Miljöpartiets riksdagsledamot Karla Lopez väljer idag att lämna sitt uppdrag som lagstiftare. Hon anser sig mobbad, motarbetad och diskriminerad. En åsikt som inte delas av miljöpartiets gruppledare Mikaela Valtersson.
Eftersom jag är Riksvalberedare för miljöpartiet avstår jag från att kommentera saker som berör enskilda personer, men det finns en hel del saker av principiell natur som är intressanta.
Givetvis hänger detta ihop vad jag tidigare skrivit om Federleys våndor vid voteringsknappen – på vilket mandat sitter en riksdagsledamot egentligen? Och vad spelar den egna kompetensen och engagemanget för roll?
Mandatet kan sägas härstamma från tre skilda källor:
- Väljarna
- Partiet
- Riksdagsgruppen
De flesta väljer nog att sätta partiet som det centrala i meningen att det är utifrån partiets program man gått till val på och sedan väger man av det mot dels specifika åtaganden som man anser sig gjort mot sina väljare, dels strategiska övervägande i relation till riksdagsgruppen. Men det är förstås inte självklart och inte en alldeles lätt avvägning att göra.
Givetvis krävs det rätt mycket av den enskilde ledamoten för att kunna göra en rimlig avvägning och kunna sätta in sig själv och sina åsikter i rätt perspektiv. Oftast fungerar det alldeles utmärkt.
Vad händer när det inte gör det? På grund av utfrysning, konflikter eller personliga tillkortakommande. Jo, man gör som man vill eller så avgår man! Givetvis måste partierna med alla medel först söka lösa problemen. Allt annat vore en brist på respekt inför de väljare som valt ledamoten. En riksdagsledamot har nämligen en nästan metafysisk/statistisk status i det demokratiska idégodset. Ungefär som att man när man väl valt statistisk metod så måste man följa den slaviskt. Är det tvåbarnspappor bosatta på udda gatunummer som ska undersökas då duger det inte med en dylik pappa på ett jämt gatunummer.
Min uppfattning är attt man på något sätt måste lösa ut den konfikt som idag råder angående det demokratiska uppdragets kvintessens. Följer ni länken ovan så får ni en idé. Följer ni den här bloggen som kommer ni garanterat stöta på fler uppslag vad det lider.
Andra bloggar intressant om: Karla López, miljöpartiet, riksdagen, demokrati
Tankar om Politik 
Partierna har ju spelat ut sin roll allt mer.
Inför personval fullt ut. Då kan de som väljs in stå för sina egna frågor och inte bara partipiskan.
Joakim Hörsing försöker lägga ut dimridåer men det lär nog knappast hjälpa. Alla vet vet att miljöpartiet är tokpartiet. Läs bara JHs CV så får man intryck av en som hela tiden läst flumämnen och tagit den lättaste vägen. Hade han istället läst exvis fysik vid MIT eller Cambridge så hade han haft anledning vara stolt. Åsikterna frå en sådan skulle man ta på allvar men som det nu är så är hans inlägg angående López avgång bara flum i sann miljöparti-anda.
Och åsikten att endast MIT fysiker ska kunna ha åsikter – hur ska man karaktärisera den? Det behövs inte mycket tänkande för att begripa att detta förmodligen är det flummigaste som skrivts på denna blogg! Välkommen i klubben Harald!
Vänligen,
Joakim Hörsing
PS En dimridå betyder att man försöker dölja något. Vad är det jag försöker dölja?
Sicken en smörja. Kan du inte vara karl och tala klarspråk?
Tråkigt att du tycker så Jensa. Du får gärna vara lite mer specifik så jag kan förbättra mig.
Om du med klartext menar personomdömen behövde du inte läsa särskilt länge för att inse att jag inte skulle leverera sådana.
Vänligen,
Joakim Hörsing
Jag tycker det är väldigt tråkigt att Carla känner sig orättvist behandlad och avgår. Men jag tycker ditt inlägg var väldigt tänkvärt och väl avvägt.
🙂
I teorin håller jag med Mannen i de grå byxorna. Särskilt i små kommuner borde man kunna pröva.
Mitt intryck är att de ledande kvinnorna gör sig skyldig till omedveten diskriminering. I ett demokratiskt parti är det väl möjligt att få argumentera för sin sak och om man, när beslut fattas, är i minoritet, då kan man reservera sig till förmån för sitt eget förslag och få detta noterat till protokollet.