårbarhet på arbetsmarknaden och är en ganska komplicerad historia som jag inte känner mig färdig för än. Att medborgarlön automatiskt skulle leda till ett större ömsesidigt deltagande är jag mycket skeptisk till medan jag är försiktigt positiv till tanken på att det skulle kunna öka det politiska engagemanget.

Slutsatsen som jag drar mycket provisoriskt är att tanken på medborgarlön inte har så starkt stöd att man omedelbart kan införa en renodlad version utan att det handlar om att hitta en konkret pragmatisk lösning som möter en del av ovanstående och kommande invändningar.

Andra bloggar intressant om: medborgarlön, politik, trygghetssystem, arbetsmarknad, basic income, rättvisa

Ett pris ”den lyckliga horan” förmodligen får betala

Posted on av Joakim Hörsing

Debatten om prostitution och de prostituerades situation i samhället verkar inte mattas av. Senast nu Adaktusson och en rad bloggreaktioner på detta inlägg. Vad man än kan säga om prostitution måste man säga att den haft en tämligen solkig historia, såväl i det förgångna som i samtiden. Även om man i teorin är för sexköp så måste man ju medge att få branscher innehåller så mycket av övergrepp och mänskligt lidande som just handeln med sexuella tjänster. Det är också ett faktum att det över branschen vilar ett tungt stigmata. Det är helt enkelt inte okej att köpa sexuella tjänster enligt befintligt normsystem. Säljaren är smutsig och köparen en skurk.

Dessa två frågor, dels om prostitutionen som fenomen, dels själva sexköpet som företeelse, är skilda men ej självklart oavhängiga. Merparten av den politiska diskussionen handlar om prostitutionen som fenomen och dess baksidor i form av beroende, övergrepp och slavhandel. När man inför lagar och restriktioner mot sexköp är det i huvudsak i övertygelse om att dessa missförhållande ska kunna mildras. Den nya sexköpslagen som kriminaliserar sexköparen har såvitt jag kunnat förstå haft just den effekten. Färre underåriga utländska tjejer förs in i landet för att brutalt utnyttjas än vad som annars skulle vara fallet. Det eventuella priset får ”den lyckliga horan” och hans eller hennes kunder betala.

Utifrån detta resonemang pockar två frågor på uppmärksamhet:

  1. Huruvida det är relevant att tala om att ett pris betalas av ”den lyckliga horan” beror naturligtvis på om den verksamhet som hon eller han bedriver är acceptabel. Är den det?
  2. Även om den är acceptabel så måste vi fråga oss hur en legalisering skulle påverka prostitutionen som fenomen och med alla dess baksidor. Hur stark skulle i ett sådant fall rättigheten att köpa och sälja sex vara?

Istället för att direkt svara på fråga ett vänder jag på resonemanget och frågar mig hur det kommer sig att säljare av sex förvisats till samhällets bottenskick och betraktas som mänsklighetens paria? Ett sätt att angripa frågan är naturligtvis att fråga sig vems intressen sexhandeln hotar? Svaret måste, enligt mig, bli familjen som institution, där begrepp som lojalitet(i mer jämställda familjer) och ägande(i mer patriarkala familjer) är centrala. I vår värld(socialt konstruerad) är denna institution helt manifest. Tanken på att man obemärkt skulle kunna köpa sig sex utan risk hotar lojalitetsbanden inom familjen. Det återstår förstås att förklara varför just sexualiteten binds av lojalitet via trohetslöften. I ett samhälle som band en människas innersta tankar och bekymmer lika hårt till lojalitet skulle då kanske kasta en lika mörk skugga över psykologer och präster. För att inte tala om goda vänner och bästisar!

Tydligen lever vi i en kultur där behovet av verbal kommunikation kan utlevas mycket friare än vårt behov av fysisk beröring.

Det är sannolikt mot bakgrund av de löften om trohet som familjeinstitutionen utställer som vi upplever det personliga sveket så smärtsamt.

Även om de hot som sexhandeln utgör mot familjen är förklaringen till det stigma som åtföljer sexsäljaren och vi godtar den sociala konstruktion som är dess bakgrund räcker det inte för att diskvalificera sexhandeln. Det är åtminstone rimligt att påpeka familjens vuxna deras fulla frihet att avstå sexköp och lämna kundkretsen till de ensamstående. Även om det är ett hot och en frestelse, så borde det inte vara det kunde man hävda. Vad kan man rimligtvis ha för invändningar mot att en fri vuxen människa utan lojalitetsband betalar en rejäl slant till en annan fri vuxen människa för att ha sex?

Vi kan konstatera att det är möjligt att ifrågasätta familjen som institution och dess fjättrande band av lojalitet eller i värsta fall anspråk på ägande. Vi kan också se att det blir ganska svårt att argumentera mot att fri individer köper tjänster av varandra på frivillig basis.

Det måste alltså finnas ganska starka skäl till varför man ska kriminalisera sexköp och vi måste sätt frågan i ett större sammanhang, nämligen vad blir konsekvenserna av olika typer av lagstiftning och regelverk på de uppenbara baksidor i form av övergrepp och förslavande och ofrivilligt beroende.

Vi når nu pudelns kärna. Det handlar inte om hur prostitution skulle kunna se ut under de mest gynnsamma omständigheterna utan vilket tryck en legaliserad prostitution skulle få på enskilda individer. Då räcker det inte att som gretagarbo hävda att det är en rolig hobby men förstås inget yrke. Man kan inte leva av, annat än i mycket speciella fall, på att ägna sig åt politik, spela pingpong, virka vantar, göra skogspromenader eller dylikt. Och ingen kan eller kommer att kräva det av dig. Med sexhandel förhåller det sig som bekant en smula annorlunda. Vi behöver inte ställa det på sin spets genom att t. ex arbetsförmedlingen skulle kräva att man sökte eskortjobb för att behålla sin A-kassa. Det finns andra osynliga krav som är nog så starka, inte minst bland ungdomar.

Jag tror nog att det är precis det man måste kunna argumentera för, nämligen att prostitution skulle vara som vilket yrke som helst. För att utan vidare legalisera sexhandel måste man också hävda att det är ett yrke som vem som helst kan utföra utan några restriktioner. Konsekvensen blir garanterat att fler kommer att känna sig tvingade att sälja sex och den svenska marknaden skulle bli betydligt mer lukrativ för utländska hallickar. Ett sådant samhälle vill inte jag ha och därför kära lyckliga hora och dina ännu lyckligare kunder lutar jag nog ändå åt att ni faktiskt får betala priset.

Det finns förstås en möjlighet till….

– Att sälja sex blir ett yrke

– Kräver utbildning

– Erfordrar en legitimation

Bara som en liten idé.

Avslutningsvis har jag undvikit en aspekt av prostitution som har med feminism, patriarkat, könsmaktsordning, jämställdhet etc. Jag hade tänkt återkomma separat om dessa frågor om nu artikeln någonsin blir klar som utlovat.

Andra bloggar intressant om: adaktusson, prostitution, sex, sexköpslag, sexhandel, sexköp, trafficking, hallickar, politik, familjen

Förtvivlan över världens Ondska

Posted on av Joakim Hörsing

Ibland lyckas man förtränga att världen är ond och lika ofta glömmer man all den godhet och kärlek som faktiskt existera. Det goda kan ibland vara smärtsamt att erfara, men det onda övergår allt förstånd. När jag påminns om människans förmåga till ondska ryser jag in i märgen och kan inte annat än känna förtvivlan. Vad exakt är poängen med min existens när barn fjättras vid sina sängar, nedkletade i sin egen avföring, överhopade av flugor och lämnade att dö?

Men, Joakim, visste du inte att sådant förekommer, säger ni kanske. Du behöver inte vända blicken till Bagdad. Det pågår övergrepp här och nu i den egen stad. Hela tiden utsätts barn för de mest otänkbara grymheter. Helat tiden, oavbrutet.

Jo, jag visste det, men jag hade för ett ögonblick lyckats förtränga det. Solen sken och Gaza, Irak och Darfur fanns inte.

Och så fick jag se bilderna i Aftonbladet och allt rann över mig igen. Världens ondska. Ecce Agnus Dei, qui tollit peccata mundi! Tänk om det var så enkelt. Någon som genom ett trollslag borttog all världens ondska.

Så enkelt är det inte. Vi måste kämpa och vi måste göra det helt själva. Det är egentligen två strider som måste utkämpas parallellt.

  1. Striden mot ondskans manifestation
  2. Striden mot ondskans grund

Den första striden handlar om att kringskära ondskans handlingsutrymme och skapa strukturer som omöjliggör dess värsta uttryck.

Den andra striden bygger på insikten om att ondskan ligger latent inom oss alla. Vi är alla krigare för något och krig kan alltid lätt slå över i grymhet. Kriget är så manifest i den mänskliga naturen att få är beredda att ge upp den och fällorna för dem som försöker lägga ner svärdet många. Denna strid är ett långsiktig nästan evolutionärt projekt.

Så vad kan vi göra beträffande den första striden?

Tja:

– nedrustning är bra

– fattigdomsbekämpning är bra

– konflikthantering och fredsbevarande insatser är också bra

– internationellt samarbete och globalt utbyte är bra

– mänskliga rättigheter är förstås bra

Men framförallt skulle det vara väldigt bra med:

– en långsiktig och gemensam strategi vars primära mål var just detta.

När till exempel en supermakt som USA faktiskt hade detta som sin främsta målsättning istället för oljetillförsel och den egna säkerheten så skulle det kanske hända något. På köpet skulle de dessutom få olja och säkerhet…

Andra bloggar intressant om: ondska, grymhet, Bagdad, barnhemsmisär, global rättvisa, USA, krig, internationell politik, barn, övergrepp